En aspekt av att se mig som ortodox katekumen som jag tycker om är att det ger mig ett forum för att kunna ställa raka, hårda frågor till Kyrkan som jag ställer inte för att förhålla mig till svaren på avstånd utan i ett perspektiv där jag relativt snart ska välja om jag vill göra svaren till mina och ge varianter av dem när främmande människor vill ställa min tro till svar. De frågor och funderingar jag kastar mot min präst är inte intellektuella tankelekar utan på blodigt allvar, min tros liv och död.
En kamp jag har presenterat för min präst är min kärlek till psykedelikan och genom den också kärleken till allt av livets goda. Jag har i många perioder slagit mig blodig över varför kyrkan problematiserar och syndförklarar livets goda ting. Jag har inte kunnat förstå varför sådant som sex, alkohol och andra njutningsmedel som inte skadar någon annan blir bannlyst för de kristna. "Varför, oh varför?" har jag frågat. På område efter område har det blivit uppenbarat för mig att det goda som finns i dessa medel fortfarande är goda, men i de fall bruket av dessa blir ett hinder för oss att få det högsta av goda ting, Gud själv, så måste vi avstå från dem. Vi får göra det gråtandes och under kamp, men om vi under stolthetens banér vägrar att ens försöka försaka dem så har dessa goda ting blivit en avgud och om Israel håller fast vid sina avgudar så måste hon till slut gå under. Det gäller även oss.
Vad gäller psykedelikan så förstår jag nu ortodoxins svar. Det är inte så att de blint förnekar att man kan få reella andliga upplevelser, såväl gudomliga som demoniska, från dessa substanser, men målet för ett ortodoxt kristet liv är inte att få andligt starka upplevelser - det är istället att göra hela ens liv gudomligt. Psykedelikan erbjuder en genväg, en flyktväg från andlighetens ökendagar in till en intensiv rymdfärd där den andliga hastigheten är satt på max. Detta kan bli välsignat för en, eller till skada, men oavsett så har den ingenting att göra med ens vardagliga, normala vandring och om man tror att man inte kommer bli påverkad av psykedelikans styrka så gör man sig mer dåraktig än man behöver - man kommer se världen ur dess filter och det kommer bli än mer svårt att få det gråa, det ökenmässiga, havregrynsgröten i ens liv att genomsyras av Guds gudomlighet om man håller fast vid de psykedeliska substansernas värld. Kort sagt, psykedelisk praxis tillhör inte ortodox mystisk disciplin därför den i slutändan inte har något att erbjuda. I Kristus, helgonens och den ständiga bönens liv finns redan "drömmarnas ö", det tar bara längre tid att ta sig dit, men det finns ett omistligt värde i att vandra den långsamma vägen till ens gyllene mål.
Och jag kan acceptera det svaret. Inte med glädje, för jag älskar fortfarande det psykedelikan har gett mig, men det leder mig till en annan viktig insikt i mina ortodoxa studier:
Det protestantisk kristendom, och det samhälle dess tro har präglat, nästan helt saknar är den kärleksfulla lydnaden. Hör bara på vårt namn, vi identifierar oss som de som protesterar, och vi har det ingrott i oss att lydnad leder till något ont. Vår demokrati uppmanar oss till att delta och att aldrig böja knä inför kungar eller aristokrati, vår jämställdhetsideal leder till att kvinnor inte ska böja knä för deras äkta män och inte ens barn har längre skäl att lyda sina föräldrar och lärare. Inte för att det inte finns tid för trots och uppror, när de som blivit satta att leda oss försöker få oss att vägra lyda Gud i sista hand måste vi ha mod att vägra, men om vi låter hela våra liv genomsyras av denna attityd så missar vi något väsentligt i kärlekens essens och det tycker jag märks i min traditions tro.
Jag längtar efter att få böja knä, kort sagt. Jag måste inte förstå eller ens hålla med om allt som min kyrka säger och tycker, men jag letar efter något som är gott nog för att ge mig frid nog att våga överge min egen beslutsrätt över mitt andliga liv till. Jag vet inte vad jag håller på med, jag vill inte vara nyandlig och inte heller nykyrklig, jag vill få vara ett får tills jag - om Gud vill- lärt mig tillräckligt för att kunna leda andra.
Just nu tillhör jag en protestantisk, anglikan, tradition och absolut, jag skulle kunna böja knä inför denna kyrka, jag älskar också den. Jag älskar svenska kyrkans högkyrkliga mässor, jag älskar dess lättfattliga och ändå djupa liturgi. Jag vet att Maria och helgonen vördas också hos oss och oh så mycket jag ännu älskar frikyrkans andliga uttryck i dess lovsång och innerliga bön. Men. Det finns inga fäder inom den anglikanska traditionen. Det finns inga levande ikoner som kan uppfylla allt det som kyrkan är och skall vara. Protestantismens präster, pastorer och andliga ledare kan bara manifestera en liten bit av kyrkans fullhet, deras specifika uttryck i historien och kulturella preferenser. De förtjänar inte titeln fader, anglikanska kyrkan förtjänar inte att kallas Kyrkan med stort K.
Om man ser till ortodoxin så finns det ingen anledning till att ha några illusioner. Deras kyrkor är trasiga, förstelnade, politiskt präglade enheter lika mycket som hos protestantismen, men teologiskt är det ingen tvekan för mig: Kyrkans fullhet bor där, ingenting saknas, ingenting behöver läggas till. Allt som den kristna mystiken behöver innehålla har uttryckts av ortodoxa genom historien, alla teologiska riktlinjer och markörer är på plats för att hålla alla mystikers vandring inom rätt gränser. Jag må ha svårt för vissa avvägningar och behöva kämpa med andra, men inget som jag lärt mig älska i studier av andlighet och religion är okänt för ortodoxin - de har bara hittat sitt särskilda sätt att uttrycka det på ett kristet vis.
Och här trängtar jag att få böja knä. Min präst är inte perfekt, min ortodoxa församling inte en samling helgon. Jag vet att jag kommer vara frustrerad, arg och sorgsen genom en ortodox vandring, men när jag tilltalar min präst med Fader så ser jag inte längre M framför mig utan en ikon av kyrkans fullhet. Traditionen försöker tala till mig via M:s mänsklighet och leda mig framåt på den kristna vägen. Genom det så kan jag i lydnad acceptera det han säger till och rådgör mig att göra. Jag må inte alltid hålla med, jag må upptäcka att han leder vår församling på ett bristfälligt sätt från tid till tid - antingen direkt eller via hans biskop eller Patriarks beslut, men det spelar ingen roll. Jag vill älska Gud genom att lyda de han satt att leda och härska över mig. Den attityden är ny för min andlighet.
Att ha hittat en sådan skatt är för värdefullt för att vara utan, känner jag just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar