Meningen med livet

Vad är meningen med livet? Varför finns Universum, ja hela Kosmos? Vad är syftet? 

Oavsett vad vi tror på och hur vi än ser på Gud är detta något av ett mysterium. Vi som håller en allsmäktig Gud för sann kan trots detta bli brydda av att Han har gjort sig omaket att hålla igång en skapelse på det sätt vi ser. Gud i sig behöver ju ingenting. Inte ens hans kärlek behöver någon att älska för att ha ett fullt utlopp i hans egen person. Så, varför oss? Varför är vi här? 

På senare tid har jag fått till mig det oerhörda svaret att allting, ja, precis allting, i hela kosmos är skapat enkom för din skull. Ja, just du som läser denna text och vad mera är, det gäller varenda en av er och otroligt nog mig själv också. Till varenda person som kan ta till sig budskapet så tror jag Gud vill säga att Han har gjort allting just för dig. Skapelsen är en gåva konstruerad för din skull och gjord så att du ska få den perfekta upplevelsen allt igenom din existens. 

Nu hör jag nästan någon skratta hånfullt och om inte så borde ni nästan göra det. Det nyss sagda är väl ett lite väl starkt påstående? Särskilt det där om att det skulle vara en “perfekt” upplevelse, det är nog inte en enda av oss som inte ett flertal gånger varit med om saker som inte direkt kan beskrivas som just “perfekta” utan snarare motsatsen. Om det jag påstod är sant, att Kosmos är till för att vi ska ha en perfekt upplevelse, så gör Gud ärligt talat ett rätt halvtaffligt jobb. Jo, jag är böjd att hålla med, men vi måste backa bandet för att förstå hur det trots allt, enligt mig, är sant. Om vi stipulerar att Gud är kapabel att skapa något alltigenom perfekt och att livet i skapelsen är tänkt att vara perfekt, hur ser en sådan skapelse ut? Finns det några egenskaper vi kan ha visshet om som måste vara med oavsett dess karaktär i övrigt? 

Till att börja med så kan vi dra fram den fria viljan. Den är lite sliten, men det är helt enkelt så att för att någon ska kunna ha en upplevelse så behöver den vara fri att reagera på det den upplever på alla tänkbara sätt som den behöver. Den som upplever kan inte vara begränsad till enbart godkända eller acceptabla reaktioner, då blir den som upplever fången inom en ram som bara kan vara “perfekt” enligt givarens definitioner, den som upplever kan bara hålla med som en stum fånge. Det är inte tillräckligt gott för att vara perfekt. Jag är säker på att en perfekt Gud alltid kommer välja att släppa lös friheten, trots att Han är medveten om dess ödesdigra risker. 

 Något annat vi kan veta är att Gud inte väljer att göra oss ensamma. När vi går in i upplevelsen som våra liv i skapelsen innebär så kan vi antingen göra det på egen hand, som isolerade varelser i interaktion med en omvärld som den saknar några relationsmässiga band till, eller så kan vi göra det i form av ett nätverk där allting vi möter på ett eller annat sätt är kopplat till oss. Det som händer oss påverkar resten av Kosmos och det som sker i Kosmos har också en påverkan på oss själva. Det senare är helt klart ett bättre val, när vi är sammankopplade med allting i skapelsen så får vi en bättre förståelse inför hur Gud ser på oss och vad mera är, allt gott som händer andra är också till glädje för oss! Det finns ingen anledning att vara avundsjuk eller missunnsam, allting som händer din nästa tillkommer på ett plan också dig. En perfekt Gud ser alltid till att skapelsen fungerar på ett sådant sätt. 

Givet allt detta, kan vi då bättre förstå den värld vi möter i vår vardag? Lever vi verkligen i den bästa av världar, som jag likt en förvildad Pangloss påstår, där allt som sker är till för “vår perfekta upplevelse”. Ja, är mitt svar. Givet hur en perfekt skapelse måste fungera så är det alltjämt sant. Du förstår, varelser med fria val har två alternativ. Antingen väljer de att följa Gud och anta hans snitslade bana för hur ett perfekt liv ser ut. Denna bana är ingalunda snäv och tråkig utan rymmer ett myller av alternativ och skiftande former av liv, men den har en begränsning. Du har ingen möjlighet att vara självisk inom denna ram. Allt du gör måste vara i en anda av kärlek och generositet. Det andra alternativet består i att utforska hur livet blir om man väljer att vara självisk. Att sätta sig själv främst, på andras bekostnad. Jag vill inte utmåla detta val som ont i sig, självkärlek är väldigt förståeligt och Gud avskyr inte de som väljer denna väg och har aldrig gjort. Men. Det finns ett stort men. Själviskheten har ett pris och det är inte den själviske som betalar det. När du agerar själviskt på andras bekostnad så åsamkar du lidande. Du tar sådant som inte är till för dig att få och du skapar obalans och disharmoni hos andra varelser. Du känner en starkare njutning i din själviskhet, men andra upplever brist och smärta. Eftersom vi är sammankopplade på det sätt jag beskrev ovan så betyder det att samma system som är till för att sprida och förhöja glädje, förundran och alla andra tänkbara positiva upplevelser nu istället sprider lidande och destruktiva mönster omkring sig. 

De som sätter sig själva främst gör så att hela Kosmos lider och din själviskhets offer behöver fokusera på att komma ifrån sitt lidande istället för att ägna sig åt Guds perfekta skapelse. Det här är ett problem. Gud kan inte stoppa de själviska eftersom han gett dem gåvan att i frihet utforska hur ett perfekt upplevt liv ser ut, men han kan inte heller acceptera lidandet eftersom det försämrar hans ambition: att ge var och en av oss den perfekta upplevelsen alltigenom vår existens. En lösning kan vara att se till att det inte går att lida, att ta bort sådant som smärta, ångest, mörker eller vad du vill, så att de själviska varelsernas handlingar inte får några negativa konsekvenser. Ett problem med detta är att ett perfekt liv inte är detsamma som ett liv utan kamp, och utmaningar. Dessa fenomen finns där för att i sin rätta kontext ge sådant som får oss att växa och känna glädje över vad vi kan uthärda och uträtta, även när oddsen är emot oss. Tas det bort helt så blir vi instängda i en paradisbubbla som kommer kännas som ett fängelse innan en vecka har passerat. Ett annat problem är att de själviska med tiden kommer kunna utveckla en längtan efter att få utforska hur det känns när man åsamkar andra lidande och ta del av den perversa njutning man får när man missbrukar ens makt över andra på sådana sätt. Det kan vara svårsmält, men Gud vill faktiskt ge dessa upplevelser till de själviska, trots att han av hela sitt väsen avskyr det lidande som deras oskyldiga offer drabbas av. I sin perfektion måste han dock tillåta deras agerande och hitta en annan lösning för lidandets problem. 

En lösning som vi kan se är att Han har använt sig av religionen för att få in människan under ett skydd från ondskans konsekvenser. Religionen i dess många former kan ses som en instruktionsmanual hur man kan leva sitt liv på ett sätt som åsamkar så lite lidande som möjligt för andra och hur man själv kan hantera sitt eget lidande. Gud vill inte tvinga oss till något, vår frihet är en del av grunden för Kosmos tillkomst, men i en värld som hamnat i obalans så visar Gud en väg som är så lik den perfekta banan han ursprungligen konstruerade som det bara är möjligt. Gå där och du kommer kunna se världen ur ett bättre perspektiv. Denna lösning räcker ju dock inte. Även religiösa är själviska, även religiösa har så mycket problem av ondskans konsekvenser att de inte orkar följa religionens strama väg och de drabbas av lidande lika mycket som alla andra. Något mer måste till, eller så blir syftet med Kosmos ett skämt, en absurd paradox som känns mer som ett hån än som en verklig gåva. Det är här Kristus träder in. Jesu inträde i världen är Gud som kavlar upp ärmarna för att rätta till obalansen hos Skapelsen en gång för alla. Först så gör han så att Jesus lever ett perfekt liv utefter de förutsättningar som gavs Jesus från Nasaret, här har vi religionens syfte kondenserad ner till en person och om vi följer Jesus till fullo så kommer vi se den perfekta värld som Gud alltid har ämnat för oss. Sedan ser han till att han genomlever vår lidanden. Jesus från Nasarets liv var tufft, ensamt, plågat och slutade i total katastrof. Han var lägst av de lägsta och Kosmos härskare dog som en förnedrad brottsling. Gud vet vad vi talar om när vi sjunger ut vår klagosång mot honom, han har varit där. Är det löst nu? Är lidandet i världen borta bara för att Jesus dog och senare återuppstod? Våra liv blir inte direkt mer lika “en perfekt upplevelse” bara för att en profet som påstod att han var Guds son härjade i antikens Palestina. Vad har ändrats egentligen? Nej, i vår dimension egentligen ingenting, men det Kristus är för de som tror på honom är det ultimata beviset på Guds stora lösning på det problem lidandet innebär. Han använder det för att i varje stund skapa något bättre än det som var dessförinnan. Detta liv, denna jord är förlorad och dömd till lidande, men dess essens ska få återuppstå till ett nytt och än mer fantastiskt liv. Så gör Han alltid. Vi behöver inte vara rädda för lidande och svåra tider eftersom vi kan veta att Gud ser till att våra upplevelser blir basen för en framtid som kommer vara än mer magisk och fulländad än om vi inte hade utstått våra vedermödor Men vänta ett tag, säger den uppmärksamme. Om Gud använder lidandet som en del i skapelseprocessen, om än aldrig så perfekt, så betyder väl det att det inte stämmer att Gud avskyr lidandet? Han vill bara att vi ska förstå skälet till varför det sker, så att beklaga sig i sina mörka stunder är med andra ord ett tecken på brist på tro, inte sant? 

 Nej, det stämmer inte. Skriftens Gud vill inte lidandet. Jesus grät över Lasarus och judarna trots att han visste att de i slutändan kommer upprättas i sådant mått att lidandet de utstod inte skulle spela någon roll. Gud vill inte tvinga in oss i lidandet, hans enda ursprungliga uppmaning eller befallning är i princip njut, gläd dig och förundra dig över allt som Skapelsen har att erbjuda, lära och ge dig. Sluta aldrig att glädja dig i mig är Kosmos enda befallning. Lidande kan definieras som den aspekt i våra liv som gör att vi inte kan följa denna uppmaning. Den tar bort oss från glädjen och in i ett självfokuserat ömkande och vi kan inte undvika att göra så. Hur gärna vi än skulle vila se Guds godhet ständigt och jämt så gör lidandet att vi glömmer Honom, vi ser bara mörkret. Detta vill inte Gud. Guds perfekta plan innehöll aldrig något lidande. Som sagt så fanns där utmaningar och kamp, i sådan mått att vi kunde känna glädjen i att växa med ständigt större uppgifter, men aldrig något som hade maken att förblinda oss. Själviskheten förblindar och det är därför som Gud inte kan acceptera den hos sig själv. För att vara hos Gud, för att gå Kristus väg, så behöver vi välja bort själviskheten. Välja bort sådant som ger oss fördelar på andras bekostnad. Vi måste lära oss att älska, inte för att Gud befaller oss, utan för att i allt och i varje stund kunna ta del av Kosmos mening - att ge oss den mest välsignade upplevelsen som vi kan tänka oss. 

Det är ingen lätt uppgift. Människan har varit självisk så länge att ondskan och lidandet är tät omkring oss, men vi kan alltid välja att börja gå där vi står. Säga nej till mörkret och destruktiva handlingar och så långt vi kan arbeta för att ge oss själva och vår omvärld ett liv präglat av kärlek och ljus. Jesus visade hur vi kan göra, Kristus är tecknet på att alla som inleder denna ansats kommer att lyckas, att vi via hans nåd kommer kunna nå en existens som är så perfekt och fylld av glädje att vi helt och fullt ser Guds mening med Kosmos. Att allt är till för att välsigna och berika oss, i evighet framåt. Det enda vi behöver göra i denna stund är att tro att det är sant. 

Resten blir oss givet därefter.