Existensens åtta tillstånd

Jag kom nyligen på ett eget sätt att skildra Hjältens resa, urmyternas urmyt och som jag vill mena är vad hela, ja hela, existensen går ut på. Allting är i en pendelrörelse mellan dessa åtta tillstånd, har alltid varit och kommer förbli så och det är i sanning underbart.

1) Vi börjar vårt tillstånd i förening med det gudomliga. Vi befinner oss i Edens lustgård, i Midgårds Fylke, och vi vandrar i frid med Gud. Inom detta tillstånd så uppkommer av någon anledning en impuls att ge sig av. Det kan vara en frestare som dyker upp i trädgården, en trollkarl som lockar med ett äventyr i fjärran länder, eller kanske blir vi bara uttråkade, till slut. Också en briljant sommar kan bli kvalmig till sist.

2) Så vi ger oss av. Lämnar lustgården, vårt lummiga paradis, och tar oss utåt. Världen utanför är karg och hård, men vi känner en upphetsning inför hur spännande det är att vara hemifrån och hur kul det är att lära sig saker. Vi befinner oss i det här stadiet i senare delen av vår barndom och under tidiga tonår. Vi bemästrar vissa saker, medan annat är svårare. Vissa av oss får kämpa väldigt hårt för att komma någon vart, andra har mer glassig räkmacka över sin tillvaro, men alla har vi varit här. Lärt oss livet.

3) Till slut når vi framgång. Den kan vara liten eller stor, präglad av kamp eller mer lättflytande, men blir vi vuxna har vi lyckats med något. Vi har lärt oss ett hantverk eller ett yrke, vi har vunnit någon tävling, ordnat oss ett förhållande. Livet flyter, livet leker. Ja, vi lärde oss livets regler och sedan vann vi spelet. Känner vi.

4) Sedan kommer kampen, utmaningen. Som sagt, för vissa finns den här fasen redan från början. Livet känns som en evig kamp och det är ett tungt kors att bära, men i den här kontexten kommer denna fas när det du ändå har lyckas vinna hotas ta ifrån dig. Du får sparken, du förlorar din titel och din partner lämnar dig. Det betyder inte att du omedelbart ger upp, utan förhoppningsvis antar du utmaningen livet ger dig och försöker ett varv till. Du skaffar ett nytt jobb, tränar ännu hårdare, söker upp en ny partner. Livet ska minsann inte besegra dig, du är för stark för det. Tänker du.

5) Till slut får du fel. Livet vinner över dig, knäcker dig totalt. Alla dina strukturer och sätt att fungera faller samman. Närstående blir sjuka eller dör, du själv får ett slag mot din hälsa eller ekonomi, du kanske misslyckas kapitalt med något du föresatt dig. På något sätt så tappar du fotfästet och faller handlöst ner i underjorden. Valen slukar dig med hull och hår och du tror på många sätt att livet är över.

6) Det är det inte. Lätt förundrad märker du att underjorden inte är så hemsk som du fruktade, det går att andas också inne i valens buk. Ditt tillstånd ger dig möjlighet till reflektion. Du har inte längre någon anledning att bry dig om samhällets stress och jäkt, du äger ändå ingenting, bryr dig ändå inte om något annat än ditt elände och du tänker och tänker. förhoppningsvis börjar du be, ropa till gudarna och förbanna ditt olycksaliga öde. Dagarna går i detta eländiga mörker, men till slut så hittar du nycklar. Du börjar förstå hur allting hänger ihop och varför du drabbats på det sätt du gjort. Du börjar lära känna gudarna och deras kärlek. Du börjar se att att Han inte alls är ond på dig utan längtar efter dig, Han vill inget annat än att du ska komma hem till Eden igen. Du har kommit till dina sinnen.

7) Och du återvänder. Du har hittat ett sätt att besegra det som fick dig av banan. Du hittar styrkan att förlåta dig själv och de som eventuellt gjort dig illa. Du klarar av att se ditt misslyckande i ögonen och ta konsekvenserna av vad du gjort. Du slutar vara ett offer och bestämmer dig för att helhjärtat delta i Kristi offer, död och uppståndelse. Ja, när du har släppt taget om ditt liv och din stolthet helt och hållet känner du hur livskraften återvänder. Du är en ny människa. Du har fått livet åter.

8) Så du tar dig tillbaka, du lär dig nya ting och förstår mer och mer av gudarnas visdom och skapelsens härlighet. Friden, glädjen och kärleken du upplever är av ett helt nytt slag och du kan nästan känna doften av Eden. Du är nära nu. Du är snart tillbaka i förening med Gud.

*

Såhär håller vi på. Vi är ständigt i någon av dessa faser. Ibland är vi i ett tillstånd där det kan vara svårt att helt urskilja var vi befinner oss, det kan mycket väl finnas flera parallella spår i våra liv som är på olika platser i utveckling, ibland känner vi att hela vår varelse är i unison med ett särskilt drama. Allting i skapelsen deltar i detta. Se bara på dagar, år, släktleds, civilisationers gång eller bara något så enkelt som ett trumslag eller ett andetag. Vi går fram och tillbaka, upp och ner, pendlar mellan vitt och svart, ständligen genom existensen.

Jag tycker det är slående vackert. Sju av dessa åtta tillstånd är sällsamma och på sitt eget sätt ljuvliga. Det är underbart att vara hemma hos Gud, det är spännande att ge sig av och försöka klara sig själv, det är triumfatoriskt exalterande att lyckas med det man föresatt sig och att bli utsatt för utmaningar och prövningar är ofta intensivt och något som gör att man känner att man lever. Endast misslyckandet och det rena lidandet är att se som en plåga, men när man reflekterar och ser att Guds kärlek fanns med en också i dessa stunder så lindras ens minnen avsevärt. Att uppstå med Kristus och vara på väg hem är naturligtvis fantastiskt, det kan jag själv varmt vittna om.

Finns det aldrig några undantag till detta schema? Jodå, och jag skulle misstänka att det är detta som är vad som menas med att vara i helvetet. Säg att du aldrig hittar nycklarna ut ur underjorden och istället blir alltmer bitter och förtvivlad, att du aldrig känner anledning att sluta förbanna Gud - det är ett helvete. Eller så drabbas du av så mycket kamp när du övar dig i livet att du aldrig klarar av att se att du lyckas med någonting i livet (varje dag du stiger upp är en seger..) och blir bitter redan där. Många i moderniteten drabbas av detta helvete.

Det kan också vara så att du besegrar alla utmaningar, du upplever aldrig någon brist i din succé över livet och förblindas av din egen förträfflighet så när du slutligen blir fråntagen allt i den biologiska döden så har din själ inget sätt att skiljas från det som går henne förlorat. Du blir begravd med dina värdsliga skatter och har ingen väg att hitta hem. Det leder också till helvetet.

Nu tror jag personligen att helvetet aldrig är evigt, givet att det finns ett efterliv så bor gudomligheten också i existensens yttersta domäner och också de själar som fastnar där efter döden kommer till slut att befrias, men det finns ingen anledning för oss att gå in i ett helvetiskt tillstånd som om vi vore blinda. Det är tämligen lätt att undvika.

Himlen då? Måste man ramla ner i underjorden hela tiden, är vi likt Sisyfos dömda att bära stenen upp och nerför kullen i all evighet? Inte nödvändigtvis. Jag tror att frälsningen, upplysningen, ligger i att inse att när vi frivilligt ger oss av från Eden så måste vi inte drabbas av egoistisk hybris när livet går oss väl. Vi kan inse att såväl framgång som bakslag är olika smaker av Guds ständiga gåvor och att vi, oavsett vad som sker med oss, kan ge Gud ära och vår lovsång. Det är inte lätt och jag är sannerligen långt från detta stadium, men jag har börjat inse på ett teoretiskt plan att det är detta vad kosmos så att säga "går ut på". Gud är i allt, med allt och såväl Himlens ljus som Underjordens mörker har del i hans essens. Vi kan inte lämna honom, vi kan inte fly från hans kärleksfulla blick, och det är alldeles, alldeles underbart.

Jag har tidigare påstått att Gud inte vill vårt lidande. Har jag nu tagit avstånd från detta? Nej, inte alls. Lidande är fortfarande att befinna sig i ett sådant tillstånd att man inte kan se Gud i existensen. Man ser inte hans godhet och hur allting alltid är perfekt utan man önskar ändra på existensens villkor efter sin egen vilja. Detta är aldrig nödvändigt och vi kan alltid ödmjuka oss inför Herren, oavsett om upplever välgång eller fattigdom. Brist, sjukdom och mörker får ofta vår blick förmörkad och inriktad på oss själva, men ju längre vi kommer på helgelsens väg desto mer kan vi inse att också sådana ting är gåvor från Gud. När vi är svaga kan Gud vara vår styrka, när vi är fattiga kan Gud vara vår rikedom. Det är en mer sällsam upplevelse än vad tusen jordiska välsignelser kan ge.