Ju mer jag studerar Hinduism desto mer fascinerad blir jag. Vad jag förstår så ska det inte finnas någon ortodoxi i Hinduismen, förstått som en gemensam doktrin som alla följare förväntas instämma i, utan istället verkar religionen vara ett sätt att se på verkligheten som man sedan själv får avgöra hur man sedan vill agera i. Det är upp till var och en att ge sitt svar på hur existensen presenterar sig.
Det gör att religionen i stort inte har någon anledning att vara avog mot icke-troende. De som inte instämmer i Hinduismens verklighetsbeskrivning ses bara som "ännu inte vakna" och det är inte mer med det. Det är svårt att vakna och att se sig som hindu är inte en garant för att du verkligen är vaken sett till hur du därefter beter dig.
Detta sätt att se på religion och religiös praktik är ganska udda för oss i väst. Istället för att ha en rad separata religioner så har Hinduismen, efter vad jag förstår, ett antal "vägar". Ett antal olika praktiker som sinsemellan betonar olika saker och andliga tekniker och som bara med svårighet går att kombinera med gott resultat. Tanken är inte att man ska gå alla dessa vägar samtidigt utan fokusera på en av dem och hämta inspiration från övriga om andan faller på. Den gemensamma verklighetsbeskrivningen gör att det åtminstone inte är överdrivet svårt att hitta hjälpsamma element i sina medvandrares olika praktiker.
Hinduismens verklighetsbeskrivning kan i korthet sammanfattas såhär: Gud, en onåbar, oförståelig, transcendental essens, uppenbarar sig i kosmos i tre skepnader: Brahman, skaparen, Vishnu, livsuppehållaren och Shiva, förgöraren. Dessa tre skepnader sprider sig sedan över skapelsen och tar ett oändligt antal skepnader och där människan blir ett av deras uttryck. Alla gudar, alla varelser, allt skapat är i slutändan del av den ursprungliga Gudens essens. Att det inte upplevs så för oss är för att vi har sjunkit in i en illusorisk sömn som gör att verkligheten som den egentligen är, är dold för oss. Strävan för den religiöse är att "vakna" och undfå upplysning, något som är möjligt för oss eftersom Guds kärlek - personifierad i gestalten Krishna- ideligen kallar på oss. Det finns flera sätt att anförskaffa sig upplysning, men alla dessa vägar vandras i slutändan på Krishna, eller Gud själv.
Känns det möjligen igen? Mhm, detta är mycket riktigt den kristna myten, men berättad med ett annorlunda språkbruk och med andra kulturella koder. Istället för att se Gud som en person som kan uppvisa olika känslor och handlingsmönster så är Gud en essens som antar en rad olika personligheter, gudomar, för att manifestera sig själv. Att se Hinduismen som polyteistisk är egentligen missvisande, de har en polyteistisk symbolik. Gud är i själva verket en, fast tre. Igen, låter det möjligen bekant?
För en kristen mystiker blir den här upptäckten lätt skakande. Jag har blivit lärd genom hela min uppväxt att Hinduismen och österländsk andlighet är farlig och i grunden demonisk. Att ta del av någon av deras tekniker är djupt olämpligt och att ens ägna sig åt exempelvis icke-andlig yogagymnastik medför risker, har det sagts mig.
Detta har tid till tid bekymrat mig djupt. Om Guds sanna natur är så okänd i öst och kristendomen är sann, varför har kristendomen aldrig lyckats med att sprida sig på allvar där? Bryr sig Gud inte om alla dessa miljarder asiater? Vad är så speciellt med Europa att det bara är där och i dess efterkommande kolonier som kyrkan, Guds ultimata uppenbarelse, kunnat manifestera sig? Jag har inte förstått det.
Nu tycker jag mig ha ett svar. Hinduismens kulturer konverterade inte till kristendomen eftersom.. de redan kände till vad den hade att säga. Mystisk kristen teologi säger ungefär det som hinduerna har haft som teologi i årtusenden så när de kristna kom till deras stränder och berättade om en Jesus som blivit Kristus i trakterna runt medelhavet så var deras reaktion troligen något som: "Jaha, vad kul! Vi har ett par Kristus'- eller Buddhas som vi kallar dem- som sitter och mediterar i ett kloster där borta, vill ni träffa dem?" Läran om att våra liv handlar om att få undan vår fallna, syndiga, natur för att via Guds nåd bli gudomliggjorda var redan väl etablerad. De kristnas teologiska bidrag var inte överdrivet spännande.
Ugh. Betyder det här att kristendomen är meningslös och alla med kristen tro snabbt som ögat bör konvertera till Hinduism och glömma större delen av vår teologiska historia? Nej, det vill jag rakt inte påstå. Det mystisk kristendom är, som instämmer i Hinduismens verklighetsbeskrivning till nära hundra procent, redan en av Hinduismens vägar. Visst, praktiserande hinduer ser ingen anledning att konvertera till just vår väg, men de känner ingen önskan att konvertera mystiska kristna heller. Vi delar redan det som hinduer delar sinsemellan.
Vår kristna väg kännetecknas av att vi sätter Krishna- aspekten av urmyten i det främsta rummet. I Jesus från Nasaret så tror vi att den ultimata inkarnationen av Krishna har blivit uppenbarad och att den mest effektiva vägen till upplysning, eller frälsning som vi kallar det, är att följa hans exempel och delta i den fulla vidden av hans öde. Jesus Kristus är den som frälser vill vi mena och utan honom som ankare och klippa så riskerar vi att gå vilse.
Detta fokus ger ett par särskilda konsekvenser. Till exempel får vi en säregen kärlek till skapelsen, som många hinduer tenderar att ignorera eftersom den bara är illusorisk, och bryr oss om den till den grad att vi riskerar att fastna i den. Vi får, genom Kristi exempel, också ett stort fokus på barmhärtighet och en jämlikhetssträvan. Vi ser Kristus i alla, fattig som rik, jude som grek och önskar betjäna honom oavsett livssituation. Vissa hinduiska vägar ger att bara de närmast upplysning är värda att bry sig om och det kan uppfattningen blir inte långvarig på den kristna vägen.
Vår väg har skapat ett specifikt samhälle, med starka etiska ideal, med en drivkraft riktad på vetenskap och innovation och allt detta har också sina negativa bieffekter. Kristna samhällen har en slagsida åt materialism och ett problematiskt förhållande till makt och våld, kristna samhällen blir av någon anledning ofta besatta av frågor om vad som är rätt och fel och tenderar att käbbla om vad som är "rätt" trosuppfattning på ett sätt som ibland faller över i besatthet.
Inte för att hinduer aldrig käbblar, de är inga änglar, men deras mer introverta vägar har lett till en kultur som har ett större mått av tolerans och ömsesidig förståelse. Detta fokus ger i sin tur sina bieffekter, men det är just detta som gör behovet av ett interreligiöst samtal så viktigt oss emellan. Om vi i högre grad kan se varandra som syskon och medvandrare istället för motståndare i tron så kommer vi kunna inspirera och stötta varandra på våra respektive vägar utan att känna rädsla för risken att bli uppätna av vårt syskons trossystem. Visst kan vi konvertera åt respektive håll i de fall vi känner att en väg passar oss bättre än den vi för tillfället går på, men stressen som finns i vissa kristna kretsar om att alla måste tillhöra vår gemenskap för att undkomma en evig dom borde kunna upphöra. Det stämmer helt enkelt inte.
Egentligen är det ganska glasklart. Naturligtvis struntar inte Gud i en gigantisk del av mänskligheten, han har inte glömt en enda av oss. Han viskar ständigt i vårt inre och oavsett om vi lyssnar eller inte så uttrycker vi innehållet av dessa viskningar i våra drömmar och handlingar. Alla kulturer uttrycker på olika sätt Guds stora sanning, Kristusdramat, men vår kulturella kontext sätter ramen för hur bildspråket ser ut och vart fokuset hamnar. Likväl.
Från den gudadyrkande hinduen i öst till den sekulariserade kristne i väst - alla söker och tillber vi Gud, på vårt sätt. Må vi alla ständigt komma närmre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar