The Matrix - en perennialistisk analys

The Matrix, en av min generations viktigaste filmer och som är en film som har påverkat vår samtid djupt - både på hur vi ser på filmkonst såväl som hur vi ser på filosofi i stort. Filmen blev varmt mottagen i mina frikyrkliga kretsar och dess kristna symbolik poängterades och lyftes fram så ofta man kom åt. Och visst, den finns ju såklart där, men den är tämligen kryptisk och inexakt ur ett kristet perspektiv - det känns som det finns ett annat budskap där och i de senare filmerna så blir denna känsla än starkare. Ja, Neo fortsätter att vara en Kristussymbol, men vad sjutton är allt det andra och vad sysslar de med egentligen? Från ett kristet perspektiv så var de uppföljande filmerna en stor och märklig besvikelse.

Ja, och vi kan ta upp det med en gång, de efterkommande filmerna är en besvikelse rent allmänt, men då främst ur ett strikt filmperspektiv. De är inte alls lika starka som originalet - som kan vara historiens mest fulländade actionfilm - och det är trist, för symboliskt är de fortsatt intressanta och synnerligen givande. Det kan också sägas att även om uppföljarna fördjupar och kompletterar originalfilmen symboliskt så är de strikt sett inte nödvändiga för denna analys. Första filmen är tillräcklig för att göra en perennialistisk analys, och jag kommer i huvudsak fokusera på den, med ett fåtal exempel från uppföljarna för att understryka diverse poänger.

Så. The Matrix handlar, som förhoppningsvis bekant, om Thomas Anderson- en rastlös programmerare som dagtid arbetar på ett mjukvaruföretag. Nattetid är han däremot en av världens främsta hackers, han deltar i ett anonymt, kriminellt nätverk vars övriga karaktärer han bara känner via pseudonymer. I det nätverket är han "Neo" och hans främsta samarbetspartners heter "Morpheus" och "Trinity". Så en dag dyker de upp i hans dagliga liv och efter att ha blivit jagad av ett par myndighetsagenter så ger de honom ett erbjudande om att ta the red pill. Han tackar ja och får se hur verkligheten egentligen ser ut. Den värld han levt i är bara en simulation skapad av maskiner som utnyttjar mänskligheten som energikälla. En skärva av mänskligheten finns kvar i staden Zion och kämpar en hopplös kamp mot maskinernas övermakt i väntan på den utlovade frälsaren. En frälsare som Morpheus är övertygad är just Thomas Anderson, eller Neo. 

Denna berättelse lyckas som sagt inte återberätta den kristna myten särskilt exakt, även om första filmen kommer nära, men ändå är symboliken oerhört tilltalande. Den är också tämligen märklig som en rent buddhistisk illustration eller någon annan traditions mytologi, det är först när man ser den ur ett perennialistiskt perspektiv som symboliken klickat till helt för mig. The Matrix försöker inte återberätta någon etablerad religions mytologi, utan urmyten själv, som alla religioners myter är en variant på i sig själva. Och det lyckas den med på ett briljant sätt, inte undra på att filmen fick sådant genomslag

*

Thomas Anderson representerar förstås egot. Ett ego som blir mer och mer frustrerat över dubbelheten i den värld han lever i, spänningen han har i sitt alteregos liv och den meningslösa vardagen han vanligen befinner sig i. Finns det inte mer? frågar han sig.

Morpheus är det överjag som pushar Thomas/Neo vidare. Han har inte bråttom utan tillåter honom att tillbringa mycket tid som Thomas innan han träder in på scenen och avslöjar sina större planer. Morpheus vet hur det ligger till och Neo känner det på sig, men vet inte hur han ska få tag på honom i det verkliga livet. Som Morpheus är han onåbar, så han fortsätter knega på, med rastlösheten och frustrationen pulserandes inom sig.

Trinity är Neos anima, eller gudaföderskan i kristen mytologi, som hjälper och stöttar Neo i sin vandring med en annan kärleksglöd än sättet Morpheus guidar honom på. Agenterna, poliserna i Matrix-världen- arbetar intensivt mot Morpheus och Trinity. De har inget intresse av att egot ska nå upplysning och sluta bry sig om den värld som agenterna lever i. Agenterna representerar de demoner som lever av våra drifter och världsliga behov. De får sin energi av våra begär och har ett ständigt intresse av att se till att vi fortsätter att underhålla dem. Blir vi upplysta och får våra begär tillfredsställda så fruktar de att de ska dö. Så de slåss, ja gör allt de kan för att hålla Neo borta från sanningen.

De lyckas inte och Neo får sin första upplevelse av befrielse. Han ser hur det verkligen ligger till, får se hur maskinerna har förslavat mänskligheten och mänsklighetens sanna natur. Han får också höra om Zion, människornas enda kvarvarande stad, där det fortfarande växer upp biologiska människor oberoende av Matrix-världen. Här är ett av de tillfällen där uppföljarna gör ett symboliskt misstag, det hade varit bättre om Zion inte visas upp i filmen och särskilt inte på det relativt torftiga sätt som filmskaparna valde, för Zion representerar Himlen. Den sällsamma tillvaro som finns i vårt inre och där allting är perfekt. I första filmen pratar de bara om Zion och tittarna får måla upp sin bild av denna stad själva och det hade varit bättre om det förblivit så. Himlen är inte en cylinderformad plats, full av stål, betong och märkliga maskiner. Åtminstone inte min.

Är den symboliska berättelsen över efter att Neo blivit frälst in till den äkta världen? Oh, nej. Neo är fortfarande väldigt mycket Thomas och måste lära sig stegvis att man kan agera på ett annat sätt inne i Matrix än vad han har vant sig vid. Detta är en plågsam, långsam process eftersom han så länge har tänkt sig att Matrix-världen är den äkta och att dess mål och syften är de enda som existerar och värda att överväga. Att man kan bryta mot sin forna verklighets lagar är något som han inte riktigt klarar av att förstå i sitt inre. Morpheus avslöjar att de inte vanligen befriar så här gamla individer, det är ofta alltför svårt att acceptera verkligheten som den egentligen är när man uppnått en viss ålder, men de gjorde ett undantag för Neo eftersom Morpheus är säker på att han är frälsaren.

Denna del av filmen representerar den hårda vägen som en religiös praktik innebär. Även om man vet hur verkligheten ser ut så är det förtvivlat svårt att sluta leva orättfärdigt och bristfälligt, det är förtvivlat svårt att tro, för det mesta för den religiösa vardagen ett tröstlöst tröskande och försakande av kyckling och biffstekar till förmån för, uhm, någon sörja baserad på vete och "nyttiga vitaminer". Visst, det är värt det, för man känner den avlägsna närvaron av Zion, man lär sig mer och mer hur man kan agera på ett annat - mer verkligt sätt- i den vanliga världen, men det är svårt. Det kräver mycket.

Alla orkar inte. Matrix har med den kristna mytologiaspekten av Judas i Neos kollega Cypher och Cypher sviker sina vänner i en akt där han accepterar ett förslag från agenterna där han får ett drömliv i utbyte mot Zions försvarskoder, eller i alla fall Morpheus- som känner till dem. Detta svek representerar  de som ger upp vandringen, de som inte kan acceptera att det andliga livet också innehåller mörker och lidande och hellre väljer illusionen än att kämpa för Zions seger oavsett kostnad. Mytologin behöver säga att detta agerande är ont eftersom den vill uppmuntra oss att börja och fortsätta vandringen, men egentligen finns det inte mycket att klandra verklighetens Cypher för. Den enda du sviker, olikt Cypher i Matrix-berättelsen, är dig själv och vägen till Himlen är smal. Den kräver bokstavligen allt av dig. Alla har inte råd.

Efter Cyphers svek så har situationen för rebellernas besättning blivit än mer allvarlig. Nu krävs drastiska åtgärder för att inte allt ska gå förlorat. Neo inser att han måste rädda Morpheus. Hans liv är viktigare än Neos eget, särskilt som Neo ännu inte kan tro att han är någon frälsare. I Neos huvud är Morpheus den som ger rebellerna en chans att vinna kriget, inte han själv. Han beslutar sig för att genomföra en vildsint räddningsaktion och eftersom han nästan är säker på att han kommer behöva sätta livet till vill han göra det själv, men Trinity vägrar. Hon ska med. Punkt.

Denna del står för en religiös kris. Tron är i fara, den troende klarar inte av att tro på religionens mystiska sanningar och överjagets roll som guide ifrågasätts kraftigt. Kanske är det bättre att överge vandringen, trots allt? Men den hållfaste troende vägrar, det är bättre att vara en frustrerad och förtvivlad troende än att vara helt gudlös. Morpheus, och Zion, måste räddas även om det kostar en ett lyckligt och harmoniskt liv. Och det som ännu är kvar av Gud i våra hjärtan hjälper till, vandrar hela tiden med oss.

Så de går in, utmanar agenterna och uppvisar en sådan tro och styrka att de med lätthet kan förstöra en hel myndighetsbyggnad och utmanar agenterna på allvar. Ja, de gör sådana saker att de närmast förstummas, Neo duckar för kulor skjutna en meter ifrån honom och Trinity klarar av att flyga en helikopter på ett sätt som trotsar fysikens lagar. Morpheus räddas, men till ett pris, nu är agenterna inställda fullt ut på att krossa Neo. Neo måste dö.

Agent Smith, agenternas chef och representanten för Lucifer, inleder en ursinnig jakt och han och Neo möts i en gastkramande kampscen (den bästa kampscenen i den cinematiska historien, om jag får delge min åsikt) och även om Neo inte blir besegrad så är han i knipa. Till slut så kan han inte fly längre och skjuts ett flertal gånger av Smith.

Ridå?

Nej. Trinity följer jakten utanför Matrix och när Neo dör så kan hon inte tro att det är sant. Nej, inte som i att hon blir bestört i grunden. Hon accepterar inte att det är sant. Neo är frälsaren, hon vet det för hon älskar honom genuint och hon har mottagit en profetia att den hon blir kär i är den utvalda. Hon kysser Neos medvetslösa kropp i skeppet och undret sker: Neo vaknar inne i Matrix, ställer sig upp och inser att profetian var sann. Han är frälsaren, den som ska komma och ha möjlighet att förändra allting inne i Matrix efter sin egen vilja. Agenterna skjuter vildsint mot den återuppståndne Neo, men han kan stoppa kulorna utan ansträngning, ja när agenterna attackerar honom fysiskt så behöver han knappt röra sig för att undvika dess slag. Efter en stunds katt och råtta-lek springer han in i Smith och spränger bort honom från existensen.

Här är ett exempel på där symboliken blir svårförståelig ur ett strikt kristet perspektiv. Vem är Trinity, hur kan en kyss få Neo att återuppstå? Vad händer egentligen?

Om vi vänder oss till Jung blir det klarare. Trinity representerar som nämnt animan, den inre gestalt hos ett manligt psyke som med gudomlig vishet leder oss genom livet och allt närmare upplysning. Det är när vi tillges insikten om vem i vårt psyke animan är som hon får möjligheten att visa sin fulla styrka och när vi i vårt inre förenas med animan så inser vi att vi själva bär på en gudomlig kvalité - vi når första fasen av sann upplysning och vi kan lämna Thomas bakom oss för att bli den fullt ut realiserade Neo. Kristus har fötts i vårt inre. Detta är ett av de ställen där uppföljarnas symbolik hjälper till för att komplettera bilden - i en filmiskt ganska besvärande scen så älskar Neo och Trinity på ett intensivt sätt under tiden Zion firar en av sina högtider- scenen är märklig, men man lyckas i alla fall förstå att den har någon slags laddning för trilogins betydelse och ja, det här är vi får se egots och animans fulla förening- något som gör Neo än mer stark och kraftfull.

Även Smiths död är lite antiklimaktisk, symboliskt sett, i första filmen och de uppföljande filmarnas fokus på Neo vs Smith är dramaturgiskt ganska klumpigt utförd, men symboliskt sett oerhört centralt. Jungianskt är Smith förstås en symbol för Skuggan, egots negativa motsats och i uppföljarna kan dessa inte besegra varandra - hur de än gör. Ja, Neos första försök leder bara till att Smith hundradubblas - och Jesu ord om att utdrivande av demoner enbart leder till att de återvänder sjuttiofalt klingar i bakgrunden.

Det är först när Neo resignerar och tillåter att Smith dödar honom en gång för alla som... Smith förlorar. När Neo accepterar tanken på att låta Smith vinna får han plötsligt möjligheten att utföra sitt syfte och hans efterkommande offer leder till en slutgiltig försoning mellan maskiner och människor. Kriget dem emellan har genom evinnerliga tider, Matrix har regenererats och haft en Neo-gestalt åtminstone fem gånger redan, berott på ett irrationellt hat och oförståelse mellan dess vitt skilda naturer och det är först när en Neo-gestalt accepterar att maskinerna också har rätt till sin existens och att han är beredd att offra allt också för deras skull som cirkeln bryts.

Vad detta representerar drar jag mig för att spekulera i, det är en av mystikens största hemligheter och bör erfaras snarare än förstås teoretiskt. Eller snarare, det går inte att förstås teoretiskt. Man behöver uppleva striden med sin skugga fullt ut innan man ens kan tycka att vad som påstås är rimligt. Denna process är jag inte klar med, jag vet ännu inte om Matrix upplösning faktiskt är sant också i vår värld, men jag har satt mig i backen på att undersöka om möjligheten finns.

Matrix är en oerhört fascinerande trilogi. Det är skönt att äntligen uppleva att jag förstår den.