IX - Profeterna

Vi går vidare och hamnar i mer svårgenomträngliga marker av Bibeln i detta skede. Nu ramlar vi in i profetböckerna och här måste jag reservera mig ånyo. Jag har sällan läst dessa böcker och när jag gjort det ofta kommit ut med fler frågor och känt mig mer förvirrad än när jag gick in. Profetböckerna är en typ av litteratur som är tämligen tidsbunden. Det är specifika profeter som går in i specifika skeden av Israels historia och ryar i svavelosande ordalag om hur fel alting är och att Guds vrede väntar. Ibland slår Guds vrede ner också och det är i dessa böcker som en av de mer centrala konflikterna i Israels historia utspelar sig. Persien erövrar nämligen Israel och för med sig större delen av den judiska befolkningen tillbaka till Babylon - Judarna blir än en gång ett slavfolk .

Historiskt sett är denna tid väldigt betydelsefull för det är här, om jag förstår det rätt, gamla testamentet faktiskt blir till mer eller mindre. Det är i Babylon judarnas muntliga tradition transformeras till texter som går att överse i den kanon som GT innebär. Det är i mötet med persernas föreställningar om Gud som judarnas El, Elohim och Jehova verkligen blir den monoteistiska Gud som de bokstavstroende bekänner sig till. På många sätt är han en efterhandskonstruktion som producerades i detta tidevarv och lades "tillrätta" av de judiska lärde som insåg vikten av att bevara och koncentrera den judiska kulturen i deras exiltillvaro. Ett problematiskt faktum för bokstavstroende, att Bibelns Gud har varit identisk från dess första kapitel till dess sista är i mångt och mycket en chimär, en teologisk produkt med zoroastrisk doft. Om jag har förstått saker rätt, vill säga, jag är ingen exeget.

Spelar detta någon roll för mitt perennialistiska perspektiv? Nej, verkligen inte och det är tvärtom fullt logiskt och en rätt betryggande utveckling att tänka sig. Judarna gick från att vara ett hednafolk med en uppsättning gudar (Kära bokstavstroende, vilka är de "Guds söner" som idkar köttsligt umgänge med mänskliga kvinnor i första mosebok? Jag har aldrig fått ett annat svar än "hm".)  bland andra, till att allt mer bygga en hierarki där El och Jehova fick en allt högre ställning och till slut så lyckades de förstå sin gudomliga pantheon såpass väl att de kallade allt detta för "Gud". Gud är den högsta principen, det som styr verkligheten, det som gör verkligheten verklig och som manifesterar sig på det sätt han finner lämpligt. Gud är "jag är" och allt som Gud vill vara tillhör hans väsen.

Nu gäller det bara att lista ut och kommunicera vad dessa principer faktiskt går ut på. Vilka ideal, vilka värden, vilket sätt att tänka har Gud om han förstås som en personifiering av dessa "högsta principer". Vad är verkligheten för någonting?

Och det är här profeterna kommer in. Min kunskap är som sagt begränsad, men ett tema som går igen i dessa svavelosande tirader är kampen för att få maktens och rikedomens män att komma ihåg "änkorna och de faderlösa, "invandraren och främlingen", att se till att behandla samhällets utstötta och svaga med respekt och kärlek. Det första tecknet på att Israel stagnerar och går in i ett gudlöst tillstånd är när de med makt inte längre bryr sig om de fattiga. Denna profetiska ansats kan tolkas till överdrift och ses som att de uppmanar till fullblommad socialism, men även om detta är ett missförstånd så är det ingen tvekan om att våra moderna socialliberala ideal hämtar mycket av sin näring från det samhälleliga patos som strömmar ut från profetböckerna. Ett gott samhälle ska inte vara fokuserat på de rika och de starka, ett gott samhälle ska inte låta de med makt löpa fritt och göra som de vill, ett gott samhälle ser till dem som Gud älskar mest och identifierar sig med och de är just änkorna, de faderlösa, de hungriga, de oklädda och brottslingarna. Människor som ingen vill se och veta av. Dem känner Gud.

Inte heller detta har jag fått prata med arga ateister om. Jag antar att en del av detta beror på just dessa delars svårtillgänglighet. Det är lättare att ta del av raffinerande narrativ med groteska och absurda inslag i Bibelns tidiga delar eller singla ut fruktansvärda exempel ur lagböckerna än att ta sig tid och studera vad judendomen säger när de börjat förstå sin Gud på allvar. I profetböckerna har lagens budskap kondenserats ner ganska ordentligt, vad Gud prioriterar börjar bli uppenbart. I Jesaja så slår Gud fast att han inte bry sig ett dugg om offer hit och offerregler dit. Han äter ändå inte kött, varför skulle en andlig varelse ha för nytta av sådant beteende. Guds offer, Guds fasta, det han vill fokusera på är sådant som medlidande, barmhärtighet och... kärlek. Profeterna vill mena att allt annat är sekundärt.

Det är det som är vår religion, kära ateist-frände, är inte det lite mer intressant att prata om än att slå sönder en antik judisk föreställningsvärld som de själva reviderar och förtydligar i samma text som du så ädelmodigt anfaller?