Min nyvunna perennialism har öppnat en del dörrar som tidigare varit stängda för mig, särskilt vad gäller österländsk och hednisk filosofi så har jag fått en fördjupad förståelse i hur de tänker och kan se världen. Förvisso, jag bygger min förståelse utifrån mitt kristna paradigm så jag må ha missförstått mer än jag fått rätt vad gäller dessa traditioner, men ändå.
Något jag hittat och som jag uppskattar är hur dessa religiösa perspektiv har en förmåga att se Gud i allt. Hur världen blir en spegel, en stor ikon, av det gudomliga och ju djupare förståelse av Gud man får desto mer klarar man av att se. På en bussresa häromdagen var jag med om en sällsam syn där jag försökte mig på att se Gud i det naturlandskap jag såg utanför vårt fordon och nästan omedelbart därefter var det som om mina ögon öppnades...
Skogen jag reste i var inte längre enbart en samling kolatomer strukturerade på ett visst sätt utan en direkt manifestation av Guds eget myllrande psyke, träden exempel på de oändliga sorters impulser som alltid strömmar ur ett psykes undermedvetna. När vi passerade en flod såg jag inte ett vattendrag utan en manifestation av en religiös praktik, en outsäglig mängd troende på vandring, på sin väg att förenas med Gud själv - havet i fjärran. Ja, när jag tänkte på havet så blev det så självklart för mig varför det i sin spegling av himlen blir lika blått som himlen själv: Liksom himlen är den tydligaste manifestationen av Fader Gud så är havet, Moder jords sköte, dess symboliska tvilling. Himlen och havet dansar alltid med varandra, ger och tar i en ständig, kärleksfull relation och de gör detta därför de är en omedelbar korrespondens av Guds egen natur. Allting hänger ihop, inget är som det är av en slump.
När jag begrundade detta blev jag plötsligt bekymrad över den verklighetens väg jag färdades på. Asfaltsvägen in i det skogslandskap vi tog oss igenom skar sig svårt i det perspektiv jag plötsligt såg världen igenom. De ilskna, vildsinta bilarna var inte mycket bättre. De tillhörde inte naturens symbolik, de kunde inte ges mening på samma sätt som allt det "naturliga" i landskapet, deras mening kom omedelbart till mig så fort jag tänkte på dem.
Då slog det mig: Det finns en anledning till att de religioner som präglat våra moderna civilisationer närmast uteslutande vänt sig till manliga gudomar, det är ingen slump att vi kallar Gud för "fader" trots att alla egenskaper bor i hans (aargh) gudomlighet, medan naturfolken mer åkallar kvinnliga dito och har en starkare relation till begreppet "moder jord", som i kristen kontext har blivit närmast demoniskt...
Naturen är Guds feminina sida! Om gudomligheten finns överallt så är det i skapelsen Guds feminina energier tagit sin boning medan maskuliniteten bor i det abstrakta, det transcendentala, som vi sedan Aristoteles alltid placerat ute i rymden, egenskaper som stiger ned från himlens sfärer. Så, när människan lever enligt mer primitiva, icke-civilisatoriska förutsättningar så är hon ständigt i direkt kontakt med Gud Moder, det är hennes egenskaper hon först lär känna och möter. Det är henne hon måste tillbe och relatera till, men när människan "reser sig" och börjar bygga civilisation så börjar hon allt mer relatera till Gud Faders aspekter och principer. När städernas hus stiger från marken och fälten ligger plöjda och djuren är i sin tämjda fålla är det via Fader Gud som detta har blivit möjligt. Det är han vi sedan tackar och åkallar, Gud Moder har blivit en gestalt vi får allt mer svårt att förstå oss på.
Förstås. Det är inte så att primitiva folkslag är avskurna från Fader Gud och inte har tillgång till hans egenskaper eller att vi idag, i vår avancerade civilisation, har gjort oss oberoende av Moder Gud, men sättet vi individer ser världen är spontant ur ett av dessa två alternativ. I vår kultur, i min religiösa tradition, har det blivit så vanligt att placera allt gudomligt i sfären ovanför våra jordiska liv att Guds energier har blivit närmast osynliga i de platser där vi lever och dör. Ja, min kristendom har ett begrepp om naturen som "Guds bok", men de har ingen äkta plats för Guds femininitet. Jag har ett antal gånger redan beklagat mig över att kristendomen skenbart inte har någon plats för att vända sig till Moder Gud. Att hon blir reducerad till en symbolisk, nästan provisorisk, bild i jungfru Maria, men aldrig får inta sin fulla manifestation. Hon blir förpassad till hedningarna och de ockulta, trots att hon existerar lika mycket i Guds fullhet som fadern.
Jag vet inte, jag skriver inte dessa texter för att förändra kristendomens teologi eller symboliska bruk, men jag är glad över min vision. På något sätt blev det tydligt för mig hur djupt förvirrade vi är i vår mänsklighet idag när jag tänkte över människans bidrag i naturlandskapet. Vårt civilisatoriska bygge har allt fokus på våra praktiska behov och vi reflekterar nästan aldrig över att det vi gör alltid är i relation med ett levande väsen. Civilisation har inget inneboende värde i sig självt, det finns mycket gott som kommer ur detta storslagna projekt, liksom en hel del ont - men vi kan välja om vi vill bygga den med Gud i åtanke eller inte. Lika mycket som vi kan tänka på att ära Gud Fader när vi formar våra städer, vår arkitektur och våra samhällssystem - lika mycket kan vi tänka på Gud Moder i relation till vår natur, miljö och de varelser som delar planeten med oss. Vilket vi i väldigt hög mån har förbisett. Om det gjorts i bekvämlighet, ondska eller ren dårskap låter jag vara osagt, men det lär som vanligt vara en kombination.
Vi vet alla att Gud Fader avrättades i början på 1900-talet och att vi idag lever i konsekvenserna av det dådet, men det är mindre bekant att den vetenskapliga revolutionen inleddes med att deklarera Gud Moders död. Naturen var inte längre ett levande väsen vi var en integrerad del utav, utan nu var människan ensam reellt levande och den stumma naturen var fri att "våldta" efter vårt behag. Dessa humanistiska tänkare hade fel. Lika mycket som Gud Fader accepterar att leka död särskilt länge utan återuppstår med full kraft i våra dagar lika mycket kommer vi märka att Gud Moder är något som vi inte kan leka med hur som helst. Guds kvinnliga sida är lika reell som i urtiden och i antiken och jag tror det är klokt för oss om vi börjar bemöta henne så som hon förtjänar.
En ond mor är ingenting man vill utsätta sig själv för. Allra minst en allsmäktig och allvetande sådan som för vår frälsnings skull kan tänka sig att sätta sin allomfattande godhet åt sidan en stund för att lära oss en läxa.
Må den bli så mild som hennes nåd förmår göra den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar