I Caspian och skeppet gryningen så når besättningen i ett sent skede av boken en ö som omges av ett kompakt mörker. Från detta mörker hör de en röst som ropar efter hjälp och de drar den förtvivlade mannen upp i säkerhet i båten. Mannen visar sig vara en av de riddare som de är på jakt efter och när de frågar om ön så berättar han att platsen är av det slaget att den får alla ens drömmar att bli verklighet. Först blir besättningen uppspelta, det låter ju synnerligen trevligt, men mannen bara skakar på huvudet. "Nej, ni förstår inte. Alla. Drömmar. Inklusive era värsta mardrömmar, ja, i synnerhet dem." Besättningen bleknar i fasa och Caspian beordrar blixtsnabbt att skeppet ska styra om och försvinna från öns närhet så fort som möjligt.
Det är inte hela besättningen som omedelbart lyder denna befallning. Ripipip, modet personifierad i en talande mus, blir vansinnig och kallar hela besättningen för fega ynkryggar och kräver att de ska fortsätta framåt och undersöka ön för att se vad som mer finns där. Caspian vägrar, deras uppdrag är att rädda de riddare som är vid liv, inte att riskera deras själva psyken bara för äventyrets skull. Ripipip protesterar och hävdar att det enda ärorika och hedersamma är att förutsättningslöst undersöka allt som finns i Aslans värld, men Caspian klipper av, hotar att slänga Ripipip överbord om han inte tystnar. Skeppet ska vända om.
Jag har ibland undrat över moralen i denna berättelse, är det Caspian som är feg eller Ripipip som är dumdristigt hungrig efter äventyr och det diffusa begreppet "ära"? Berättelsen är en bihistoria i boken och besättningen fortsätter snart sin färd utan att drömön nämns igen så Lewis ger själv inget svar. Ripipip släcker sin törst efter ära när han får lov att åka ut mot världens ände, Aslans slutgiltiga rike och Caspian kommer lyckligt hem till sitt väntande konungarike, nu med en stjärndotter till hustru dessutom.
Mitt senaste psykedeliska äventyr är det som har väckt minnet av drömön till liv. Kommer du tillräckligt långt ut med dessa substanser så är den bästa liknelsen för vad man är med om just denna "drömmarnas ö". Man är med om så sanslöst sällsamma saker, åt båda håll, än är man i himlen och får se sina högsta önskningar gå i uppfyllelse, än slungas man ner till helvetets domäner och måste kämpa med demoner och sina värsta farhågor om vad existensen faktiskt är. Allt upplevs vara i den högsta av verkligheter, man minns någonstans att allt man upplever beror på substansen man intog, men man glömmer det snart igen för att fortsätta sitt umgänge med ömsom Djävulen, ömsom Gud själv. Det är ytterst... knäppt och upplevelser av den här arten borde inte vara möjliga att få sig till del i ett materiellt slutet och stumt universum. Men det finns. Drömmarnas ö finns i vår verklighet och inte bara i Narnia.
Och jag är genuint kluven hur jag som Caspian över det skepp som är mitt liv och min lekamen ska göra. Jag har en Ripipip ombord som är oerhört exalterad över våra äventyr och som vill gå i land igen, nu, direkt och helst stanna där för alltid, men jag har också en kungsröst hos mig som säger åt mig att det här är förbjudet. Det här är för stort för en mänsklig själ att bära. På ett helt nytt sätt förstår jag, utan upprördhet, varför detta är legalt förbjudet i våra samhällen. Ja, det finns konspirationsmässiga inslag av att myndigheterna vill hålla oss förslavade och inte vill få för många fritänkare som drömön naturligt kommer skapa- men det finns också en verklig insikt om att många människor kommer slå sönder sina skepp och liv om de stannar till vid den här stranden, om så bara för ett ögonblick. Människor är olika sköra och för många så kommer en vistelse på drömön vara totalt förödande. Gud är farlig. För majoriteten är det klokt, vist och gott att lyda Caspians order och styra om sitt skepp mot ljusare och mer förståeliga landmarker.
För egen del är jag dock fortsatt kluven, trots denna nya förståelse inför dessa våra morallagar. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är av en högre andlig styrka än "majoriteten" eller att jag har någon unik förmåga som gör att jag klarar av drömön bättre än min nästa, men jag kan inte förändra hur mitt liv sett ut. Jag har tillbringat oerhörda delar av mitt liv i nyktra delar av utmarken. Jag tillhör samhällets periferi, jag trivs bättre i ordningens gränsmarker, där kaoset vibrerar under marken och avgrundens mörker alltid hotar att svälja en. Jag kan inte hjälpa det. Det har blivit mitt hem i detta fält av existensen. Jag är inte så mycket människa som att jag faktiskt är en... talande mus.
Så jag lyssnar på Ripipip. Även i vår värld ligger det något i av vad han säger. Varför ska vi vara kategoriskt rädda och hatiska mot något som är inlagt i skapelsen? Särskilt som kristna, varför ska vi som har Jesus Kristus frukta någonting av Guds gåvor*? Dessa upplevelser kan fås av fullt naturliga växter och människor hungriga efter mer har sökt sig till dessa sedan vi uppstod på den här planeten. Om vi kategoriskt säger att denna plats är till för Djävulen och mörkret så krymper vi Guds värld betydligt. Har vi lov till det?
Är det fel för människor, kristna, att söka ära så som Ripipip? Är det möjligt för oss att viga våra liv i ett "gyllene" martyrskap som är berett att offra hälsa, mental stabilitet och kanske till och med vår yttersta frälsning i en vilja att söka Gud och möjligheten att se hans ansikte oavsett kostnad? Jag vet inte. Det är kanske ovist till en gräns som gör det rimligt att förbjuda denna handling också i denna fria tidsålder, men Ripipip fortsätter att tala inom mig och även om jag vet att jag borde säga åt honom att hålla tyst och styra om mitt skepp till universums logiska länder så fortsätter jag ända att lyssna.
Må Aslan uppenbara sig, deus ex machina, och säga åt mig vad jag bör göra, hans namn till ära.
*(1 mos 1:29 "Jag ger er alla fröbärande örter...")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar