Kärleksprincipen, vägen till utopia

En intressant aspekt av mänskligheten är vår utopiska drivkraft. Möjligen finns det undantag, men de flesta av oss har instinktivt haft en känsla av att världen ska vara på ett visst sätt, och varje gång verkligheten visar sig vara annorlunda så blir vi upprörda, frustrerade och arga. Som liten minns jag hur upprörd jag var över sådant som skrubbsår och getingstick och att dessa harmlösa lidanden existerade.  Det må avslöja min skyddade barndom, men alla börjar vi någonstans och allt eftersom så integrerar vi mer och mer av verkligheten i hur vi ser på världen i stort tills vi har utvecklat något av en världssyn - via en religion eller en ideologi eller ett mer slumpmässigt tillvägagångssätt. När vi väl hamnat där har vi ett relativt tydligt mål för hur vi vill att världen ska se ut, vi har lyckats definiera vårt Utopia. Vi är inte längre emot de aspekter av verkligheten som vi inte kan förneka finns där, men vi har fortfarande ett antal fenomen och handlingar som vi kort sagt inte klarar av att inkludera i vår världsbild, vi ser att det finns sådant som vi inte kan acceptera i vår bild av den perfekta tillvaron. Sådant som.. tja, gängvåldtäkter på tonåringar, att obrytt låta barn dö ute på öppet hav, att låta minoriteter i samhället bli utmobbade, fängslade eller rentav dödade för att de tillhör en särskild grupp eller alternativt tillåta att samma sak händer någon dom uttrycker missnöje mot sagda grupp - Det finns mängder av saker som vi finner oacceptabla sett till hur vi definierar vår världsbild och dessa fenomen förtjänar- på ett eller annat sätt benämningen ondska.

Till vår förfäran kommer vi konstatera att det finns en uppsjö av människor som kommer kämpa för det, utifrån den världsbild vi utvecklat, deklarerat som ont och dessa människor har vi inte mycket annat val än att försöka bekämpa. Dessa.. varelser.. har uppenbarligen valt att identifiera sig med ondskans handlingar och kan därför inte förtjäna något annat än att bekämpas med svavel och eld. De måste bekämpas, annars så når vi aldrig himl... f'låt, Utopia.

Problemet, särskilt ur ett sekulärt perspektiv, är att samtliga av dessa ställningstaganden går att empatiskt förstå. Oavsett vad människor brinner och dör för så går det att se att de ur någon vinkel inte gör det för att de är djävulens avkomma utan för att de har en bild av den perfekta verkligheten som på ett eller annat att skiljer sig från ens egen. Visst, man kan argumentera för att olika visioner är olika rationellt uppbyggda och att vissa borde vara enkla att avfärda, men faktum kvarstår: Människor tycker, känner och lever ut sina liv på radikalt annorlunda sätt, med olika mål, med olika himlar i sikte. De gör det inte för att de är onda, utan för att de är olika skapta och deras skilda positioner leder till olika värderingar och sätt att se på verkligheten. Fram kommer transsesxuella aktivister kontra bibeltrogna dito, nationalister kontra invandraravänliga, libertarianer kontra socialister och så vidare. Alla besitter ett rationellt tänkande och ett sätt att känslomässigt fungera i världen. Alla är de människor och de kommer ibland kunna lyssna till ett förnuftigt resonemang, ibland sluta lyssna för deras känslomässiga sida tar överhanden. Vi har inget sätt att säga vilket som leder till "bäst" resultat, för vi har inget sätt att diktera vad "bäst" betyder. Ja, vi kan möjligen konstatera vilket sorts beteende som leder till minst aggressioner, men inget som säger vad som ger minst lidande, inget som säger vilket beteende som ger bäst positiva följder, mest lycka, mest rikedom etc, etc. Tar vi in större tidsaspekter så är vi än mer aningslösa.

Så vad gör vi?

Politiskt, ideologiskt, är vi utan hopp. Denna sfär lever på makt och inflytande. Den lever på att kunna erövra sin motpart och hela denna sfärs devis är att döda eller dö. Politiken är i bred mening ett evigt nollsummespel, ta från din nästa eller acceptera att förbli fattig. Det enda du kan göra att anta kriget, se till att anfalla dina motståndare och få dem på fall för att på sätt komma närmare att realisera din vision. Risken är, dock, att du missuppfattat manifestationen av det du avskyr med roten till ditt problem och att nya versioner av det du inte kan acceptera i Himlen dyker upp. Det är svårt att undvika helvetet. Ja, till och med om du förnekar kriget, och sonika väljer att skilja dig från världen så riskerar du att upptäcka att ormarna från underjorden tränger in i din trädgård och stör din himmelska tillvaro. Det finns inget paradis i den politiska världen. Allting förtärs, allting du finner ovärdigt utopia har en inbyggd tendens att dyka upp och störa din tillvaro när du minst anar det. Vi kan inte kriga bort helvetet, vi kan inte fly ifrån det. Vi verkar vara fast.

Är allt hopp ute?

Religionen, kristendomen i synnerhet, vill påstå annat. Det må vara som det vill med hur man förhåller sig till kristendomens sanningsanspråk, på Jesu historiska död och uppståndelse -kanske hände det, kanske inte- men, oavsett så klingar hans handlingar och levnad in till våra dagar. Jesus demonstrerade att ett gott liv levs inte genom att till varje pris utföra ens egna mål och drömmar utan genom att i kärlek offra sina ambitioner och sin styrka för andras skull, om det så kostar ens ett eget liv. Jesus demonstrerar för oss hur kärleksprincipen ser ut, den som bland annat kan uttryckas i att "vända andra kinden till" eller i gyllene regeln: "Gör mot andra så som du själv vill bli behandlad." 

Om man vill vara hård så kan man se Jesus' principer som ett slags slavmoral. En lära som leder till underkastelse och vekhet, en svaghet inför det onda och något som leder till utplåning snarare än att få mänskligheten närmare en himmelsk tillvaro, men jag vill mena att denna attityd är att underskatta krigets natur. Om man väljer striden före kärleken, svärdet före ödmjukheten, så kommer man se att det enda ens motstånd föder är ännu mer upprördhet, frustration och ilska hos ens motståndare. Kriget har inget naturligt slut, om ens samtliga ens fiender faller under ens vapen så kommer man till slut upptäcka att skogen och stenarna runt omkring börjar manifestera det man fruktar. Under tiden orsakar man outsäglig mängd lidande. Det är sällan den man hatar som är den spm faktiskt träffas av ens eld utan  lika ofta är det oskyldiga aktörer som kommer emellan och dras in i ens ideologiska strid. Jag ser ingen lösning genom denna metod, bara ett sätt för den starke att lura sig själv att den gör något annat än drar Sisyfos stenbumling uppför sin eviga brant.

Jesu' principer innebär en kostnad, ingen tvekan om saken. Jesu' principer kostar en antagligen allt, om de följs konsekvent, anledningen till att de ändå är värda att åta sig är enligt evangeliet att en himmelsk skatt väntar en i livet därefter...

Så, vad händer om man, av olika skäl, inte tror på et liv efter detta? Om man inte känner att man har skäl nog att hoppas på att himlen finns som en metafysiskt verklig plats? Tja, vill jag i så fall motfråga: Finns det alternativ i detta fält av verkligheten? Var ligger värdet isåfall att i allt kämpa för ens egen begränsade förståelse av verkligheten och orsaka all denna strid, blodspillan och smärta för ett mål man högst antagligen inte kommer nå? Jesu väg är förvisso en hård, svårtillgänglig och osjälvisk sådan, men den ger resultat. Väst har i drygt 1500 år försökt sig på att leva efter hans läror och har undan för undan lärt sig något om vad det innebär att vara människa och att dela vistelseort med andra varelser än man själv. Vi är inte perfekta, men vi försöker ge plats åt de med annan ras, klass och läggning än oss själva. Till dags dato håller vi en global by under fötterna utan att hemfalla till ständiga krig och terrorattacker - de sker, men de är inte tillräckliga för att omkullkasta vår tillvaro.

Kärleksprincipen kräver egentligen ingen särskild tro för att praktisera. Visst, det är troligen enklare att följa Kristus exempel om man tror att Jesus förkroppsligade detta ideal helt och fullt och att han verkligen har återuppstått, men även utan ett sådant erkännande så går det att efter bästa förmåga försöka leva efter hans exempel. Om så för att bara se vad som händer. Jesus talar i evangelierna om att "Guds rike" redan finns manifesterat på jorden och att himlen finns inom oss. Det vi talar om är inte något som, enbart, väntar oss i ett efterkommande liv utan något vi kan använda oss av och få tillgång till redan nu. Kärleksprincipen, att offra av sitt eget för sin nästas välfärd, är något som steg för steg för in ett annat paradigm till vår bristmässiga verklighet. I vår värld är lätt allt vi gör ett nollsummespel, om vår nästa får en fördel innebär det att jag själv förlorar, men ur ett himmelskt perspektiv så fungerar det inte så. De som ser verkligheten från himlens utgångspunkt kan ge av sig själva utan att förlora det allra minsta.

Men, säger den modernistiska filosofen, detta är ju slavmoral! Leder inte detta i slutändan till total underkastelse inför den verkliga ondskan? Jag vill mena att detta är ett feltänk och något som kristendomen delvis inkorporerat inom sitt system - kritiken träffar en punkt hos de kristna och det är klokt att reflektera över hur vi i praktiken ska manifestera kärleken och kristus i världen.

Jag vill mena att verkligen älska sin nästa inte är att omedelbart ge bort allt man är satt att förvalta, att verkligen älska sin nästa är ibland att göra motstånd. Du kan inte älska Gud eller din nästa om du inte först älskar dig själv. Om du inte först förstår vem du är och vad du är satt i världen att brinna för så kan du inte gå en kristen väg. Det du fått i uppdrag att älska kan du inte låta gå under utan kamp. Ibland är svärdet ens enda utväg och så länge man accepterar den undergång som kommer till följd av detta val finns det ibland inget annat att göra än att åta sig detta kors för den eviga kärlekens skull.

Kärleksprincipen är inte enkel, den är inte särskilt självklar, men den är vårt enda hopp. Det är den villkorslösa kärleken som fört människan framåt, som gett henne alla de gåvor vi idag åtnjuter. Visst, vi har absolut våra problem också i vår moderna tid, men vi lever inte i det förflutnas kamp och slitsamma vardag och det är av en anledning. Vårt samhälle är inte svagt på grund av att kärleksprincipen gör en vek, utan snarare för att vi är så blinda för vilken kraft som fört oss hit. Vi förstår inte vilka vi är, vi förstår inte hur vår egen natur fungerar. Vi har himlen inbyggd i oss, men vi har glömt hur vår får tillgång till den.

Kärleken är den enda, ja i sanning, den enda vägen till att få en himmelsk tillvaro att manifestera sig på jorden. Vi har kommit långt, längre än våra förfäder, men vi har fortfarande ändlöst kvar att gå.   


,