En svensk tro - en ortodox vision

När jag var i nationella sammanhang så uttrycktes det ibland ett förakt för kristendom av det enkla skälet att denna religion kom utifrån och inte hade några rötter i norden. Naturligt nog så hade man istället en fäbless för asatro och försökte undersöka hedniska tankar och symboler.

Då visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till detta. Jag hade en vag föreställning om att Kristus var större än kristendomen, men jag kunde inte formulera hur särskilt väl. Jag hade inte heller någon större kunskap om asatro och vad denna religion egentligen ville och kunde säga oss i nutiden.

Idag, när jag har mer på fötterna, skulle jag kunna vara mer säker i diskussionerna. Jag vet med mig på vilket sätt Kristus finns i asatron och att han också i denna för oss nutidsmänniskor avlägsna andliga tradition är dess centrum och själva poäng. Kristus är poängen med all andlighet, ja, med all existens.

Jag har också sett till att, så förutsättningslöst jag förmått, studera nordisk mytologi och vad vi vet om denna tradition. Till min bestörtning upptäckte jag att vi vet nära nog ingenting om vad de asatroende genuint tänkte och trodde, vi har inga källor alls till deras teologi. Det vi har är nämligen, förutom enstaka svårtolkade dikter, kristna redogörelser av de astroendes religion. Det är Snorre Sturlasson, en kristen islänning på 1200-talet, som är vår främsta uttolkare av den gamle tidens berättelser och tankar. Utöver honom har vi ett relativt stort antal bilder och runstener, men dessa källor är svåra att tolka på ett rättvist sätt. De säger oss något om ett genuint bildspråk och deras symbolik, men vad gäller de asatroendes tro innan kristendomen började påverka deras sätt att tänka vet vi i praktiken ingenting om.

Ett hårt slag för den urnordiske romantikern. Om man som högerperson vill praktisera asatro är man dömd till att försöka uppfinna en ny sorts religion, bli del av New Age-rörelsen och röra sig framåt utan egentliga ramar. Ett öde värre än döden för en sann högerperson. Någon som älskar tradition, ordning och disciplinerat tänkande mår fysiskt dåligt av att ens tänka på något så vänsterflummigt som New Age.

Så vad gör vi? Lämnar vi asatron bakom oss och skrotar ambitionen att hitta en genuin svensk eller nordisk tro?

Inte med en gång. Först kan vi försöka undersöka hur dessa regioner egentligen kristnades. Vi kan då se att Nordens folk fick kontakt med kristendomen på sina myckna resor, som långt ifrån alltid gjordes med aggressiva ambitioner. Vi kan också se att vi kristnades över tid, i en tidsperiod på ett par sekel, från ca 800 till runt 1000-talet och att det skedde utan svärd. Först kristnades ett par äventyrliga individer, sedan konverterade hela samhällen eftersom ledarskapet insåg fördelarna med att vara religiöst och kulturellt sammankopplade med den europeiska kontinenten - och kanske fanns det även någon form av gudomlig vägledning med i spelet också, vem vet?

Poängen är att kristnandet pågick under tiden kristendomen fortfarande var inne i sin urkyrkliga epok. Katolicismens särprägel på kyrkan i väst hade ännu inte ägt rum och vi konverterade in i en religion som uppvisade mjukhet och tolerans inför de lokala befolkningarnas seder och bruk. Vite Krist var menat som ett kärleksfullt komplement till den nordiska andligheten, inte någon som skulle erövra dess länder med våld.

Snart nog ändrades denna attityd, i takt med samhällets förändringar i stort. Birger Jarl fann på 1200-talet att den katolska kyrkans syn på den världsliga makten kunde bli synnerligen gynnsam för hans ambitioner och såg till att genomdriva samhälleliga såväl som andliga omvälvningar som gjorde att dåtidens Svitjod, som byggde på lokal autonomi och en ortodoxt klingande kristendom, förvandlades till konungariket Sverige där centralmakten var den som skulle hålla i taktpinnen både världsligt och andligt sätt. På kort tid försvann de ortodoxa inslagen i vår kristendom och vi blev ett katolskt land. Något vi förblev tills vi utsattes för ännu en centraliserande despot i Gustav Vasa som stal vår katolska tro, som vi nyss lärt oss älska, till förmån för en främmande och andligt kal protestantism.

Vår protestantiska tro har präglats av oro och ambivalens, det är inte så mycket kristendomen som inte hör hemma här som att vi aldrig fått tid att låta ett nordiskt uttryck av det kristna att slå rot och ge nationellt välsmakande frukt. I modernitetens första svallvågor så förvandlades vår statskyrkliga lutheranism till ett fullkomligt virrvarr av frikyrkliga rörelser och kort därefter vaknade en sekulär humanism till liv och någonstans där är vi nu. Sveriges andlighet är fullkomligen splittrad, vi känner inte längre till vårt hedniska ursprung annat än i fragment, vi var urkyrkligt kristna i blott några sekel, sedan katolska i ytterligare några och sedan protestantiska i några till innan vi blev världens mest sekulariserade land. Gud vare oss nådig, så förvirrat!

*

För en ekumeniker finns det en viss vemodig skönhet i att vi tagit del av hela kristendomens uttryck på våra marker och att vi därmed fått en naturlig hållning till att vara toleranta inför främmande trosuttryck, våra överherrar kan när som helst få för sig att masskonvertera oss (pengarna ligger väl på Islam nästa gång) men för oss som söker efter en ursprunglig nordisk andlighet har uppdraget blivit svårt.

Modern kristen ortodoxi har dock sina fördelar, vill jag mena. Den är nationell i sin struktur, det är självklart för den att uppmuntra lokala regioner att idka gudstjänstliv på sitt modersmål och den har också en helt annan hållning till det hedniska än vad kyrkorna i väst har. Ortodoxins betoning på mystik gör att den får ovanligt mycket gemensamt med österländsk religiositet där särskilt Hinduismen fungerar som en slags teologisk uttolkare av vad naturfolken och paganismen egentligen trodde på, då de flesta av våra mytologier har sitt ursprung från Indien. Jag säger inte att den moderna ortodoxa kyrkan är genomtolerant till flathetens gräns mot främmande andlighet, men den är ett helt annat väsen än vad den medeltida katolska kyrkan var mot sina konverterade folks urtro.

Under min senaste mässa fick jag en drömsk, perennialistisk vision om hur en svensk framtida urtro skulle kunna se ut i praktiken. Jag såg framför mig en katedral som badade i blågula mosaiker, på väggarna fanns fyra stora runor ristade - Ingvaz, Tyr, Sol och Wynja- och längs taken fanns en rad helgon. Många svenska som kanske mest associeras med den katolska tron, Ansgar, Birgitta, Erik, men också andra - vanliga ortodoxa "profiler" och längst fram bakom altaret fanns tre änglagestalter. Dessa tre änglagestalter hade utseendet av Tor, Oden, Balder, de tre asarna som på olika sätt gestaltar Kristus i de nordiska myterna. Tor på det sätt att han besegrar Midgårdsormen, Leviathan, genom att sjunka ner till dess underjord och hans dåd inleder ny tid för människorna. Oden är Kristus när han offrar sig genom att hängas upp på ett träd/kors för att ge människorna runornas vishet och Balder är närmast mest kristuslik då han låter sig dräpas av Loke/Lucifer för att sedan återvända i Ragnarröks slutskede som Kosmos härskare. De var alla klädda i gnistrande vitt, men Tors röda skägg, Odens enögdhet och Balders blonda, unga energi var utsökt bevarade och det stod klart för mig att Nordens gudar är föga annorlunda än gamla testamentets änglavarelser. Gudasöner som gestaltar Guds egenskaper inom en äldre andlighets paradigm. Gudstjänsten var påfallande kristen, med två udda komplement. Vid berökelsen så deltog ytterligare en diakon som medelst skallra trummade in gudstjänstens början och en shaman- trumma deltog i vissa av hymnerna. Tron och teologin var kristen, men symboliken klingade av Nordens mystik. Det var ytterst vackert.

Kommer den ortodoxa kyrkan någonsin acceptera sådana uttryck inom sina ramar? Troligen inte, men vem vet, tiderna förändras och må apostlagärningarnas ord klinga i prästernas bröst när de ser förändringarna utspela sig rum: "Slakta och ät, Petrus, slakta och ät. Det som var är inte ännu mer, ty se, jag gör allting nytt."