XI - Kyrkans epilog

XI

Det här blir en text av epilogisk karaktär, men jag vill bara kort kommentera Bibelns avslutande delar, apostlagärningarna, epistlarna och uppenbarelseboken. Med denna del av Bibeln så träder vi in i kyrkans historia och deras andliga paradigm och i apostlagärningarna så ser vi denna kyrkas första historieskildring, i breven så får vi dess grundläggande teologi och sedan i uppenbarelseboken återvänder myten för att ge en epilog till det kristusdrama som evangelierna skildrar.

Jag har inte jättemycket att säga om delarna som behandlar kyrkan. Jag har krigat med Paulus hela mitt liv, men äntligen slutit fred - men jag vill säga det att jag fortfarande tror att det är farligt att tolka honom bokstavligt. Paulus skrev för specifika församlingar i en specifik tid och hela Nya testamenttet andas av en förväntan att historien kommer att ta slut inom en eller två generationer. Paulus riktar sig inte, under några som helst omständigheter, till en publik tvåtusen år senare. Jag förnekar inte att det finns många goda sanningar att extrahera ur hans svamm (kriget är inte helt över än, visst..) teologiska resonemang, men det är främst ur ett kyrkligt perspektiv man kan förstå det han pratar om. Lekmän ska akta sig för att ta Paulus på allvar och även kyrkans lärda måste lyda hans anvisningar med stor vishet inför vilken värld och tid de själva lever i. Paulus skriver inte myt och det finns mycket få symboliska insikter att få från hans brev. Paulus är farlig, och underbar, men se epistlarna som extremt potenta andliga vapen, långt farligare än de tyngsta av psykedeliska substanser. Jag har sett nära vänner gå under genom att ta dem på allvar utan att veta hur de ska hantera dem och jag sörjer dem djupt.

Uppenbarelseboken sedan, är Bibelns i särklass mest märkliga bok. Det borde inte vara någon tvekan om att den är symboliskt laddad till tänderna, men människor har genom alla tider försökt att tolka den bokstavligt så vi får väl försöka ge en kort skildring av dess teman: Författaren Johannes lyfts upp till Himlen och träffar Jesus som möter honom med en kungakrona gjord av stjärnor och ett svärd utströmmandes från käften. Han dikterar ett antal brev till församlingar som inte längre finns kvar och säger att vissa av dem har gjort väl, medan andra är mer usla och därefter får Johannes se ett antal mer eller mindre fantastiska, läs obegripliga, visioner. Änglar blåser i basuner, stjärnor faller till jorden, månen dränks i blod, en drake kommer upp och äter upp en sköka eller om det var tvärtom, fyra ryttare kommer in och dränker jorden i kaos och död, ett monster dyker upp och tvingar alla att använda internet (nej, att använda www, eller inopererande chip i handleden, eller nej, jag menar att talet 666 krävs för att kunna köpa och sälja varor. Ni har lyssnat på radio bubb.la, ni kan det här.) och sedan så räddas 144 000 pers till himlen medan alla andra slängs i en brinnande sjö.

Begripligt? Nej. Sympatiskt? Inte särskilt. Om man ansträngt sig för att få ihop Bibelns tidigare delar till en bokstavligt koherent historia så kommer Uppenbarelseboken in och slår sönder allt man byggt upp och gör en till ett Jehovas vittne. Tack så mycket.

Jag är inte kompetent nog att göra en symbolisk tolkning på allt som Uppenbarelseboken behandlar. Militanta ateister kallar ibland denna bok föraktfullt för en fantasi skriven på syra, och jag vill hålla med i den beskrivningen, med tillägget att jag vill säga det med beundran och respekt istället. Uppenbarelseboken är en fantastisk mytisk skildring med ändlöst mycket stoff att bygga existentiella tankar med. Man måste vara försiktig, visst, men vilket landskap att drömma sig runt i. Ända sedan jag som liten häpet läste denna bok har jag älskat den med skräckblandad förtjusning. Jag förstod den inte alls, men det var helt klart en berättelse som var större än mitt lilla moderna medelklassliv.

Från ett perennialistiskt perspektiv så är det uppenbart att boken vill skildra ens psykes slutskede. Boken beskriver vad som händer när vi dör. Alla kommer gå igenom uppenbarelseboken, men förhoppningsvis bara en gång. Jag vill med det sagt vara oerhört försiktig med att säga att det är den enda möjliga tolkningen. Det kan finnas en bokstavlig korrekt tolkning av texten och Gud kan vara övernaturlig nog att han bestämmer sig för att göra verklighet av denna psykedeliska historia. Vi ser tecken på att berättelsen tar mer och mer plats i den fysiska historien och jag vill vara försiktig med att kategoriskt avfärda den möjligheten. Dock. Vi måste vara ödmjuka inför att alla tider har trott att de är de som kommer att få se uppenbarelseboken bli verklighet och jag vill därför bara ha den här typen av möjlighet kvar i mitt bakhuvud, oavsett vad jag i övrigt tror. Gud är alltid större, bara dåren glömmer av det.

Om vi istället ser till den individuella tolkningen så blir det mer klart att bokens fantastiska episoder mer behandlar hur Guds dom slår ner över våra liv och det som vi fyllt våra dagar med. Hur mycket har vi gett till Babylon? Hur mycket är sårbart för de fyra ryttarnas erövringar? Hur mycket av oss är orent nog för att förtäras i den eviga elden och hur mycket är gott, välsignat och välbehagligt nog för att uppgå i de 144 000' (talet symboliserar total fullhet, det vill säga att Gud en gång tänker göra allt, ja allt, till en del av sig själv) tillvaro i Himlen? Jag kan inte svara för dig, men jag vet att jag tar bokens mer skrämmande delar på allvar, just för att jag inte vill stå med fruktan den dag när min sol, min måne rycks från himlen och min jord rullas upp inför mina ögon. Det är utan tvekan vad som händer när vi dör och när det sker önskar jag stå helt och fullt utan rädsla inför min frälsare och herre. Må han ta emot mig och må han komma snart, så snart som det är möjligt för honom.

*

Det var Bibeln, så som jag ser den idag, efter sjutton år av medveten kristen tro och tre månader som perennialist och med det en nyvunnen kärlek till denna förunderliga boksamling.

Så... Hur ser du på Bibeln?