Bibeln talar mycket om avgudar. Genom Israels historia så kämpar profeterna hårt med att få folket och dess regenter att avhålla sig till att använda sig av främmande folks gudar och seder och det är inte en tillfällighet att det första av de tio budorden handlar om att inte ha några andra gudar jämte Israels. Avgudadyrkan harmonierar inte med en biblisk gudstro.
I vår tid är det lätt att bli brydd över det här problemet.Vi har sedan länge gjort oss av med bildstoder och vidskepliga föreställningar om att värdsliga gudamakter kan göra någon reell påverkan på naturliga processer. I min frikyrkliga tradition såg man förvisso skeptiskt på de äldre kyrkornas bruk av ikoner, rökelse, reliker och annat som man tyckte gränsade till avgudapraxis, men ja, denna attityd pekar mer på att man inte förstår anledningen till att det första budordet lyder som det gör eller varför Israels historia fokuserade så mycket på en kamp mot alternativa religiösa seder.
Bibelns Gud är inte mot avgudadyrkan för att han har något särskilt emot statyer, olika sorters material eller alternativa former av religiösa ritualer. Inte heller är han emot avgudadyrkan för att gudarna nödvändigtvis är "falska". Han erkänner deras existens i viss mån, brottet är att sätta dem före honom. Bibelns Gud, den ende guden värd att tillbe, ska sättas först och allt annat komma i andra hand.
Det är lätt att läsa detta som ett utslag av gammaltestamentligt maktbegär. Vi har på andra ställen på denna blogg noterat att Bibelns Gud lätt hemfaller till ett... starkt... känsloläge och han erkänner själv att han är intensivt svartsjuk efter oss. Budet mot avgudadyrkan är uppenbarligen till för att hotfullt avråda våghalsiga individer att glömma bort honom. "Stanna hos mig eller du kommer ångra dig", typ. Eller?
Nej, det är inte fullt så enkelt. Vi har också sett i bibelstudiet hur Bibelns berättelse fortsätter att skildra hur Gud formerar en hierarki av de värden som judarna ser hos honom. Han låter profeterna urskilja det i Lagen som Gud verkligen bryr sig om, och i Jesus så blir det utan tvivel uppenbart vilka egenskaper Gud sätter främst hos sig själv: Kärleken, kärlek till självförnekelsens gräns. Bibelns Gud gör dessa anspråk, ställer dessa krav på att han ska komma först för att han identifierar sig - och demonstrerar hur den ska se ut i handling - med kärleken själv. "gudar" är inte personligheter, bildstoder eller diverse seder, de är olika manifestationer av specifika värden och så fort vi sätter något värde, någon egenskap, någon princip i världen över den gudomliga kärleken så har vi gjort oss skyldiga till avgudadyrkan. Det är det första budet för att det är så oerhört lätt att göra detta - vi med bristfällig kärlek gör det nästan jämt - men just därför måste vi minnas vad som är tänkt att styra våra liv - allt vad vi tänker, säger och gör. Ingen avgud är acceptabel, ingen annan princip är värd att se som tyngre för våra liv.
Ortodoxin har mycket av sin identitet i att de genom historien har lyckats bevara "fädernas tro", de har "trons fullhet" och det är naturligt att känna en glädje inför detta och även en stolthet i viss mån. Det är en rik gåva att få motta från Gud och ortodoxin är också ett fascinerande andligt landskap, med fantastiska skatter och djupa källor. Det märks att de har något visst, det märks att "trons fullhet" betyder någonting - det är inte bara en slogan bland andra.
Mitt problem uppstår när jag tar del av hur ortodoxin ser på andra troende och när jag anar en blindhet för att även om "trons fullhet" må vara fantastisk så är det i sin teologi ändå en fyrkant, en låda att placera Gud i och Gud får inte plats i fyrkanter, han slår alltid, alltid sönder dem. Den konservativa ortodoxin ser tämligen oblitt på sin icke-ortodoxa omvärld. Även andra kristna är föga mer än heretiker och den sanna kyrkan kan bara finnas inom ortodoxin. Alla som gör tillägg eller tar bort från fädernas tro avlägsnar sig från Guds ande och kan inte längre vara sanna kristna eller till fullo agera tillsammans med Gud. Låter det som.
Jag vill inte här göra några påståenden om var Guds sanna kyrka egentligen ligger, eller vem Gud kan eller inte kan använda och jag tror att jag aldrig vill ha några bestämda åsikter om detta. Gud gör alltid som han vill. Jag har om och om igen lärt mig att Gud bryr sig ytterst lite om våra etiketter, dogmer och religiösa organisationer. Han ser dem inte, hans blick drar sig direkt till våra hjärtan och våra hjärtan talar inte i former av trosbekännelser och teologiska satser. Andens språk har inte rum för sådana oväsentligheter utan talar bara med kärlekens termer. Gud älskar Abel, Kain kan han stå ut med, men hans offer är honom inte till glädje eller fröjd utan det är bara Abels kvalitéer som kan bli välsignade.
Jag är rädd för att ortodoxin är tämligen svag för att ta sig an Kains* mentalitet. Genom att ha en sådan obefläckad teologi och trostradition så är det en naturlig reflex att bli förnärmad när man märker att Gud inte bryr sig om den gyllene kalv stolta troende bygger åt sig själva när vi slår oss för bröstet om hur förträffligt rent vi tror. Att höra sucken från Gud när han väntar på att se hur mycket av kärlek vi förvärvat och hur mycket av kärlekens frukt vi bär i våra liv måste smärta hos dessa ortodoxins fariséer.
Jag säger inte heller att ortodoxin ska överge fädernas tro eller kompromissa med det de är satta att förvalta, det vore inte kärleksfullt utan enbart ovist och dåraktigt, men i de stunder de har tillfällen att sätta kärleken över ens trosnit och renlärighet så finns det ingen tvekan om vad som är rätt att göra, vill jag mena. Då är också ortodoxin kallade att se Kristus i den sårade, felande människan och böja knä för den enda sanna Guden. Jag är inte vis nog att här deklarera exempel på tillfällen när detta bör göras i praktiken, men varje gång ortodoxin har möjlighet att offra sin renlärighet till Gud för att älska sin samtid och sin nästa så är det till välsignelse, så mycket vet jag. Om de vägrar eller inte förmår sig att göra det så har "fädernas tro" och deras tros"fullhet" tyvärr blivit till en avgud. En avgud som förr eller senare kommer att slås sönder och gå under.
P.S
Måste säga det, att jag kan inte klandra ortodoxin och de ortodoxa i de fall de har denna avgud, jag kastar inte någon sten med denna text. Jag vet alltför väl hur svårt det är att inte prioritera bort Gud och hans kärlek med alla möjliga förevändningar, vi alla gör det, konstant. Den här texten är mer ett uttryck för min inställning när jag närmar mig ortodoxin. Jag förstår varför ortodoxin älskar sin teologi så mycket, den är verkligen tilltalande och vacker, men jag vill aldrig någonsin älska den så mycket att jag försakar kärleken till Gud, min nästa och mig själv. De Gud har kallat oss att älska, medan han ingenstans säger åt oss att älska våra trossatser eller teologiska föreställningar. Kain är god när han ödmjukar sig inför Abel, när Kain kräver att få komma först blir han enbart en skamlig brottsling. Ortodoxin är för värdefull för att befinna sig så lågt.
*Enligt Swedenborg så står Kain för religiös tro, med Abel står för religiös kärlek. Berättelsen om de två bröderna blir väldigt tilltalande i den läsningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar