En enkel kyrkohistoria - Herre, till vem skulle vi gå?

Jag läser just nu på om den ortodoxa traditionen, i ett led i att möjligen konvertera till hösten och jag tycker om det jag ser. Jag ska här försöka dra upp några enkla riktlinjer för hur kyrkans historia har sett ut och varför jag, som frälst in i frikyrkan, känner att denna tradition är mitt religiösa hem och egentligen alltid har varit.

Till en början kan vi konstatera följande: I det första millenniet av kyrkans historia så fanns inga katoliker, inga ortodoxa och det fanns ingen som protesterade mot kyrkoordningen - det fanns bara kristna. Spridda över Romarrikets många kulturer, med ett flertal tungomål och sätt att utöva sina religiösa liv, men alla var i organisatorisk endräkt*. När vi 1054 ser skilsmässan mellan Rom och Konstantinopel i full dager så har dessa två kultursfärer gemensamt byggt upp det som är "fädernas kyrka" under flera sekel. Det har långt ifrån varit en problemfri process, dessa första tio sekel präglas av intensiva teologiska strider, men de lyckas lösa dessa problem ett efter ett. Via kyrkans koncilier- där representanter från alla kultursfärer finns närvarande - så arbetas det fram vad Kristendom faktiskt är för något i tiden efter apostlarna, hur deras evangelium bäst bevaras under tiden vi väntar på Herrens återkomst. Frågor som hur vi ska se på treenigheten, Jesu gudomliga och mänskliga natur, ikonanvändande - allt behandlas och får sina i princip eniga beslut. Sju av dessa koncilier är extra centrala och den ortodoxa traditionen kallar sig ibland "de sju konciliernas kyrka". Här sammanfattas hela tron, det är det här som man antingen förhåller sig renlärig till eller väljer att avvika ifrån.

Det som är grunden till skilsmässan mellan den nutida kyrkans två högkyrkliga traditioner, filioque, kan tyckas märklig och tämligen teologiskt pedantiskt att bråka om och så har jag länge tyckt, men för att förstå varför dessa kyrkor gick skilda vägar måste vi begripa den kulturella kontexten till konflikten. När romarriket föll samman och delades i en östlig och en västlig del så försvann grunden till antikens kulturgemenskap. Under apostlarnas tid så var hela medelhavsområdet i princip tvåspråkigt. Alla med utbildning behärskade både latin och grekiska flytande och det gick att växla mellan språken obehindrat när det kom till kyrkliga och andliga frågor. Den politiska uppdelningen gjorde att denna gemenskap blev betydligt sämre och en kulturkrock med tillhörande språkförbistring började växa fram. När man så skulle föra avancerade teologiska debatter så gick det inte längre lika bra, möjligheterna för missförstånd och skilda kulturella preferenser gjorde att de två exromerska regionerna började glida isär allt mer. Västrom höll kvar vid romerska ideal, gjorde latinet till kyrkans huvudspråk och förstod sin tro i juridiska, akademiskt doftande termer. Öst blev kulturellt mjukare och höll fram vikten att tillbe Gud på folkspråken och övergav snart grekiskan som huvudspråk till förmån för de språk som talades i de sfärer som de förmådde kristna. Östroms fokus låg mer på mystiken, relationen och att erfara Gud snarare än att klä tron i ett så logiskt förståeligt språkbruk som möjligt.

Sedan kom filioque. Grunden till tillägget "[anden som utgår från fadern]... och sonen" var angrepp från arianskt håll och genom detta tillägg så ville man understryka Sonens gudomlighet i vissa lokala församlingar. Tillägget spred sig och snart så var det föremål för Rom själv att avgöra om det skulle vara ett allmänt tillägg eller förbli lokalt. De valde det förra, på eget bevåg, och detta blev allvarligt. Grunden till att filioque är ett så stort problem är inte i huvudsak den teologiska aspekten - filioque kan mycket väl vara konsekvent med "fädernas tro" även om den riskerar onödigt feltänkande - utan att Rom genom att ratificera tillägget utan ett koncilium egenhändigt ändrade i kyrkans gemensamma egendom. Trosbekännelsen är det enskilt viktigaste dokumentet för kyrkan utanför Bibeln själv och att på egen hand göra ändringar i något sådant är ett allvarligt brott, hur goda teologiska intentioner som än fanns i botten. Att skilsmässan mellan katolska och ortodoxa kyrkan kvarstår än idag är inte främst på grund av teologiska frågor utan snarare hur man ser på kyrkan och hur den ska styras. Låt oss därför gå in på detta område en stund, vilket blir angenämt, ortodoxa kyrkans maktstruktur är för en libertarian en oväntat trevlig bekantskap.

Grunden för ortodoxa kyrkans syn på detta område är insikten att varje eukaristi- firande församling är kyrkan, Kristi kropp, i sin helhet när de samlas, oavsett var de befinner sig och hur stor församlingen är. Den är via nattvardens sakrament tillräcklig för att manifestera Gud i världen. Den lokala autonomin är därför ledordet för hur strukturen ska se ut och efter de enskilda församlingarna så växer det ut i autonoma respektive autofekala kyrkor uppdelade i regioner, formade utefter hur starka de är demografiskt och andligt i största allmänhet. Dessa autofekala kyrkor, eller patriarkat, rangordnas baserat på "ära", vilket gör att historiskt viktiga -men idag demografiskt svaga- fortfarande innehar de främsta platserna. Rangordningen ger inte att de som befinner sig främst ska regera över de övriga utan enbart att de anses vara "främst bland likar" och är den man vänder sig till för att få broderliga råd eller faderliga anvisningar- styrandet ska fortfarande ske och besluten ska fortfarande tas i kärleksfull endräkt och ingen autofekal kyrka kan tvinga en annan till något.

Rom och väst fick en annan syn där de ansåg att Roms främsta plats bland kyrkorna innebar att deras påve innehade ett konungsligt ämbete och att dennes dekret ska lydas, snarare än att bara ha ett större inflytande över diskussionen. Ortodoxa kyrkan förnekar inte att Rom har den mest ärorika positionen inom kyrkans kultursfärer, men de vill inte böja knä inför Rom som slavar, utan som jämlika bröder - enade i Kristus. När Rom sedan så närmast maktgalet ändrar i trosbekännelsen så är tålamodet slut, nu kan det inte längre finnas någon gemenskap. Västrom och katolicismen liknade från ortodoxt perspektiv allt mer en diktatur snarare än ett himmelskt konungarike och från min protestantiska position kan jag bara instämma. Jag känner en omedelbar kärlek till den ortodoxa församlingssynen och tycker de får precis rätt balans mellan lokal självständighet och apostoliskt övergripande ledarskap - självständiga församlingar lyder i kärlek sin patriark, medan patriarkerna leder varandra gemensamt framåt. Om någon avviker kan de övriga gemensamt utöva påtryckningar, men ingen har makten att tvinga det felande fåret in i ledet igen utan korrigeringen måste ske i kristlig kärlek. Katolska kyrkan förväntar sig i betydligt högre grad lydnad från sina undersåtar, och denna lydnad ska ges utan att man först bevisat att man styr i faderlig, gudomlig, kärlek. Detta riskerar att föda motstånd och uppror istället för underkastelse och västs historia har mycket riktigt varit präglad av ständiga splittringar och teologiskt fiendskap.

Finns det något skäl till att det som blev katolska kyrkan fick en så annorlunda syn på kyrkostrukturen, trots att de båda traditionerna i grunden håller med varandra att teologiska frågor i så hög grad som möjligt ska avgöras i kyrklig endräkt? Personligen tror jag att det beror på att västroms kristenhet i betydligt högre grad än öst har fått utvecklas i ett tillstånd av Gloria snarare än Kyrie. Västroms kristenhet har i princip aldrig varit hotad av världsliga makter utan har varit i ständig dynamik med denna sfär och har därför kunnat förledas att tro att "Guds rike" visst tillhör denna värld och att också kyrkan ska styras med värdsliga maktprinciper.

Öst har också upplevt Gloria, Bysans epok är kanske det bästa exemplet av kristen teokrati: Ett rike där kyrka och stat var i närmast totalt samförstånd. Detta rike var inte perfekt, men står för en sällsam period av den kristna historien. Där västs maktsfärer ofta varit i konflikt och i fientlig konkurrens med varandra lyckades Bysans vara i ett förbluffande harmoniskt tillstånd sinsemellan. Inte undra på att förlusten av Konstantinopel fortfarande smärtar...

Öst känner alltså till Gloria och det finns fler exempel än Bysan, men framförallt är Östs utveckling ett tillstånd av Kyrie. Islams framfart gjorde att Ortodoxa kyrkan ofta fick existera med en främmande religion i kontroll över den världsliga makten och flera gånger fick kyrkans ledare göra smärtsamma kompromisser i ren självbevarelsedrift, vilket naturligt nog ger konsekvenser för trons kraft. Det är inte heller bara Islam som hotat östkyrkan utan senare kom kommunismen och förbjöd kyrkan i stora delar av Östeuropa. Idag hotas stora delar av ortodoxa kyrkan igen och under hela moderniteten har deras kyrkor fått acceptera det röda martyrskapet för Kristi skull. Kyrie är ständigt närvarande i öst, vilket gör att det blir än viktigare att bevara traditionen, i kriser kan man inte vara andligt kreativ utan man måste ha som sin främsta mission att bevara arvet till nästa släktled. Detta lyckades man med, även om det kom med en kostnad.

Där Väst drabbades av maktbegär och ett kärlekslöst förhållande till heretiker och motståndare i tron så fick Öst ett överdrivet nationellt fokus och i perioder stelnad andlighet. Man glömde trons katolicitet, trons universella natur, till förmån för ett ovist stöttande av sina nationella ledare och formen för den andliga praktiken blev emellanåt viktigare än innehållet och erfarenheten av Gud. Likväl, trots dessa upptäckter, har min kärlek växt till den ortodoxa kyrkan efter studier av deras historia. Det vore ett misstag för en troende att leta efter en perfekt församling och kyrkoorganisation. Det finns inte och har aldrig funnits. Kristus inkarnerar sig i sin kyrka för att ta del av vår mänsklighet, lidande och felande natur och för att sedan upprätta oss till vår sanna, gudomliga natur - tillsammans med oss. Gud vill inte styra oss med gudomlig perfektion utan att leda oss framåt i historien i ett ständigt sökande efter honom. Ibland får vi vara i ett tillstånd av Gloria, ibland får vi bära Kyrie-korset, men i båda tillstånden är vi Gud nära - och har vår mänsklighet kvar. Kyrkohistorien är ett studium av en serie helgon och syndare som kämpar för att älska Gud och varandra så gott de kan. Ibland lyckas de briljant och man känner en gudomlig väldoft genom sidorna, ibland fallerar de totalt och man känner igen vår egen tids kamp, felande och kärlekslösa misslyckande. Våra fäder och mödrar är inte av ett annat väsen än oss själva, de har kämpat med trons svårigheter och religionens otympliga natur lika mycket som vi gör idag - och också sett och manifesterat Gud och Kristus till sin omvärld lika mycket som vi får nåden att göra det idag i våra bästa dagar. Kyrkans historia är verkligen vår historia. Det är trösterikt på många sätt.

*

Som protestant så noterar man snabbt att den ortodoxa kultursfären och vår egen sällan har interagerat i någon högre grad. Under reformationen så fanns vissa kontakter, men då våra rent samhälleliga kulturskillnader är såpass stora så har våra traditioner aldrig haft särskild stor anledning att umgås tillsammans. För svensk del kan man bara peka på att Ryssland var den främsta bilden för ortodox tro och de var våra främsta politiska fiender - det är rätt naturligt att de andliga kontakterna därför blev sparsmakade.

Därför får vi studera deras relation på ett mer teologiskt plan snarare än ett historiskt och för mig är det lätt förvånande hur mycket det är som vi har gemensamt. Luther reagerade mot katolska kyrkan i en tid där betoningen på lagiskhet och gärningslära var synnerligen stark. Relationen till Gud hade förvandlats till en juridisk formel som den troende kunde räkna ut och sedan se var i frälsningstillståndet man befann sig i. Denna slagsida ville Luther räta upp, han hade i övrigt ingen ambition att riva upp den kyrkliga gemenskapen eller överge fädernas tro på något sätt. Jag undrar om, utifall Luther hade haft större kontakt med vänskapligt sinnade ortodoxa kultursfärer, utvecklingen hade kunnat gå annorlunda. Efter Luther urartade det snart och många av samfunden som följde avvek kraftigt från kristen ortodoxi, men Luther själv? Nej, han ville bara rikta om fokuset, påminna om de delar av skriften som den dåvarande katolska kyrkan ignorerade. Få dem att förstå sådant som att latinet inte var Guds eget tungomål, utan att alla folk kunde nå honom på sitt eget språk. Sådant som den ortodoxa kyrkan alltid hållit för sanning. Jag ser en omedveten ortodox vandrare i Luther, och hans eventuella teologiska fel beror på denna ignorans, inte en heretiker som i andlig blindhet ville gå sin egen väg.

Till de protestanter som stämmer in i sola scriptura och har missat Luthers initierade och nyanserade hållning till denna sats vill jag understryka hur den ortodoxa kyrkan ser på detta. Skriften är inte helig för att texterna är särdeles magnifika eller för att de skulle vara dikterade av Gud, utan för att anden har tagit sin boning i dessa skrifter. Anden har också tagit sin boning i kyrkan och dess tradition är lika ledd och inspirerad av anden som de författare som skrev innehållet i Nya testamentet. Lika mycket som det finns mänskliga fel och brister i Bibelns böcker så finns det misstag och felande i kyrkans historia, men ortodox tro säger att den i slutändan är ledd och beskyddad av anden och därför värd att böja knä inför. Skriften är helig för att traditionen som sammanställde den också är det. Det går inte att lyfta upp Skriften utan att också lyfta upp de sju konciliernas kyrka. Skriften är deras verk, fädernas och apostlarnas tro är deras arv som vi nu också har fått oss till del.

En knäckfråga för många protestanter är ortodoxins syn på helgonen och dess myckna användande och vördande av ikoner. Detta är på många sätt ikonoklasmens tvistefråga och jag skulle vilja redogöra för de argument som lede till att man bekräftade att helgontro och ikonpraktik i sanning är ett kristet bruk. Frågan är i grunden om Gud kan bli sedd i skapelsen. Länge var svaret nej, vördande av jordiska ting var problematiskt och kanske även farligt enligt judendomen, men efter Kristus så har det kristna svaret istället skiftat till ja. I Jesus så kan vi se Gud i mänsklig gestalt och inkarnationen visar att skapelsen är tillräckligt god för att Gud ska nedstiga in i den. Skapelsen är därför inte Gud själv, att tillbe materiella ting och människor är fel, men de visar Gud. De är Guds klädnad, lika mycket som Skriften är Guds uppenbarade ord och det är rätt av oss att vörda det som får oss att se Gud. På samma vis som Jakob ställde upp ett altare där han fick se stegen upp till Himlen så är ikonerna sådana altare eftersom vi via dem kan skåda Gud om vi undfår nåden att få våra ögon öppnade.

När det kommer till vördnaden för helgonen så måste vi komma ihåg att Skriften säger oss att meningen med våra kristna liv är att vi ska ta del av Kristi gudomlighet, vi ska bli gudomliga på samma sätt som Sonen i Kristus blev människa. Helgonen är inget annat än de vandrare som gått före oss, genomfört loppet och fått sin segerkrans. Verkliga helgon är Kristus, de har uppgått i honom och deras öde skall också bli vårt, om Gud vill. Mitt personliga problem är att jag inte till fullo förstår processen hur kyrkan väljer vilka vi gemensamt ska se som helgon och om du delar det problemet och kanske än mer än jag- pröva att åtminstone se på Maria.

Maria är garanterat gudomliggjord och ortodoxin vill säga att hon undfick denna nåd redan i jordelivet. Vi vet detta därför att det står beskrivet hur hon sa ja till att ta emot Gud fullt ut i sitt hjärta. För att kunna genomföra inkarnationen så krävs det ett mänskligt ja, Gud gör allt, men bara med vårt medgivande och detta gav Maria så att världen kunde få ta del av Kristus i fulländad form. Maria är gudaföderska, i kyrkans perspektiv närmast mer central än Kristus själv, för hennes öde ska verkligen bli vårt. Vi är redan här och nu kallade att säga vårt ja till Herren för att han ska kunna födas i oss. Vi måste förstå Maria för att påbörja vår vandring på allvar. Det är mig outsägligt sorgligt att protestantisk tradition trampar så på Marias del i frälsningsdramat och är kanske den främsta anledningen till att jag längtar efter att konvertera. Utan Maria ingen Kristus. Det spelar ingen roll hur mäktig, god och kärleksfull Gud är - utan vårt ja till hans verk kan han inte göra ett jota.

Där protestantismen, åtminstone den frikyrkliga del som jag blev kristen uti, har mest gemensamt med ortodoxin är synen på det mystiska. Att Gud behöver erfaras för att det ska vara möjligt att förstå sin tro på honom. Andedopet är nödvändigt för att ens tro ska leva och växa, utan hjärtats kärlek till det gudomliga så saknar man förmågan att förstå vad tron i grunden handlar om. Detta instämmer ortodoxin i, den ser förbluffat på den katolska tyngdpunkten till rationell förståelse av Gud och skakar sorgset åt de märkliga slutsatser som sådana föresatser lätt leder till. Ett rationellt förhållande till tron leder i slutändan till ateism och otro, mystiken kan göra en så förundrad att man förlorar förmågan att beskriva Gud, men man tappar sällan tron på denna väg. Denna visshet känner jag igen djupt i min barndoms tradition.

Där frikyrkan brister är att man inte har en tillräckligt god teologi för att gå på djupet i sin mystiska strävan. Frikyrkan tappar nästan bort Kyrie helt och de samfund jag har insyn i verkar förvänta sig att Gud bara vill ge oss Gloria, något som är djupt obibliskt. Ja, Gud vill väcka oss till hans verklighet och ge oss andens vägledning, men han vill också att vi ska använda dessa gåvor för att få styrkan att sälja allt, hata våra liv, och ta upp vårt kors för att följa Kristus. Golgata är vårt öde, om vi vill se oss som kristna. Vi kan inte ta en genväg och ta del av uppståndelsen om inte allt, ja allt, hos oss först har dött och offrats för vår frälsnings skull. Protestantismen faller lätt in i en fälla där man tänker sig att Jesus från Nasaret har gjort allt för oss, att hans seger har gjort att vi själva inte alls behöver slåss och delta i striden. Det stämmer inte. Kristus har genomfört frälsningen till fullo och vi kan med visshet veta att om vi deltar i Jesu lidande så får vi också hans seger, men vi måste göra exakt (Nåja, justerat för kulturella och tidsmässiga skillnader) samma sak som honom. Vi behöver delta och se hur den kristna myten utspelar sig i våra egna liv, annars blir det ingenting med vår frälsning. Den frikyrkliga mystiken stannar vid dopet i Jordan och förväntar sig att de ska få leva resten av sina andliga liv i Jesu mirakelgärning, men vi är inte kallade till en sådan gärning i första hand. Vi är först kallade att dö och uppstå och sedan ska vi få göra större saker än vad Jesus från Nasaret utförde. Om frikyrkan bara visste vad de missar när de inte förstår sin egen tro...

Finns säkert mycket mer att säga - Kyrkans historia är lång- men jag skulle vilja avsluta med en ekumenisk appell och insikt. Jag har sett mig som kristen ekumeniker sedan 2012, när jag blev kär i högkyrklig tradition, men inte förstod till vem av dessa två stridande parter i Katolicismen och Ortodoxin det var meningen att jag skulle gå mot, så jag har vilat i en ekumenisk syn på kyrkan sedan dess. Den försvinner inte nu när jag känner att en Svensk-ortodox väg både är möjlig och önskvärd för mig, men det vi som har fått ett ekumeniskt hjärta måste förstå är att om vi vill se vår vision realiserad så måste vi vända oss till rötterna. Vi måste gå till den kyrka som hållit fast vid apostlarnas, fädernas och de sju konciliernas tro hela vägen in i nutiden annars landar vi bara i ännu en av kristendomens många grenar och det finns inte en enda sådan gren där samtliga av oss kan få plats. Det är bara i ortodoxins stam som alla kristna kan samlas, om Gud så önskar detta av oss.

Det är inte bråttom med ekumeniken, det viktigaste är att vi söker Gud och vandrar med Kristus där vi står, men jag själv längtar hem. Det hem som alltid varit mitt, även om jag så länge inte har känt till att så varit fallet.
  
*Östkyrkan fick visserligen en första splittring i orientaliska kyrka respektive österns kyrka under 500-talet, men för europeisk kristendom- som denna text utgår ifrån- så fick denna skilsmässa aldrig någon nämnbar effekt.