Nu tänker jag annorlunda. Givet, det här kan inte behandla alla berättelser och fiktioner utan snarare om de med mytiska ambitioner eller kvalitéer. Dessa, vill jag påstå, handlar alltid om det intre psykets struktur - antingen medvetet av författaren eller via en omedveten process, men det är oavsett det vi noterar och vad vi fängslas av. Vi kan inte hjälpa det. Vi dras in som av en kraftvåg och kapitulerar förr eller senare, trots att vi ur ett rationellt perspektiv kan ha en handfull invändningar som vill förklara berättelsen oanständig och problematisk.
Jag kom till denna insikt efter att ha reflekterat över vårt politiskt korrekta perspektiv som säger att vi under den överväldigande delen av vår historia levt under ett irrationellt, patriarkalt system som styrt allt vi gör. Trots detta har vi ett antal historier som inte slutar fascinera oss och som ständigt återkommer. Även moderna historier, ofta skrivna av kvinnliga författare, följer detta system och om de någon gång inte gör det så blir de av någon anledning inte särskilt lyckade. De fastnar inte.
Det jag tänker på specifikt är det så kallade Bechdel- testet. Att så oerhört få av de berättelser vi känner är värda att filmatisera har tillräckligt många kvinnliga karaktärer för att få till en enda dialog kvinnliga karaktärer sinsemellan. Vad beror det på? Är vi fortfarande bundna av patriarkala strukturer, eller är det något annat som pågår?
Jag vet inte, men betänk om det verkligen är så att våra största, mest tidlösa (och därför de mest attraktiva berättelserna att försöka reproducera ur ett kommersiellt perspektiv) berättelser i själva verket främst utspelar sig i vårt inre- då får vi ett helt annat perspektiv att att studera dessa historier ifrån. För enkelhets skull, låt oss ta Sagan om ringen som vårt primära exempel: Denna berättelse, som sen dess tillkomst på fyrtiotalet inte lämnat vårt kulturella medvetande ifred, har, om jag räknar rätt, enbart tre betydelsefulla kvinnliga gestalter: Arwen, Eowyn och Galadriel. Rimligen borde denna historia bannlysas i vårt politiska klimat, men filmerna från början av 00-talet fortsätter att vara ett epokgörande verk och böckerna inspirerar in principio alla nutida fantasy- författare. Vad pågår egentligen?
Nu behöver vi alltså innesluta oss helt i det psykologiska, för mig perennialistiska, perspektivet och här kan vi snabbt inse en sak vad gäller frågan om genus; Nämligen att maskulina kvalitéer, som i det psykiska universat uteslutande personifieras av män, representerar de egenskaper som vi manifesterar i den fysiska verkligheten. Om våra premisser är att 1) Mytiska berättelser utgår från vår inre verklighet och 2) Dessa berättelser har betydelse för hur vi lever våra vardagliga liv så är slutsatsen att, förutsatt tesen att maskulina egenskaper representeras av manliga karaktärer stämmer, majoriteten av dessa berättelsers gestalter av nödvändighet måste vara män.
-
Låt oss för samtidens diskussioners skull göra en tangent här: Givet att denna slutsats stämmer, betyder det att enbart män kan manifestera de egenskaper vi vill se i ledare, kompetenta samhällsmedborgare och betydelsefulla personer? Mitt svar är utan tvekan nej! Om vi ser till nya testamentet så är det uppenbart patriarkalt, författarna tilltalar enbart män (se användandet av "bröder", som enkelt hade kunnat vara "syskon") det är enbart män som räknas i folktalsäkningar etc, men Paulus kan inte undgå att uttrycka att via Kristus inkarnation så är vi inte längre judar och greker, rika och fattiga, kvinnor och män utan alla är vi ett i Kristus. Vi har, med andra ord, alla del i Guds fullhet i vårt inre. Kvinnor har lika stor "rätt" att identifiera sig med maskulina karaktärer som med feminina och vice versa. I vårt inre är vi allt som vi vill och behöver vara oavsett vad vi manifesterar i en yttre verklighet.
Om vi accepterar detta resonemang kan vi fortsätta att studera ett verk som Sagan om Ringen utan att störas av "avsaknaden" av kvinnliga karaktärer. Det spelar ingen roll, för historien utspelar sig lika mycket i kvinnliga psyken som i manliga. I denna realitet så är något som "kön" oerhört ovidkommande i det stora hela.
-
Här vill jag dra in Jung i diskussionen. Enligt Jung så fungerar manliga respektive kvinnliga psyken olika i så motto att deras motpart i dess psykiska verklighet uppenbarar sig annorlunda. Mannens motpart animan, är representerad av en person, en gudinna med alla gudomliga kvalitéer representerades inom sig. Hon kan manifestera sig på en rad olika sätt, men för den biologiska mannen så är det ingen tvekan om att hon är en kvinna i slutändan. För det kvinnliga psyket är det enligt Jung annorlunda, kvinnans motpart är animus - det vill säga att det gudomliga uppenbarar sig för kvinnan i en rad av manliga gestalter istället för i enbart en. Ett "råd" av män om man så vill, ett brödraskap som vägleder den kvinnliga individen genom livet. Jämför här med Sagan om ringen och det blir förhoppningsvis klart vart jag vill komma.
Hur är kvinnorna gestaltade? Jo, Galadriel är en övernaturlig kvinna i sin fullhet -hon är den fullkomliga alven, en varelse som hade varit totalt förödande om hon fått tag på ringen. Arwen är ett mellanting, en alv som dras ned till människornas sfär och i det valet förlorar sin alviskhet, men istället blir en fullkomlig människa - hon är jungfru Maria in perfectum hos Tolkien. Eowyn är i sin tur den perfekta "enkla" människan. Hon är tapper, orädd och lyckas till och med bli bane
Romanens brödraskap är istället gestaltat av en rad mindre fullkomliga gestalter. Gandalf är den vise och den "övernaturliga" gestalten, Aragorn är den konungslige och tappre, Legolas är den snabbfotade och även mentalt vige, Gimli är urkraften och hoberna är slutligen olika uttryck för den gudomliga ödmjukheten. Se, där den feminina gudomligheten behövde tre karaktärer för att sammanfatta ett mångrasligt gudomligt uttryck behöver maskuliniteten nio. Det finns ingen värdering i detta antal, bara- enligt Jung- en psykologisk realitet. Det är så vi fungerar och det är också så vi vill ha våra berättelser.
Så, vad händer då i vår nutid, där vi närmast tvångsmässigt vill invertera genusstrukturen i våra berättelser för att få till "strukturell rättvisa" och allt vad det är? Tja, det förutsätter att maskulina och feminina egenskaper är absolut jämlika och identiska och det vill jag bestämt hävda att de inte är. Varför är det så att femininiteten kan sammanfattas i en enda person på det sätt som exempelvis Galadriel utgör? Som jag förstår det är det mycket för att femininiteten är mänsklighetens mål på många sätt. Femininiteten är det som får män att sätta igång sin handlingskraft och femininiteten är det som, via kvinnors förmåga att frambringa nytt liv, får mänskligheten att leva vidare. Femininiteten är i mångt och mycket vårt Alfa och Omega, vårt ursprung och vårt hem och detta sammanfattas enklast i singularis. Detta mål är i symboliken en kvinna, ett pris, ett paradis trots att den manliga fantasin gärna skulle ha 72 jungfrur och en uppsjö av rikedomar som belöning för sitt jordiska arbete. Denna fantasi är falsk. Himlen, Gud och vår existens hustru är en och en enbart.
De maskulina kvalitéerna beskrivs däremot bäst i plural eftersom vi behöver olika kvalitéer för att klara av olika sysslor. När vi interagerar med våra nära och kära behöver vi en särskild sorts förmåga, när vi är på kontoret en annan, när vi deltar i filosofiska diskussioner ytterligare en och så vidare. Maskulina, yttre kvalitéer gör sig inte så bra i en enda manifestation- även om myten bidrar med ett exempel i Jesus från Nasaret- utan passar bättre i ett flertal, till exempel i de tolv apostlarna. Om vi inverterar detta system får vi förvisso ett antal kompetenta kvinnor, vilket verkligen inte är så absurt - kvinnor kan vara synnerligen kompetenta, det måste man vara blind för att förneka, men det blir värre när vi inverterar mannens roll: Ska mannen nu plötsligt representera mänsklighetens mål och mening? Hur blir det meningsfullt och rimligt? Kvinnor är inte attraherade av män så förutsättningslöst, inte heller är män produktiva av sig själva i ett vakuum - den ensamme mannen är steril, det är kvinnan som är fortsättningen på mänsklighetens utveckling, via mannens blygsamma bidrag i hans säd, hans aktivering i den fysiska verkligheten - existensens sekundära fält.
I vårt psykes historia är femininiteten vårt ursprung, vår motivation och vårt mål och det som sätter igång nästa cykel av gudomliga händelser. Maskuliniteten är bara färden till målet som gör vår resa mödan värd. Visst, männen får äran att vara i fokus när vi väl berättar våra historier. På ytan verkar det handlar om Gandalf, Frodo, Aragorn och hela grabbgänget men det egentliga fokuset är på de kvinnorna i bakgrunden - Galadriel, Arwen och Eowyn, eller det feminina Fylke, Gondor och det fjärran västerlandet.
Denna insikt har fått mig att längta efter att få åkalla "Moder Gud", den sällhet jag önskar få tillbringa merparten av min existens i och som jag vet är den kärleks källa som en gång fick mig att bli till. "Fader Gud" är så ofta hård, dömande och strikt vägledande. Jag vet att "Gud" i sig självt både rymmer femininitet och maskulinitet, även Bibelns Gud liknar sig vid en kvinna ett flertal gånger, men vi får aldrig tillfälle att be till det gudomliga i kvinnlig gestalt som kristna, förutom till gudaföderskan Maria, men även hon vördar vi trots allt endast och jag vill inte protestera mot den distinktionen till syvende og sidst.
Men kanske är det på samma sätt med kristen mytologi som med en berättelse som Sagan om ringen. Kanske är Guds manliga gestalter, Fadern, profeterna och Jesus själv de som utgör själva berättelsen. Stoffet för det vi gör dag till dag, medan målet - Himlen, Guds Nirvarana-tillvaro och hans sällhets allomfattande ljus uppbär en feminin atmosfär. Dessa platser, dessa omistliga tillstånd gör vi bäst att tala försiktigt om, men kanske, kanske får vi lov att viska en längtan om att få komma hem till Moder Gud Galadriels underbara tillvaro under de dagar då livet i Tåredalen är oss för svårt...
Vem vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar