En kritik mot kristendomen som ibland uttrycks från högerhåll är att den är en "svaghetens religion". Att dess universella kärleksbudskap är överdrivet och leder till en slavmoral som i sin tur gör religionens kulturer svaga och sårbara gentemot mer aggressiva kulturer. Kristendomen skapar hanrejer menar man och bör därför begränsas eller kanske rentav överges. Jag instämmer naturligt nog inte i denna kritik och tycker att den helt missar poängen om varför kristendomen så starkt fokuserar på kärlek, men, jag vill ändå ta deras kritik på allvar för jag förstår att den trots allt är genuin. Jag tror den har en sin grund i en verklig oro om att den kärlek som kristendomen förespråkar kan vara självförsakande på ett destruktivt sätt och som riskerar leda till onödigt lidande. Om jag förstår, men inte instämmer i kritiken - vad är i så fall min lösning på "hanrejernas problem"?
Kärlek är svårt. Ordet har luddifierats och urvattnats till att i vår kultur mer peka på temat för banala popsånger än något som är värt att upphöja till den högste av gudomliga principer. Om vi ser till Bibeln så vill Nya testamentet peka på tre riktningar för kärleken: Gud, nästan och dig själv. Det sista är viktigt att understryka för om denna uppmaning till kärlek från Jesu sida inte gäller oss själva utan bara andra så blir det tämligen svårt att förstå Bibelns långa kamp där Gud enträget försöker få oss med på det projekt han vill utföra. Gud tvingar ingen, Gud är sen till vrede och handling utan vill få oss att ta de första stegen. Vi ska vara med och utföra hans under och hans frälsningsplan, denna skapelse via omständliga och stegvisa processer är Bibelns Guds signum och det är en av nycklarna till att förstå varför det är kärlek som kommer främst bland Guds egenskaper.
Om vi inte inser vårt eget värde, hur djupt älskade var och en av oss är och om vi inte deltar i Guds kärleksflöde också till oss själva så kommer allt annat i det kristna budskapet att ses från fel perspektiv, man kommer ständigt riskera att lägga fel betoning på det som kristendomen är tänkt att innehålla. Gud uppmanar oss inte till handling och tjänande för att Gud behöver att vi gör än det ena, än det andra. Gud är ingen arbetsgivare som städslar oss i en vag desperation över att hans skapelse är på väg att kantra, nej, Gud bjuder in oss att delta i hans eget väsen och att utföra samma dåd som han själv eftersom impulsen att göra just detta är den enda naturliga efter att man på djupet genomsyrats av insikten om Guds kärlek till en själv. Med Guds kärlek inleds processen att gudomliggöras och när den sätter igång, ja, då vill man inget annat än att älska. Men den goda självkärleken kommer först. Insikten om ens rätta värde är strikt nödvändig för att förstå vad som utgör de följande stegen. Ens konungsliga identitet och innebörden av att vara Kristi arvinge är en förutsättning för att kunna utföra Kristi gärning i världen. Känner man ingen glädje i givandet och kärleken ska man låta bli att delta. Det är bättre att vara bittert kall än förvirrat ljummen.
Kärleken till Gud vill jag mena kommer härnäst och denna uppmaning kan säkert vara dubbelt diffus eftersom det kan vara så oklart vad "Gud" egentligen är. Hur älskar man honom? Jag vill peka på det Jesus talar om när han menar att han inte är av denna världen. Guds dimension, Himlen, är högre än vår egen och dess värden styr allting som händer i vår verklighet. Att älska Gud, att sätta Guds rike främst är att skapa en distans mellan sitt hjärta och de begär, rädslor och allt annat som binder oss till denna världens villkor. Varför oroar vi oss när Gud klär blommorna på marken och föder fåglarna i skyn? Varför fastnar vi i sådant som ändå är utom vår kontroll och som spelar föga roll när vi befinner oss på dödsbädden? Kärleken till Gud uppmanar oss att lyfta blicken och rikta vår energi och passion mot de värden som är tidlösa och som inte påverkas av någon tidsanda eller yttre trend. Att älska Gud är att älska det som är rätt, det som är sant, det som är värt att älska även om tusen till vänster om en och tiotusen till höger om en spottar på det i avsky. Att älska Gud är att inte vika ner sig när stormen går som värst. Jag vet att högermänniskor vet vad jag pratar om.
Så till det, i det här perspektivet, mer svårsmälta. Den villkorslösa kärleken till nästan. Denna del är väl ändå överflödig, särskilt när Jesus tycks mena att ens fiender ska ingå i denna kategori. Älska socialister och annat vänsterpack, nej tack?!
Och för all del, jag påstår inte att kristlig kärlek ska vara enkelt, men jag vill ödmjukt fråga vad som är alternativet? Vilken är en bättre väg än denna att försöka vandra denna? Om man först arbetar in och på djupet förstår att ens rätta himmelska identitet är den som regent och härskare över sitt eget liv - att man som sådan ska rikta hela sin varelse till att älska och tjäna det gudomliga, det eviga - vilken attityd finns kvar till de som lever jämsides med oss? Var kommer hatet, ilskan ifrån om det är det som ska vara ett alternativ? Var kommer rädslan ifrån som kan göda denna negativa energi? Varför ska en konung med blicken på det himmelska vara rädd för någonting i denna lumpna värld? Jag ser inte svaret på dessa frågor.
Här kanske det passar att påminna om att lika lite som att insikten om att Gud och hans gudomliga energier genomsyrar allt i Kosmos leder till att man ska tillbe allt från bildstoder till köttsliga människor till änglaväsen som om de vore Fadern själv så är den kristliga kärleksuppmaningen inte något som ska leda till att man älskar allt på exakt samma sätt och utan urskiljning. Kärleken till Gud är inte densamme som den man ska ge till Kristus i fattig, mänsklig gestalt eller den man ska försöka ge sina fiender eller de som man bedömer vara i ondskans tjänst. En sådan kärlek är dåraktig och blind och är föga annat än illa förpackad dumsnällhet. Jag är medveten om att många kristna ger sken av att agera i en sådan anda. Det finns absolut kristna som är så ivriga att betjäna att de inte ser att deras handlande ger värre konsekvenser än om de bara hållit sig undan. Eller de kristna som känner en sådan fruktan inför det onda att de inte drar sig för att använda aggression och våldsmedel för att hålla den borta, vilket såklart bara leder till att man får än mer av den vara man är förblindad av fruktan inför. Det är inte det jag pratar om, det är inte kärlek varken a la Kristus eller Inguz.
På ett sätt tror jag man kan översätta kärlek med att "tillskansa sig Guds blick". Först är ditt uppdrag att se på dig själv med Guds ögon och utforska de konsekvenser som det ger i ditt liv, sedan ska du rikta blicken mot det gudomliga och låta den förändringen äga rum inom dig och först därefter är du redo att försöka se på världen med denna villkorslösa kärlek. Om man börjar i fel ände så ser man varken vem man själv verkligen är och inte heller vem Gud är i denna värld.
Det är inte så att Gud är likgiltig inför det onda. Det är inte så att Gud vill vara passiv inför det som invaderar och förstör det som vi älskar och att vi därför måste släppa tanken på att älska gudomligt för att kunna göra motstånd. Nej, men risken är att ifall vi inte älskar gudomligt, att det är då vi kommer förgöras i den malström som denna världs ondska innebär. Om vi inte utgår från Guds kärlek till oss själva, det sanna och världen i sin helhet så har vi ingen annan plattform, ingen annan klippa, att kämpa ifrån. Då är vi inne i en evig cykel av begär till att få det vi inte har och fruktan över att förlora det vi lyckats erövra som alla denna världens dårar är så fast i. Jag kan bara se Guds kärlek som det alternativ som finns, där man kan stå över det nollsummespel som världens moral och tillvaro verkar vara. Min nästas välsignelse är också min egen, ja, även min fiendes lycka kan få lov att vara en välsignelse för mig. Det är oerhört svårt att slå det perspektivet om det är möjligt att vinna det.
Jag kan inte säga vad någon ska göra. Jag kan inte påstå att jag har några starka åsikter om vilka specifika handlingar som bäst manifesterar Guds kärlek. Kom ihåg att det finns en tid för krig, det finns en tid för korståg och motstånd. Kristi kärlek är inte samma sak som att i ett pacifistiskt hanrejeri sträcka vapen och låta hyenorna plundra allt man har, nej, Kristi kärlek är snarare att komma ihåg och förstå att det är en broder som möter en på slagfältet, men ha vunnit så mycket vishet att man känner till att det mest kärleksfulla som finns att göra i det läget är att fullgöra sin plikt och riskera liv, lem och världens respekt för det man vunnit kärlek för i denna värld. När man gör detta med konungslig medvetenhet är man allt annat än en slav. Tvärtom.
Det är den som inte kan älska tillsammans med Gud som är den som är bunden till träldom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar