"Trons fullhet"

Jag har tidigare skrivit om ortodoxins syn på sig själva och sin teologi och hur detta i vissa fall kan förvandlas till en avgud och även om jag står fast vid att jag tror att det är något ortodoxa behöver vara vaksamma mot så vill jag ändå beskriva varför jag är beredd att acceptera detta begrepp, "trons fullhet" och också jag bära det med andlig glädje någon gång framöver.

Trons fullhet innebär inte att man påstår att det man säger om Gud och hur ett andligt liv ska se ut är allt som Gud har möjlighet att göra och allt som Gud kan använda. Nej, givetvis inte, Gud är alltid större än vad mänskliga ord och resonemang kan uttrycka och Gud kan använda sig av vad och vem han vill. Om Gud vill uppenbara sig genom hedningar, heretiker och icke-troende så gör han det och deras frukt kan absolut vara god, ingen tvekan om det.

Trons fullhet handlar istället om vad kristendomen som andlig väg och kyrkan som Kristi kropp ska vara. I detta perspektiv så går det att säga om något är komplett eller inte och ortodoxin (efter min förståelse, nota bene) ser det såhär: Efter Kristi himmelsfärd så gav han den helige ande åt oss och när den nedsteg in i kyrkan vid pingsten så är det via andens ledning vi agerar i världen. Anden är fysiskt manifesterad när kyrkan som enad helhet möts och tillsammans stakar ut vägen för kyrkan och tar beslut för hennes räkning. När kyrkan samlats för enande rådslag så har dess beslut också varit Andens, Guds, beslut.

Det är därför de sju koncilierna under urkyrkans tid är så centrala. Här har vi de möten där kyrkan varit i organiserad enhet och där de efter myckna stridigheter tagit beslut om vad kristen teologi faktisk är. Vi behöver inte längre träta om dessa frågor, Gud, genom anden som genom kyrkan, har redan visat oss hur vi bör tänka och tro kring dessa frågor. Naturligtvis behöver vi inte acceptera kyrkans svar blint, det var fortfarande bristfälliga människor som tog besluten, men om vi vill tro på Skriftens ord att Anden är given till oss för att ge oss vägledning så är det märkligt att tro att den helt övergav kyrkan när den är samlad för att ta centrala beslut för dess framtid.

Efter de sju koncilierna är det svårare för kyrkan att samlas i en fullkomlig enhet och att ortodoxin ständigt pekar på fädernas tro betyder inte att de förnekar att Gud kan uppenbara något nytt efter denna period, men de ser det som att det isåfall kräver att hela den sanna kyrkan erkänner detta och vill lägga till det till fädernas tro. Om inte det sker så är alla tillägg och teologiskt avvikande påståenden heretiska, hur god frukt de än bär, de kan inte sägas vara kyrkans tro och det är det som begreppet "Trons fullhet" vill syfta till. Inte Guds fulhet, inte andlighetens fullhet, kyrkans fullhet.

Om man accepterar kristendomen och vill vandra en kristen väg är alla andra alternativ till ortodoxin bristfälliga. De må vara goda, de har tillgång till Jesus Kristus gubevars, men de har närmast per definition någon brist eftersom de på ett eller annat sätt vägrar acceptera det de sju koncilierna kom överens om ska vara kristen tro. Jag ser ingen anledning att döma de kristna som av historiska, kulturella och tämligen goda teologiska skäl har svårt med vissa av dessa beslut. Jag är ingen dogmatiker, har svårt för teologi och vill se alla som vill sätta kärleken främst i sina liv som mina trossyskon, men jag måste erkänna att om man vägrar förstå begreppet "trons fullhet" och varför det i sanning tillhör de ortodoxa så har man inte förstått vad kristendomen är för religion. Ta Swedenborg som exempel. Jag älskar hans vittnesbörd och hans teologiska utläggningar, de har gett mig omistligt mycket, men jag har inga problem att ändå stämpla honom som heretiker. Han påstår att hans teologi är "sann kristendom" samtidigt som han förnekar en klassisk förståelse av treenigheten. Hans tankar och budskap må vara hur kärleksfulla och goda som helst, men de har närmast ingenting med kristendom att göra.

Personligen är jag inte bekymrad över någons frälsning, det är inte därför det är viktigt att söka den bästa teologin och religionen, i sista hand är det Gud som frälser och dömer och jag litar på att han ger alla vad just de behöver - oavsett om de är hinduer, sekulära eller heretiska kristna, men eftersom jag numera vet med mig att jag vill vara en kristen, jag vill vandra en kristen väg så är det viktigt för mig att få tillgång till "trons fullhet".

Jag vill inte vara anarkist, jag vill inte att Inguz ska bli en nyandlig religion, och jag är trött på att protestera mot en högkyrka som inte gjort annat än efter bästa, bristfälliga, förmåga försökt att bevara fädernas tro och vad de bedömde vara "trons fullhet". Jag tror därför att jag vill vara ortodox i en snar framtid.