Till fundamentalisten - mystik vs teologi

Jag har blivit på det klara med att jag har en grundläggande ambition, en drivkraft, om att få förstå. Jag vill förstå ateisten, muslimen, hinduen, drösen av olika kristna personligheter som jag har mött och ser i världen. Den drivkraften tror jag har sitt upphov i att jag i min ursprungliga frikyrkliga tradition både fick se att den hade en reell, substantiell del av sanningen, men att den å andra sidan inte hade tillgång till hela sanningen i sin förklaringsmodell. 

Ju äldre jag blev desto mer såg jag hur mycket i världen som min tradition inte kunde förklara, som den behövde stämpla som illusoriskt, hädiskt eller rentav demoniskt. Konsekvensen av dessa upptäckter var att jag tappade mitt frikyrkliga perspektiv och blev andligt hemlös. Mina sena tonår och under det senaste decenniet har jag ägnat stor kraft åt att just "hitta hem", att hitta ett perspektiv som gör att jag förstår det jag möter i världen tillfredsställande nog för att behålla min frid och andliga glädje.

Min nuvarande position och provisoriska hem är den perennialistiska förståelsen av mystik. I mystiken så möter vi en värld som är helt främmande och snudd på väsensskild från den fysiska verkligheten. Vi kan inte förklara det vi ser och möter där utan att hemfalla till ett drömskt och poetiskt språkbruk. Där existerar gudar, monster, vålnader, änglavarelser och alla bor på en platt jord buren av en sköldpadda. I rationella termer är det komplett obegripligt, men mystikens värld är trots detta komplett och otvivelaktigt verklig. Alla som drömt har varit där.

Perennialismen säger att ur denna värld så hämtar vi stoffet till våra myter, berättelser och fiktioner. dessa skiljer sig naturligt nog sinsemellan eftersom de berättas av människor från vitt skilda kulturer och tidevarv. De bästa av dessa berättelser upphöjs till myter med religiös status och de bästa religionerna får lov att överleva generation efter generation - de blir tidlösa och gränsande till universella.

Så vad händer härefter? Vi har alltså en rad fascinerande berättelser, som inte nödvändigtvis är rimliga eller logiskt konsekventa, men de är fängslande - så fängslande att de kan tilltala primitiva vildar i djungeln lika mycket som sofistikerade akademiker i dagens Babylon. Vad gör vi med detta egentligen? Det är här vår vänstra hjärnhalva tar vid och börjar bygga teologi. God teologi ska inte vara drömsk eller poetisk utan så klartänkt och rationellt förståelig som möjligt. Det stoff och material den har att arbeta med är väldigt svårhanterligt (jämför med att göra en meningsfull analys av dina mer absurda drömmar) men det är vad som finns tillgängligt och teologen gör sitt allra bästa med att bygga ett system av våra myter och religioner som vi kan använda i vår vardag och som kan hjälpa oss leva ett meningsfullt, lyckligt och harmoniskt liv.

Jag gillar inte teologi. Jag tycker den här sidan av religionen försöker göra ett fåfängt försök att fånga in Gud, att skapa en ram kring honom och benämna hans ageranden. Om man så idkar via negativa och försöker göra sitt bästa att undvika att stoppa in Gud i en fyrkant så innebär all teologi att man begränsar verkligheten, man säger trots allt vad Gud inte är och för mystiker är detta djupt problematiskt.

Mystiken är nämligen kärleksfull och söker enhet i allt. Mystiken älskar utsagor som att Gud finns i allt, Gud är allt och att "gott och ont" enbart är två sidor av Guds fullhet och annat som teologen lätt hävdar är hädiskt. Teologin är å sin sida hatisk i evangelisk (Jesus uppmanar oss som bekant att hata våra vänner, familj och våra egna liv. Tänk några varv på vad det betyder.) mening och söker bygga kategorier och system för att kunna navigera sig i verkligheten. Teologen skyr tanken på att Gud bara är en upphöjd "grå dimma" av allt som finns utan vill kunna att allt ska vara på sin korrekta plats för att kunna bringa fram harmoni i skapelsen. 

För mig är teologins perspektiv frustrerande. Jag vill helst forsa in i mystikens mjuka famn och frossa i Guds häpnadsväckande, underbara verklighet, men jag inser samtidigt att om jag vill fortsätta leva ett fysiskt liv som kan betecknas som "normalt"enligt några som helst definitioner så måste jag trots allt ha någon sorts teologi. Den fysiska verkligheten är inte onekligen någon "Guds gråa dimma" utan där finns kategorier, system och skillnader och jag behöver ha någon sorts teori om vad de består av för att kunna röra mig i en verklig definition. Så även om jag inte sitter i teologens träd själv särskilt ofta så avskyr jag inte teologen, nej, som sann mystiker så älskar jag faktiskt honom. Motvilligt eller ej, så är det så. Teologi, religion, behövs, också för oss som framförallt älskar bön, meditation och känslan av det gudomliga framför tanken på detsamma.

Det jag avskyr- eller i alla fall storligen brottas med att älska- är fundamentalisten, men jag inser mer och mer att fundamentalisten är teologens inversion, dess ovisa gestalt och lika mycket som teologen har en sådan så finns en inverserad version av mystikern. Denne är en psykosdoftande galning som fallit så långt in i mystikens drömvärld att den längre inte kan göra skillnad på fysisk verklighet och mytisk dito. Tänk Alex Jones' persona. Jag förstår om denne är lika svårälskad för teologen, som fundamentalisten är för mig.

Jag definierar fundamentalism som så att det är viljan att förneka verklighetens mysteriska dimension, här förstått som att det finns saker som vi inte kan förstå. Att verklighetens fullhet alltid, av nödvändighet, är onåbar för oss. Fundamentalisten vet precis hur verkligheten fungerar och givet tillräckligt med data så kan de förklara precis allt för oss. Det gör att fundamentalisten vet både hur han själv ska leva liksom hur du ska leva ditt liv. Hur du ska tänka, tro och agera och om du divergerar det minsta lilla från hans karta så blir du oönskad, omänsklig och möjlig att förinta.

Fundamentalism finns överallt. Jag har sett och mött fundamentalism hos alla kristna sammanhang, hos ateister, muslimer och olika politiska inriktningar, inklusive libertarianism. Fundamentalism är inte så mycket en full personlighet, som ett personlighetsdrag som finns hos oss alla i olika drag. Någonstans drar vi gränsen och vägrar verklighetens mysteriska dimension inträde. Vi vill kunna veta och känna till allt i den verklighet vi kallar hem. Men. När fundamentalismen äter upp en personlighet såpass mycket att den tar över i princip allt man är så blir man en fanatiker och fanatikern är oerhört problematisk, om inte rentav farlig. Fanatikern är den som begår terrorism, som ställer sig utanför begravningar med "God hates fags"- skyltar och spärrar in kristna för att de blivit något så oskyldigt som karismatiker. Fanatiker är teologen som hoppar in i mystikens psykosdimma från ett helt annat håll än den dåraktige mystikern. Även vår mentala sfär förefaller vara rund...

Tillbaka till teologen, den sunda aspekten av mystikerns motsats och som jag hellre talar om. Där mystiker oaktat kultur och tidevarv kommer beskriva samma typ av verklighet, de studerar samma värld så kommer teologens arbete skilja sig väsensskilt sinsemellan och det ska faktiskt vara så. Teologen arbetar med en viss typ av människor och en viss tidsenhet (sin egen) i åtanke. Visst önskar han att hans arbete ska vara så universellt som möjligt, men han befinner sig i en specifik situation och har inte tillgång till all kunskap, så han måste av nöd rikta sig till sina likar. Teologen försöker presentera ett tankesystem som är användbart för oss, som gör att våra liv blir rikare än vad de hade varit utan teologens system. Olika teologier kommer skilja sig sinsemellan och ibland så mycket att de måste vara i rak konflikt med varandra. Teologi bygger trots allt på (evangeliskt) hat och är därför ett upphov till konflikt människor och kulturer emellan.

Så vad gör vi här? Ska vi som vill följa Inguz, vi som vill prioritera kärleksvägen över allt annat fördöma teologi och avråda alla från att fördjupa sig i diverse teologier - för att undvika drabbas av hatiska influenser? Nej, faktiskt inte, vill jag påstå. Att hata i evangelisk mening är alltså något som Jesus uppmanar oss att göra, vi ska göra skillnad på på saker och ting i Guds skapelse och vi ska älska Gud med vår kraft liksom vårt förstånd. Vi ska också förstå honom och när vi förstår saker har vi behov av ett mentalt system som gör att vi fungerar som just förståndiga individer. Teologi må vara prblematiskt ur många perspektiv, men det är ett misstag att se det som något ont i sig själv.

Betänk här att det är en sann mystisk insikt att man inte ska blanda teologier och religiösa vägar, att göra så orsakar bara förvirring och dunkelhet, teologier utarbetas med särskilda premisser i åtanke och om de blandas oaktsamt med teologier uppkomna från andra premisser så blir resultatet sämre, inte bättre av att de förs samman. Istället bör man studera teologier för vad de är, med kunskap om dess kulturella kontext och syfte och därefter kunna extrahera de användbara insikter som de må innehålla. För individen är ett gott perennialistiskt råd att utvärdera vilken teologi som passar ens egen förutsättningar bäst och efter att ha alt se till att hängivet följa dess teologiska anvisningar i ens mystiska liv.

Mystiken, nota bene, fungerar annorlunda. Mystiken är en drömvärld som inte skadas av att blanda samman kulturer, berättelser och religiösa bilder. Om du har en begränsad teologi kan mystiken vara skadlig för dig, men med en teologi som förstår mystikens värde så är det i praktiken bara att "blanda upp", i kreativa liksom mystiska sammanhang är intertexter något som är positivt och önskvärt, men för att undvika oönskad förvirring så måste det ske med en teologisk medvetenhet om vad man gör.

En nyckel till att förstå relationen mellan mystik och teologi i religionen är via Swedenborgs tolkning av berättelsen om Abel och Kain. Swedenborg säger att Abel står för kärleken, mystiken och den intuitiva förståelsen av det gudomliga medan Kain står för hatet, teologin och den rationella förståelsen av detsamma. När det visar sig att Gud älskar Abels inställning till honom mer än Kains så blir hans så vrång att han mördar sin egen broder. Teologi leder oerhört lätt till destruktiva och skadliga handlingar, men som Swedenborg sedan säger: Det är viktigt att lägga märka till att Kain inte får plikta med livet för sitt brott utan han fördrivs till närliggande städer endast. Teologin är med andra ord inte skadlig i självt utan det är bara när den kräver att dess system måste komma före den universella insikten om att alla människor, oavsett tro, hör samman och är värda ovillkorlig kärlek som det leder till odåd. Om Kain accepterar att hans offer kommer i anda hand, så är hans arbete av godo, men om han insisterar på att komma först så måste vi avstå från teologi och minnas vilka vi är, en gemensam mänsklighet fullt och fast tillhörande Gud själv. Om det är viktigare att tro rätt snarare än att söka Guds kärlek så blir religion hatiskt, hårt och fullkomligt vedervärdigt. 

Vi borde inte gå åt det hållet.