Till frågan om Gud

"Gud" slutar inte vara en nagel för mig i mitt andliga tänkande. Hur jag än vrider och vänder på begreppet i mina studier och meditationer så får jag inte rationellt grepp om hur jag ser på denna term, om än att jag upplever att jag har en intuitiv förståelse för vem och vad Gud är när jag ber utan ord. Så, jag ska här försöka sammanfatta min nuvarande syn, för att se om mitt rationella tänkande kan bli klarare om den har något att utgå ifrån i sina allt mer förtvivlade övningar.

Jag kallar mig alltså ärligt för "ateist", men jag vill understryka att denna etikett fungerar för mig eftersom jag riktar den mot den moderna förståelsen av begreppet "Gud". För oss så refererar begreppet till en superintelligent entitet inom eller utom universum som det är möjligt att beskriva i mänskliga termer. Gud är en person, han har känslor, en agenda och så vidare och nej - givet att det inte finns någon evidens för existensen av en sådan entitet så är denna "Gud" lika osannolik som det famösa spagettimonstret, ja, spagettimonstret är mig mer trolig än en denna farfarsgestalt vi placerat uppe bland molnen. Observera här att jag inte vill kritisera den judeokristna mytologin när de beskriver Gud som en Fader i mänsklig gestalt, mytologin följer inte rationalitetens logik utan drömmens och där finns det betydligt bättre skäl att ge Gud dessa attribut än inom det fält som denna text vill föra sin diskussion uti.

Rationellt sätt är Guds yttersta attribut och egenskaper ett evigt mysterium och rationella principer ger att man då ska förhålla sig agnostiskt skeptisk till förekomsten av detta fenomen tills dess att grundläggande evidens har blivit framlagt. Det gudomliga existerar, självklart, vi är alla med om att vår märkliga existens blir intensivt meningsfull av de mest udda av skäl med jämna intervall i våra liv. Vi styr inte över denna inspiration utan den kan besitta oss när helst vi anar. Även det gudomliga må vara ett mysterium enligt vissa världsåskådningar, men det finns de som vågar sig på att ha utarbetade teorier om hur gudomligheten faktiskt fungerar - det är dessa teorier vi ger namnet religioner.

Ortodoxa kyrkan kallar gärna gudomligheten för "Guds energier" och de är lika försiktiga som jag när det kommer till att tala om Guds existens. Gud är av sådant slag att de står över diskussioner om existens, de trancenderar det tillståndet på ett fullkomligt sätt. Så när jag nedan diskuterar "Gud" så är det enbart av bekvämlighet, det jag menar är "Guds energier". Det av Gud som är uppenbarat i vårt kosmos och som vi ständigt umgås med.

Det första vi kan säga om Gud när vi klargjort vår terminologi är att inget kan existera utanför Gud. Allt som är observerbart i kosmos är genomsyrat av Guds energier och kan också sägas vara ett uttryck av densamma. Jag menar verkligen allt. Jag är medveten om att jag nu låter panteistisk, men minns då distinktionen - jag pratar inte om Gud som väsen, utan Gud som uppenbarad energi, det han gett av sig till Kosmos för att vi ska kunna vara till. Gud är dagen såväl som natten, Gud är freden såväl som kriget, ja Gud är Kristus lika väl som han är Satan. Gud är allt.

Denna sats när vi påstår att "Gud är allt" är inte samma sak som att säga att Gud endast är ett enda ting. Gud är de många formernas Gud, deras energier kan ta vilken form de vill och överallt speglar de Guds onåbara kvalitéer på ett eller annat sätt. Jag kallar denna enhetliga aspekt av Gud för Ayyam med en syftning till vad Skriftens Gud kallar sig själv på engelska; "I am". Det är Guds väsen i vårt kosmos. Gud är allt. Ondskan lika mycket som godheten, tjuven lika mycket som givaren. Ayyam är allt som finns och allt som finns har del i Ayyam.

Det här är djupt svårt att förstå och för västerländsk kristendom på gränsen till hädiskt, men låt mig isåfall fråga: Vad kan finnas förutom Gud? Vad består något av som inte är beroende av Guds energier? Till och med ondskan, bristen, fattigdomen, döden följer Guds energier lika mycket som Guds välsignelser. Att vi inte ser det, att vi inte ständigt är knäböjda inför Herrens härlighet är vad som är den verkliga synden. Inte lidandet som sådant.

När vi lider, när vi är utom oss själva så gör vi det främst för att vi känner att världen och existensen inte lyder vår vilja. Den tillfredsställer inte oss och det gör oss upprörda in till vårt inres kärna. Gud tillåter lidandet för att han vill att vi ska komma till våra sinnen, att vi ska se vilka vi egentligen är, att vi alltid är med Gud. Att allting alltid är perfekt. Att vara i tillståndet av att sätta sin egen vilja framför Guds är det som gör världen vedervärdig och vidrig, inte det som vi i vår blinda galenskap stämplar med etiketten "ondska".

Hinduismens mytologi kan hjälpa med att förstå dessa principer genom gudomen Shiva. Shiva är en del av Hinduismens treenighet och är en vital del av deras förståelse av verkligheten. Shivas roll är förstöraren eller omdanaren. Shiva kommer in i skapelsen när den har somnat alltför djupt, när den sitter alltför hårt fast i sina egna destruktiva vägar och han kommer för att riva upp allt. Han gör det med en extatisk, glädjefull dans och har ett milt leende på läpparna. Ja, när himlarna brinner och jorden rasar samman så finns Shiva där med sin gudomliga dans och håller upp en av sina händer i ett fredligt tecken. Han vill säga: Var inte rädd.

Inte heller nu finns något att frukta, också detta är en del av Guds underbara plan. Kristen mytologi tecknar dessa händelser som ett utslag av Guds vrede över våra synder och även om detta inte är mytologiskt felaktigt så gör det människan lätt skamsen och bedrövad på ett sätt som gör att hon kan missa poängen. När vi har känt igen Shiva och vad det är han gör så är den hinduiska tanken att vi ska delta i dansen! Vi ska fröjdas över att våra bojor äntligen bryts, ja, det görs på ett plågsamt och smärtsamt sätt, men det är för att vi ska slippa ett ännu större lidande som vi fått oss till del om Shiva aldrig kommit. På samma sätt vi är tacksamma över tandläkarens arbete när vi har dåliga tänder, även om själva besöket är en bedrövlig upplevelse, så kan vi lova Gud för det som görs via Shiva - även om det innebär en katastrof för våra jordiska liv.

Förutom Guds kvalité av Ayyam så kan vi se på kristendomens treenighet för att få en närmare inblick i hur han uppenbarar sig för oss. Fadern refererar till Gud utanför vårt eget kosmos - det är viktigt för oss att inse att vi inte har tillgång till Fadern annat än i mytologisk, naiv, form. I Hinduismen så finns begreppet "Vishnus fotsulor" och vill visa på att det vi ser av den här aspekten av Gud är så ytterst lite att vi inte kan föreställa oss vad Vishnus verkliga gestalt är. Allt språkbruk som talar om den verkliga upplevelsen av Gud behöver ske i poesi och drömsk form och jag önskar att vi religiösa kunde sluta käbbla om dessa frågor. Vi vet inte vad en "förening med Gud" vill säga, de bilder vi ger: av vattendroppen som hittar fram till havet, av att få sitta vid Guds tron och allt vad det är, är enbart bilder. Vi har inte kunskap och vi pratar bara om Guds fotsulor, hans baksida, vi vet ingenting om hur det kommer att kännas ifall vi får den förskräckliga äran att skåda hans ansikte.

Snälla trossyskon, sluta bråka.

Sonen, Kristus, är skapelsen som är upplyst och i harmoni med Fadern. Sonen kan ses överallt i Kosmos om vi själva vilar i upplysningens tillstånd och kallelsen till oss alla är att se till att fullt ut bli Kristus. Fullt ut ta del i gudomlighetens kärleksfulla dans, ingen tvingar oss, om vi vill kan vi fortsätta att sova, men det är hos Sonen som det sanna livet existerar och det kan inte finnas någon annanstans.

Anden är... mystisk. Anden vilar i Guds mysterium och för ut dess handlingar över världen. Ingen kan fånga anden, ingen kan fullt ut förstå honom utan han går och kommer som han vill. Jag skulle önska att vi alla kunde hitta ett sätt att böja knä inför existensen av anden i vårt kosmos. Han pekar ständigt på fadern och sonen, men han gör det med mildhet och tålamod. Anden kommer aldrig att pressa dig till att rationellt acceptera en doktrin om hur Gud fungerar, han önskar bara att du ska få uppleva honom och känna deras kärlek till dig. Han för dig ständigt närmre, om du vill, utan ord och utan piskor. Bara genom att på ett mystiskt sätt älska allt du är, har och manifesterar, konstant.

Den fallna skapelsen är allting som upplevs vara i uppror mot Gud och det är där vi i början på vår resa hittar oss själva. När vi sover, när vi är blinda, så kan vi inte undgå att vara i opposition mot Guds tanke för existensen, men det är viktigt att förstå att vi trots detta inte är utanför Ayyam, Guds energiers totala manifestation. Vi må ha svårt att förstå de skäl som Gud har för att tillåta mörkret och det djupt osmakliga, men det är till en sådan förståelse vi behöver sträva att nå om vi på riktigt ska kunna vila i upplysningens tillstånd. Vad är det goda i det jag ser som ont? Hur kan Gud älska mina fiender, hur kan det begäras av mig att jag ska älska dem? Varför är Gud så absurd?

Nyckeln ligger i att förstå Ayyam. Du är dina fiender, ljuset har samma källa som mörkret, han som är Alfa är också Omega, ingenting, nej ingenting alls, ligger utanför. Något viktigt att minnas här är att bara för att jag säger att vi alla har del i Ayyam så betyder det inte att allt ska behandlas och tillbes som Ayyam - som om existensen vore en enda grå, formlös dimma. Guds uppenbarade delning i olika personer och olika materiella koncept och kategorier måste respekteras för en vis andlighet. Du är kallad att älska allt, men du kan inte tillbe Fadern på samma sätt som du tillber anden. Du kan inte vörda helgonen och ikoner på samma sätt som du skänker vördnad till vanliga människor och föremål och du förväntas inte älska brottslingen på samma sätt som offret. Du är kallad till att med ditt förnuft förstå hur Gud uppenbarar sig för dig och sedan älska honom på det sätt som är lämpligt för stunden.

Det som är synd, det som är ett brott mot Gud och hans existens är att vägra acceptera att han identifierar sig med och uppbär allt i existensen. Att han låter sin sol skina över ont och gott i lika mån och att hans kärlek, nåd och frid ges till alla som ber honom, utan undantag. Om detta upprör dig behöver du rannsaka dig själv och din teologi, för att sedan gräva ännu djupare ner i Guds oändliga mysterier.