Ateister - en genomgång och en ursäkt

Ateister kommer i många former. De flesta så kallade ateister är i praktiken agnostiker. De ställer sig neutrala i frågan om Guds existens vid de få tillfällen som de begrundar frågan. Eventuellt kallar de sig kristna, men då enbart förstått i kulturell, liberal mening, naturligtvis är de inte kristna på samma sätt som "de där fundamentalisterna", det bör alla förstå.

Sedan finns det en grupp av "neutralt stolta" ateister. En grupp som har begrundat frågan om Gud och kommit fram till att denne troligen inte finns så som vi vanligen använder termen. I diskussioner med troende är de inte sällan vänliga och förstående, men de kan också ställa sig frågande på vad sätt det är så viktigt med Guds eventuella existens. Denna grupp har jag sett mycket av i anslutning till Jordan Peterson. Petersons gudsbegrepp, där Gud tillåts bli en abstrakt entitet som vi kan projicera det vi sätter främst i världen uppå är något som denna typ av ateister har kunnat förstå bättre än en personlig "övernaturlig" Gud. Petersons Gud är egentligen bara en deistisk "första rörare", men han har gett denna gudssyn en sådan sällsam kontext att den har blivit lättare att ta till sig den - från det perspektivet går det åtminstone att förstå hur andra blir mer aktiva teister. Denna grupp kallar sig inte sällan fortfarande ateister efter att ha gått igenom "Peterson-fasen", men de har inte längre några bekymmer med konceptet religion som sådant.

Och så finns det den sista större gruppen. Antiteisterna, "vulgärateisterna", de militanta ateisterna. Denna grupp ser religion som något negativt och destruktivt och ägnar gärna mycket möda och energi för att försöka bryta ner troendes logik och resonemang. Under min uppväxt var det främst denna grupp jag stötte på och jag fann det ofta oerhört frustrerande. För mig var detta inte en fråga om abstrakta, logiska resonemang, nej, eftersom jag redan som tolvåring hade haft transformativa andliga upplevelser så hade jag en visshet om det gudomliga, om Gud, som jag mer och mer förfärat insåg att ateister förnekade rakt av. Det jag varit med om var "bluff och båg", det var så att säga inte på riktigt. Jag i min tur hade bara ett frikyrkligt språkbruk att använda mig av för att beskriva vad jag varit med om och när resten av frikyrkans budskap inte kunde hålla vad det lovade så visste jag med tiden inte vad det var jag hade sett och upplevt. Jag blev rädd för denna grupp av ateister, de gjorde min värld mer luddig och oförståelig. Deras rationalitet var inte upplysande för mig utan allt mer destruktiv.

Nu är det annorlunda. Nu är jag själv ateist och inte längre rädd för de som känner aggression mot religiositet och rigid andlighet. Jag vet inte om vi är en grupp, vi som avvisar en klassisk förståelse av Gud, men som samtidigt älskar allt gudomligt - men jag är här i alla fall och jag vill försöka rikta en ursäkt till de ateister som blivit sårade av mina tidigare likar, de enbent religiösa.

Religion och andlighet ska vara till för att inskjuta kärlek, glädje och disciplin hos sina följare. Inte rädsla, inte hat, inte vidskeplighet. Religiösa är dock människor och alla religiösa organisationer är byggda utav människor och dessa kommer inte vara kärleksfulla, glada, felfria människor bara för att de ser sig som troende och försöker följa en andlig praktik. Religionen kommer såra, religiösa kommer behandla icke-troende på ett kärlekslöst sätt. Det är inte rätt, det är inte vad sund religiositet ska bjuda in till och ni förtjänar alla ursäkter i världen för de illdåd som sker i religionens namn. I den mån en ursäkt från mitt anspråkslösa håll spelar någon roll förstås.

Med ursäkten bakom oss skulle jag vilja bjuda in till ett sätt att tänka kring religion och andlighet. Allra minst är dessa stora andlighetskomplex vi kallar religioner något vi människor sysslar med för att hantera vår dödsångest. Människan är fångad i en insikt om att hon ska dö och det skapar uppenbarligen, en rad avancerade beteenden hos henne som hon bara är vagt medveten om att hon gör och rakt ingen alls om var dessa impulser kommer ifrån. Vi agerar religiöst, undersöker och fördjupar vår andlighet för att förströ oss medan vi väntar på liemannen. Mer är det, kanske, inte. Är inte du rädd för att dö?

Men, säger du, religionen har så mycket mer än bara distraktion från rädslor. Helvetesläror, till exempel. Det finns så mycket i religionen som skapar skam, skuld, vidskeplighet och andra destruktiva beteenden. Om distraktionen vad gäller dödsångest gör en till en deprimerad dåre så är det inte särskilt mycket att hänga i julgranen, så att säga.

Och det är helt rätt. I den mån religionen enbart leder till att lägga sten på börda hos den troende så är den värdelös. Återigen: Sund religion och andlighet ska ha en atmosfär av kärlek, glädje och ordnad frid omkring sig. Har den inte det så är den religiösa gruppen ifråga korrumperad och behöver hjälp eller på annat sätt tas av hand om så att de inte gör individer illa, vilket allt för ofta har skett och ännu sker.

Däremot vill jag inte påstå att "helvetesläror" och sådant som synd är fel i sig. Vi måste ha ett sätt att hantera vår brustenhet, människans uppenbara oförmåga och även hennes rena ondska. Vi är inte så som vi önskar att vi vore och om religionen, din världsåskådning, inte tar itu med den frågan riskerar du att bli blind för dig själv och hur världen ser ut. Helvetet finns, vi vet det för vi ser det manifesteras varje dag på jorden. Religionen behöver ge dig redskap, ofta beska och svårhanterliga, för att hantera detta faktum. En religion som bara smeker medhårs må vara härlig att vara i när det går bra, men när livet blåser snålt omkring dig så kommer det bli uppenbart vilket luftslott, vilken lögn, den var. Religionen behöver ha läror och en praktik som steg för steg får dig längre bort från helvetets stränder. Dessa metoder är inte särskilt trevliga, de kan de inte vara om de ska fungera, men om de fungerar så är de sanna och då är de värda att ta på allvar.

Religion behöver vara sann, äkta religion söker sanningen på bekostnad av sin egen prestige. Om det inte är så är det återigen ett religiöst sammanhang som inte förstår sig på vad reell andlighet går ut på. Andlighet kostar, det är svårt och vad gäller anseende så gör det ofta ont att vara trogen sin sanningsnit och längtan efter mer av det gudomliga. Om ett sammanhang förnekar detta så är det ett billigt, lögnaktigt, religiöst sammanhang.

Jag skriver inte denna text i ett fåfängt försök att konvertera någon antiteist som lyckats hitta hit och ännu läser, nej, jag är inte intresserad av att någon antar en religiös etikett. Jag är intresserad och hoppas på att alla människor ska hitta redskap som gör dem mer kärleksfulla, glada och fyllda av frid. Också, kanske särskilt, de ateister som känner ett sådant agg mot religion att det blir en del av deras identitet.

Acceptera gärna min ursäkt, ni som blivit misshandlade i religionens namn. Jag tror vi söker efter samma sak, jag tror vi båda vill åt det goda livet och det kan vi göra både med som utan en gudstro. Jag hoppas du hittar ett myller av skäl till att tro att kärlek, glädje, frid och förundran existerar och att du tar varje chans du får att få de egenskaperna att manifestera sig i ditt liv. Det är det som spelar roll.

Gud? Äsch, det kvittar lika.