Kristusvisionen - En bultande appell till kyrkan av idag

I inläggen om mönster har jag använt ordet Kristusvisionen mindre och mindre oförsiktigt och jag tänkte lägga ut texten på vad jag tänker mig att det ordet innebär i några olika utsträckningar. 

Jag använder ordet vision om Kristus för det är vad han faktiskt är. För alla utom en skälvande första generation som såg honom i köttet före och efter uppståndelsen så är Jesus Kristus någon man möter via hörsägen och vars budskap sedan väcker något av kraft i en. En klang, en väldoft, en vibration som sedan växer ut i olika former av relation. Även om reaktionen, gensvaret är negativt så är det på samma sätt även där. Jesus Kristus provocerar en, antingen genom hans absurditet eller genom att de som säger representera honom väcker avsky eller förakt hos en. Likafullt är det något av en vision, något man bara ser intuitivt framför sig, som framkallar alla dessa reaktioner. 

Kristusvisionen är som begrepp användbart för mig eftersom det jag ser i kyrkans och västs historia är ständiga verkningar och effekter som har något särskilt i sitt centrum och jag vill mena att detta centrum är just Kristusvisionen. Berättelsen om Jesus Kristus är inte bara en i mängden av antika myter som handlar om gudasöner som utför hjältedåd, hängs på trädpålar och genomgår en övernaturlig metamorfos för att återvända från underjorden. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den tar, du kan säga plagierar om du måste, ett koncentrat av människans mest kraftfulla myter och placerar dem i en historisk kontext, ger myterna en särskild tid, en särskild geografi och faktiska människogestalter i huvudrollerna. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den inte rör sig i existensens övre, konungsliga skikten utan tar sig ner till realitetens domäner och låter en bondtölp från en obetydlig provins som blir torterad till döds i skepnad av en brottsling vara den som vinner de mytologiska segrarna och får bli krönt som kosmos härskare. Berättelsen om Jesus Kristus är speciell för att den är en skandal, obegriplig att förstå, men tack vare Jesu natur och exempel så oemotståndlig för skaror av människor att gång på gång återvända till. 

Det är inte bara det att berättelsen om Jesus Kristus är att placera myten in i historien på ett sätt som aldrig gjorts förr, Jesus Kristus har också en sprängkraft för att i och att runt honom så presenteras en bild om vad samhället och det mänskliga samlivet skulle kunna vara. Hos Jesus Kristus finns ett budskap om vad kärlek och frihet är som ingalunda är unikt för den kristna traditionen men som tillsammans med mytens mekanismer skapar visionen, som inte finns tillgänglig på annat sätt än i versionen om Jesus Kristus. Kristusvisionen blir ett mönster som tränger in bakom ens försvarslinjer och får en att omvandlas på djup man inte ens kände till att man innehade. 

Det här är viktigt för det är det här är vad vi ser i historien. Det spelar ingen roll att människan vaknade upp etiskt och förnuftsmässigt på ett nytt sätt i Axelperioden runt femhundra före Kristus. Det spelar ingen roll att nobla tankar finns i mängd i traditioner runtom i världen. Det är Kristusvisionen som fick historien att börja förändras på allvar. Vi räknar vår tid efter Kristus för efter denna visions intåg så blir ingenting sig likt den ena dagen efter den andre, allting är i ständig omvälvning efter att apostlagenerationen planterat dess frön. Från att ha varit ett släkte som strävar efter att bevara den värld vi hittar hos våra förfäder så har vi gått till att söka forma om den värld vi ser omkring oss till att fungera och vara på ständigt nya sätt. På helvetiskt mycket gott och ont, men jag vill mena att det är Kristusvisionen som är källan och navet till detta nya sätt att förhålla sig till verkligheten. 

Jag tar upp det här för jag tycker mig ana att det kan ge ett alternativt sätt att förhålla sig till sådant som ortodoxi. I ortodoxin har kyrkan ansträngt sig att formulera den baslinje som täcker det budskap som går att hitta från de människor där Jesus Kristus inte bara var en vision utan en levande lärare, vän och som i deras åsyn gång på gång bröt mot existensens lagar. De kunde på ett annat sätt än alla andra förstå vad det som skulle bli Kristusvisionen egentligen vill säga och betyder och det är enbart via deras budskap som det går att möta Jesus Kristus överhuvudtaget. Ortodoxi är gott och väl, det är viktigt att formulera den kärna som man inte utan att kliva över gränser ska kunna förneka finns i apostlarnas budskap om Jesus Kristus, men vi ska också kunna konstatera att existensen av ortodoxi ingalunda gör att kyrkan får monopol på Kristusvisionen i sig själv. Kristusvisionen är verksam och drivande oavsett vilka gensvar den orsakar. Alla sätt att brottas med och försöka praktisera det man uppfattar strömma från Jesus Kristus är del i denna gigantiska, i princip allmänmänskliga process. 

Jag vill mena att även om heresier kan vara problematiska och viktiga att bekämpa på olika sätt så är de från kyrkans perspektiv fortfarande våra. Allt från gnosticism, arianism, Islam, Swedenborgianism till ren och skär ateism i kyrklig avförtrollningsiver är reaktioner och strömningar som har Kristusvisionen som sin främsta källa och ursprung. Om kyrkan stänger sina väggar och enbart lånar sitt fokus till sin egen ortodoxi och det som klarar av att dansa inom dess gränser så stänger hon ute förståelsen av den gigantiska gestalt hon faktiskt är. Det som är verksamt genom Kristusvisionen transformerar ständigt liv, grupper och i förlängningen världen på sätt som det kräver stora ansträngningar för att ens försöka få grepp om. Det är inte så att vi kan förstå Kristusvisionen. Den var på många sätt en atombomb rätt in i ett samhälle  som inte hade medvetandekapacitet att hantera någonting av det och vi har fortfarande inte kommit särskilt mycket längre med att växa upp ur den kollektiva medvetandeslummer vi så länge befunnit oss i. Kristusvisionen väcker oss, får oss att inse att vi vill ha och är ämnade för ett annat liv och en annan värld och handfallet försöker vi implementera dess principer och jobba med det kaos som Kristusvisionen orsakar i vårt inre - men vi gör det utan att förstå, utan att kunna se med någon större klarhet.  

Historien visar att vi sällan lyckas särskilt bra. Diskrepansen mellan vår förmåga att förstå och Kristusvisionens förfärliga potens kastar oss ideligen i olika diken vars konsekvenser ofta blir såväl mörka som blodiga, men vi kan inte förmå oss att glömma Kristusvisionen ens om vi hade velat. De som i någon mån lyckas, tänk fascister, känner vi inte längre igen som människor. Kristusvisionen, hur omöjlig den än tycks vara att se förverkligad i en levnadsbar dimension, är för de flesta av oss vackrare än livet självt. Närmast rimligare än det som vi går igenom här. Kom ihåg att Kristusvisionen på intet sätt är liktydigt med definierad kristen tro, de flesta som processar dess innehåll och värde gör det utanför kyrkans domäner och utan någon särskilt tydlig plan. Det bara sker med dem eftersom det är i Kristusvisionens tecken mänskligheten kommit att i sina ideal försöka forma sitt liv. 

Och det är här jag, trots allt, tror att kyrkan har en central att spela också i framtiden. Vi känner Kristusvisionen bättre än några andra. Vi vet om hur mycket den pekar på ens egen brustenhet och oförmåga lika mycket som den framkallar stordåd, skönhet och kärleksgärningar. Vi har kunskapen, lärorna och erfarenheten inristad i vår andlighets hjärtan och det är just därför också jag anser att det är så viktigt att vi inte sluter oss inåt inom fyrkantiga väggar när världen knackar på i sin förvirring. Ja, ortodoxi är viktigt. Ja, det är är centralt att bevara uppfattningar om frälsning som funnits hos kyrkan sen dess tillkomst, men det är minst lika viktigt att kunna se att Gud verkar på sätt som bryter alla våra gränser, regler och krav på vad verkligheten ska tillåta. Vill Gud frälsa världen genom en enkel man från ett simpelt ökenfolk så gör han det, vill han sedan använda ateister till att få bergen att flytta på sig och människan att slutligen gå på vatten så gör han det och vill han uppenbara sin sanna gestalt i strömmar av människor som sedan talar om honom i skepnader av heresier så gör han det också. Om kristna sluter ögonen och drömmer sig tillbaka till apostlarnas tid, då Jesus Kristus var annat än en vision, så förnekar vi Gud hela hans agens och det vore hejdlöst dumt. Gud är alltid större, Gud är alltid närvarande och det som finns i hans förmåga saknar varje form av gräns. 

Moderniteten har blivit mogen nu. Den har vaknat upp, gått igenom gigantiska trauman, läkt sig och insett att den agerar på sätt som är under dess värdighet. Den är beredd att nyktra till, komma till sig själv och förstå de underliggande fundament som är grunden för dess ageranden. Kyrkan måste vara beredd att möta sin samtid när den förutsättningslöst vill söka förstå vad det är den varit med om. Vi måste kunna vara beredda att släppa på vår egen prestige, vara beredda att förlora det som vi håller kärt och lita på att Herren går med och vet vad han gör i sin gigantiska process som mänsklighetens historia består av. Vi måste kunna leda människor till en sann förståelse om vad Kristusvisionen innebär på djup och bredd utan att banna dem för att de gör saker på fel sätt, på sätt Kyrkan aldrig gjort tidigare. 

Jag vill inte specifiera exakt vilka beteenden och tankemönster kyrkan ska våga släppa in på livet. Det skulle bara bli en lista på allting jag själv accepterar, brukar eller gillar, men min poäng är att det är så oerhört, oerhört viktigt att möta människor där de står, där de befinner sig och förutsättningslöst erbjuda den plats inför Guds tron som varje människa har rätt till - innan man uppfostrar, föreläser och tuktar i pastorlig förmaning och uppdrag. Allt har sin tid, först måste vi fullt ut kunna erkänna att Gud verkar också i människor utan att de först har läpparnas tro, att han verkar i människor som dränker sina liv i skenbar synd, att han verkar på sätt som slår sönder allt vi trodde var i hans rimlighet. Gud är aldrig rädd för det okända, konstiga och skeva och det är hög tid att vi som hans förtrodda barn också slutar vara det.

"Se, jag gör allting nytt". Ja, tänk om vi någon gång kunde våga öppna ögonen. 

Seger!

Verkligheten kan sägas bestå av fälten materia och information och interaktionen dem emellan. Denna definition stöds också av Daniel Dennett, nyateismens "överstepräst", och där med så går det nu att säga - så som Vanderklay triumfatoriskt utbrast - att materialismen 1.0 är död. Åtminstone den dödfödda stridsdebatten mellan trångsynt teism och förenklad materialism. Den är, 100%, inte kvar längre. Teismen har hittat ett språk som förklarar dess tankegångar på ett sätt som materialister behöver hitta ett nytt sätt att bemöta. 

För vad är synen på andlighet som teister förfäktar om inte ett sätt att förstå information och dess roll i att forma verkligheten? Information kan sägas fungera som den aspekt i verkligheten som formerar och strukturerar materialismens potentialitet in i objekt och konkret fysikalitet. Utan informationens högre och guidande instruktioner kan fysisk existens aldrig ta form. En kopp är en kopp för att informationen kopp instruerar atomer och vibrationsfrekvenser att ständigt reproducera sig efter den bild som koppen representerar. 

Det teister vill säga med den "andliga världen" är att det finns en sfär av verkligheten där information har en form av självständig existens, en himmel, varifrån vi människor kan observera den via myter och uppenbarelser och sedan finna sätt att agera ut dess upptäckter i den "verkliga" världen. 

Andlighet är enbart en rad hypoteser om hur information kan tänkas fungera och religion är dess metod att testa och etablera dessa hypoteser om de visar sig fungera, ha bäring i en levande verklighet. Varför är materialister så allergiska mot denna, för mig väldigt vetenskapsdoftande, metod?

För att tala med mitt språk här: I myterna och arketyperna så får människan möjlighet att identifiera mönster av information som har en förmåga att vara över tid. När individen sedan interagerar med dessa mönster, försöker agera efter dess linjer eller förstår sig själv i ljuset av dess förlopp så får hennes eget mönster förmågan att transformera sig själv över gränser som individen i sig själv inte har möjlighet att passera. Via myterna kan individen "bruka alkemi" i sitt eget inre och förädla strukturer av sig själv som kan vara så radikala att de utan problem kan sägas vara att "förvandla bly till guld". Detta är därför modernismen inte slutat älska berättelser, historier och allt som doftar av myt. Vi vet att vi som självständiga mönster behöver interagera med högre linjer av mönster för att inte sjunka in i oss själva. Livet utan berättelser, informationell magi, är inte värt att leva. Det skär sig mot vår upplevda känsla av verkligheten. För en som ser verkligheten som uppbyggd av serier av mönster är allt detta mer än rimligt.

Det är också varför sådant som affirmationer fungerar så väl som de gör. En individ består av informationen av sig själv och kroppens manifestation av denna information. Informationen om en själv utgör ens identitet. Var finns denna abstrakta identitet någonstans om inte i den himmelssfär som teister alltid pekat på. Från den punkten centrerar sig kroppen och agerar ut informationens instruktioner om vad individen ska manifestera ut i världen i form av tankar och ageranden. När man då praktiserar affirmation, så ändrar man via ständiga positiva budskap informationen som utgör ens identitet och när denna information ändras så ändras också, fullkomligt väntat, den manifestation som kroppen och dess sinne sedan lever ut.  Det här är inte konstigt, det här är inte flum, det är att se den manifesterade verkligheten för vad den faktiskt är och vill vara. 

I meditationen så praktiserar individen ett tillstånd där den frånsäger sig alla preferenser kring de mönster som rör sig inom sin egen sfär. Den ägnar sig enbart åt att observera rörelsen av sitt eget mönster och allt som påverkar det tills den når ett tillstånd av självständighet från allt detta. Individen träder in i varianter av Sadahti som är ett annat ord för... himlen. Platsen där informationen också har sin självständiga plats. Det är väl känt och dokumenterat vilka välgörande effekter meditation har för medvetande och kropp. Att vara i dessa tillstånd, att se sig själv och sin manifestation präglat av mönster av information som man kan ställa sig fri ifrån, betrakta och sedan implementera på nya sätt fungerar. Det är ingenting konstigt, det är vad verkligheten faktiskt är. 

Lika mycket med något som Placebo blir i denna förklaringsmodell så oerhört tydligt. Det räcker att individen ställer sig i relation till mönstret helande för att en materiellt overksam substans ska kunna utföra läkande effekter på den fysiska kroppen. Det är inte materian som gör någonting, det är informationsmönstret som individen lyckats applicera på sig själv på ett sätt som gör hennes kropp frisk. Det här synsättet förvandlar mirakel från något övernaturligt till något som är i balans med vad verkligheten innehåller. Mirakler står för de mönster som kan korrigera en brustenhet i individers egna mönster. Genom att få syn på ett övergripande mönster som kan förklara dess existens och väg framåt på ett sätt varken sinne eller kropp kan formulera rationellt så händer någonting och miraklet utförs. I min terminologi är mirakel de händelser där mönster "byter bana" från en tänkt kedja till en annan, drastiskt annorlunda. Det upplevs övernaturligt, men är inte mer konstigt än när en musiker byter melodi från ett ackord till ett annat. Det är fantastiskt att det kan existera, men verkligheten är fantastisk, att se på den med det mönstristiska/andliga perspektivet är inte att göra den konstig eller flummig utan mer naturlig än vad materialismen någonsin mäktade med. 

*

Förstås är inte allting, egentligen, över. Det finns mycket kvar att diskutera. Materialismens stora styrka är att skära bort flummigt dödkött och ta fram mekanismer som faktiskt ger de resultat vi vill ha. Varför fungerar inte placebo konsekvent? Varför upplevs mirakel vara så sporadiska att de går att förneka? Vi andliga har många svar, men vi förstår inte allt - vi behöver fortfarande hjälp. Det Upphöjda Mönstret har förmågan att bryta alla våra föreställningar, men i de paradigm av mönstret som vi befinner oss i så kan vi veta att det finns konkreta svar att finna. Vad är det som pågår? Jag hoppas att den nya förståelse av relationen mellan information och materia som spinner ut från våra digitala tankesmedjor snart ska kunna ge möjligheten till en uppsjö av nya svar.  



    

Reflektion över Tim Hollands "Dominion" - En historia om reformationens kraft och svaghet

Jag tycker mig ha en ganska god förståelse av kyrkohistoria, men efter att ha läst Tim Hollands Dominion: How the Christian revolution changed the world om kyrkans och Västs kullturella historia så är det ett begrepp som jag insett att jag inte förstått hur oerhört centralt det var för det som blev kyrkan: nämligen reformatio. Reformation.

*

När kyrkans första generationer begav sig ut i världen för att göra "alla folk till lärjungar" så var det med en distinkt övertygelse i ryggen. Herrens dag är nära, Jesus, deras mästare och herre skulle snart återvända från himlarna och tills dess var det av vikt att forma så mycket av världen till hans likhet och gillande så att inte allt behövde svepas med i den kosmiska vrede som väntade. Sagt och gjort, med en sällan skådad iver så konverterade dess första kristna människor från alla folkslag och samhällsgrupper in till kyrkans liv. I kyrkan fanns nämligen inte rik, fattig, man, kvinna, jude, grek, slav eller fri utan alla var de ett i Kristus. Naturligtvis hade denna kyrka inget mandat att avskaffa slaveriet, som också Gud sanktionerat i den judiska lagen, eller att förinta alla typer av könsroller och de skillnader mellan folkgrupper som fanns, men deras nya förståelse var på alla sätt reell. Gud hade sett till att den identifiering han gjort med sig själv och det judiska folket nu gällde alla, utan minsta undantag. Med Jesu exempel gick det att förstå att den lägsta av horor, den lumpnaste av skatteindrivare, den sjukaste och svagaste ibland oss också var skapad till Guds likhet. Detta var nu en universell rättighet som ingen kunde förneka någon annan och därför var det hög tid att omvandla världens sedvänjor och bruk så de bättre kunde reflektera detta faktum. 

Så länge kyrkan inte hade någon sanktionerad ställning så var denna ambition inte mycket att invända mot, sett från vår moderna position. De kristnas inställning var att det var oacceptabelt att lämna oönskade barn till vargarna, att det fanns ett värde att hjälpa fattiga och sjuka oavsett medborgarskap och att välkomna alla, utan diskriminering, till det nya Guds folk som de kristna kom att se sig som primära medborgare till. I en antik kontext var detta udda, vulgärt och rent upprörande. Särskilt det sista var det som gjorde dem oacceptabla i Rom. En romare kunde hysa vilka märkliga idéer den ville, bruka kult till vilken gudom den behagade, men som romare behövde den också betala tribut till kejsarkulten, erkänna att Kejsaren var den som i allt väsentligt styrde tillvaron. De kristna vägrade att ens symboliskt medge något sådant och under de första seklerna blev de som säkert bekant periodvis hårt förföljda. 

Ändå kvästes de inte. Något med deras nya sätt att se på världen fungerade. Naturligt nog så drogs de svaga i samhället till dem. Kvinnor, slavar och andra utstötta fick en konungslig identitet i Kristus och när de led och förföljdes visste de att deras egen Frälsare hade delat samma öde. För varje piskrapp de mottog så deltog de i det Jesus genomgick under sin frälsningsakt. Det fanns en enorm kraft i det och kyrkans sätt att agera, med att upprätta mindre lyckat lottade i samhället till fungerade individer, gjorde att de kunde ha en självständig livskraft. De som fått sitt liv på rätt köl med hjälp av kyrkans barmhärtighet glömde inte detta om de själva lyckades bli förmögna. Kyrkan fick en position i romarriket som var orsak till såväl avundsjuka som ren skär beundran. 

Så skedde historien och Konstantin kom till. Kejsaren som ratificerade kyrkans tro som statsreligion - antagligen främst av praktiska skäl än av någon personlig frälsningsnöd - och under hans påskyndande så uppmanades kyrkan att ordna ett konsensus kring sin tro. Konstantin ville inte ha käbblande och stridigheter mellan rikets biskopar utan ville ha en enhetlig tro som kunde bli genuint katolsk, universell och allmängiltig var än i Rom man befann sig. Kyrkan lydde plikttroget, det här var något de ville göra, men det var svårt. Nog fick man till en trosbekännelse, ett credo, som man i princip enhälligt kunde erkänna var i enlighet med apostlarnas tro och budskap, men mycket annat var tyngre. Hur skulle kyrkans liv egentligen se ut? Hur skulle man relatera till rikedom, något Jesus anföll så hårt, i en värld där de rika styrde med sådan oerhörd tydlighet? Hur skulle sex på riktigt kunna transformeras från de starkas rätt att ta vad de ville ha för sin egen njutning, till något som reflekterade skriftens bild om att det var något genuint heligt, ämnat för - av äktenskapet sammanfogade - en man och en kvinna? Nog för att skriften och Jesus i sin fulla förståelse var tydliga, men hur skulle det levas ut i en fallen värld? I det hedniska landskapet var det svårt nog för dedikerat kristna att leva på det sätt man önskade. Gick man inte i kloster var det så lätt att ta egendomar och leva med tjänsteflickor och frillor lite efter behag. Även präster och folk som borde veta bättre. Det krävdes reformatio, Herren kom inte när vi trodde att han skulle, men arbetet med att reformera världen och oss själva till hans rikes likhet kunde inte avstanna.  

Så föddes visionen om kyrkans liv. Kyrkan skulle kräva av alla som vigdes av henne, alla präster och dess medarbetare, att leva i celibat och avstå från världsliga egendomar. Denna institution, utrustad med nygrundade universitet och ett stärkt självförtroende kring sin rationella förmåga, skulle sedan ta itu med att formulera hur allt i det kristna livet skulle praktiseras på ett sant kristet sätt. Med Jesu insikt om lagen i fokus, älska Gud och din nästa som dig själv, formulerades en kanonisk lag som satte individen som sitt centrum - där alla, oavsett rang, kön eller grupptillhörighet var värd rättvisa och värdighet och oavsett vad det handlade om skulle lagen se till att ha dessa värden som sitt främsta rättesnöre. 

Och dra på trissor. De lyckades med denna ambition. Kyrkan formulerade en kanonisk lag som blev basen för all form av internationell rätt, de särskilde sig så mycket att kyrkans särskilda liv blev definitionen på religio och allt som berörde lekmännens blev seculia, sekulärt. Lekmännen var förstås inte mindre kristna än de religiösa ämbetsmännen, men deras konsekventa föredöme kunde föra in detta nya riket till hedningarnas domäner. Kyrkan hade en formulerad tro, en ortodoxi, ett formulerat liv, en praktik av myriader av dess arbetare och ett lagsystem som gjorde att tanken av Guds kärlek innebär kunde driva bort hedendomens mörker steg för steg. Halleluja?

Nåväl. Så enkelt var det förstås inte. Hur beundransvärt deras dåd än var så är människor fortfarande människor. Korruption försvann inte, snedsteg och svaga viljor undvek inte att dyka upp också inom kyrkans religiösa sfär. Utifrån spred sig mer och mer skepsis. Denna reformatio var inte klar bara för att kyrkans organisation hade lyckats bygga upp en maktapparat som kunde tvinga Europas mäktigaste kungar att ångerfullt böja sig framför dem. Nej, även hos lekmännen kunde en andlig eld tändas och vilja anklaga felande präster för hyckleri och synd, även lekmän kunde vilja leva ut skriftens lockande budskap om ett nytt sätt att vara efter eget huvud och hjärta.

Och här väljer kyrkan en väg som jag inte riktigt kan smälta, även om deras argument går att höra. När dessa röster och anklagelser dyker upp, när människor väljer att gå egna vägar och praktisera sin tro efter eget huvud så slår kyrkans män till. Hårt. Lydnad kommer först, menar de. Frälsning utanför den katolska tron är omöjlig. Heresi är en farlig sjukdom, en canceraktig hydra, som måste utrotas varhelst den visar sig. Visst har kyrkans attityd mot heresier alltid av nödvändighet varit hård, om kyrkans tro splittras så finns risken att den försvinner helt och hållet och dess kraft mists för allltid, men innan kyrkan fick någon substantiell makt så behövde den alltid bemöta heresierna på en förnuftsbaserad nivå och ju mer inflytandet ökade desto mer pastoral behövde den bli - men hittills hade den aldrig fördömt oliktänkande i någon högre grad. Visst fanns det exempel på någon dödsdom här och var, men dessa hade nästan alltid beklagats och ångrats i nästa skede. Heresi var farligt, men kärlek kom främst. 

Nu, när kyrkan stod på toppen av sin makt och förmåga fanns det inte länge tid för reformatio. Alla sådana röster måste bort, och det snabbt. Och så skedde. Kyrkan slog stenhårt mot sina motståndare. I vissa kristna kretsar så hävdas det ibland att inkvisitionen är överdriven och att dess offer alltid fick en gedigen rättegång och det nästan alltid var på gränsen till djävulsdyrkare och vettvillingar, men enligt Tom Holland stämmer inte detta. Kyrkan kunde beordra utrotandet av hela byar om det fanns en grupp heretiker bland dem och slakta dem om de så gömde sig inuti kyrkor likafullt. "Gud känner sina egna" var stridsropet för att mörda besinningslöst. Lika mycket kunde skälet till detta raseri vara relativt harmlösa idéer som att kvinnor en dag skulle kunna bli påvar. Allting som på minsta sätt kunde tolkas vara utanför etablerad ortodoxi var orkestrerat av djävulen själv och måste bort. Pressen på kyrkan var visserligen stor, tiden präglades av förlorade korståg och allmän bisterhet, men glömskan av kärleksbudskapet är från den moderna positionen svår att förlåta. Kyrkan begick svåra, förskräckliga, brott, allt för att inte mista sitt eget inbillade skinn. 

Hjälpte det? Såklart inte. Här kommer ett annat tema som präglar reformatio härifrån på ett distinkt sätt. När kyrkan och andra i dess led försöker att utrota något som de finner osmakligt med svärdets hjälp så förökas detta närmast omedelbart istället. Kyrkan försöker reformera och reformera, men varje gång det sker med ett kortsiktigt och själviskt tänkande så bryter de bara ner det de var istället. Äter sig själva. Kyrkans reaktion på den nya vågen utifrån av reformatio födde bara Jan Hus och sedan Martin Luther. Martin Luther kunde de inte bränna på bål och efter honom stod snart hela Europa i lågor i viljan att bruka reformatio. Ja, Reformationen var nu till och med ett helt eget tidevarv. 

*

Härefter blir historien mer brokig och alltför svår att följa för att kunna skildras i ett blogginlägg, men ni kanske kan huvuddragen. Det är trettioåriga krig hit, statskyrkor som förföljer oliktänkande dit, revolutionära tankegångar som löper en snitslig bana in i franska, amerikanska och ryska revolutioner ända in i vår tid. När reformationen blev placerad av Luther och de andra som ett distinkt sätt att vara så bröt allting loss på ett sätt som saknar motstycke i historien. Vi fortsätter egentligen med det här, förväntar oss att reform ska kunna göra världen ljus och värd att leva i, men lika ofta skyddar vi också det vi tror vi har vunnit med en maktberusad rädsla av att "djävlarna utanför" ska dra ner allting i ruiner. Någonting är det som inte fungerar och det är ett beteende, ett mönster som ligger djupt i kyrkans själva DNA. 

För förstå en sak. Impulsen i modernismens tidevarv är i hög grad vad den var som för Paulus och de första kristna. Tanken att tiden snart är slut och ett nytt rike väntar bortom kröken, tog inte slut trots att det dröjt över 1500 år sen kyrkans första generation. Alla de som längs med och efter Luther har arbetat i reformationens anda har gjort det i en visshet att ett nytt sätt att förverkliga Kristusvisionen är möjlig, om man så tar bort all vidskepelse och övernaturlighet och bara fokuserar på ljusets rationella och upplysande förmågor, så är det alltid samma impuls. Bort med det gamla, förlegade och onda och in med det som ska frälsa hela världen, på precis det sätt som jag och min berusande vision om det nya riket vill förtälja.  

Jag vet inte. Med Tom Holland så får man i alla fall veta att denna impuls skapar fantastiskt fascinerade historier att följa. Kväkarnas tanke om att Gud tillhör alla och deras övertygelse om att institutionen slaveri tvivelsutan bryter mot vad kärlek vill säga, till Voltaires och hans likars förtvivlan inför alla som drabbas av tyranni och tron på att tillgång till den goda filosofin inte kräver gudar eller trosbekännelser, till våra dagar där Beatles och andra rockband kan propagera kärlek och lika rättigheter med hjälp av musik och gräsdoftande blommor. Alla berättar de sådant som avslöjar någonting i mig: Trots att jag ser reformationens problem och dess ständiga rytm av upprivande, maktfullkomlighet och sedan ny förstörelse och att Det Nya Riket aldrig kommer, trots att jag ser förstörelsen, blodet och lidandet så vet jag ju att... Jag är också reformist.... 

Jag vill också förändra världen till det bättre, jag vill också jaga bort skuggorna av tyranni och död och få en ny värld av frihet, anarki och kärlek att komma istället och helst imorgon dag. Kristendomens problem är också mitt. Jag kan inte bli fullblommad traditionalist, hedendomsromantiker eller fascist för jag vill inte ha deras värld. Jag vill inte ha en värld som var som innan kristendomens revolutionsdoftande idéer beströdde världen. Frihet, jämlikhet och broderskap är ideal förtvivlat svårt att fånga ner i en mänsklig praktik, men det gör inte att idealen är fel. Bara för att idealism innebär att man aldrig kan leva i den värld man ser framför sig i ens pojkrumskammare så betyder det inte att det är rätt att sluta vara idealist. Men det är ett problem. 

*

Jag tror det var det här som min variant av anarkokapitalism utforskade. Vi var inte explicit medvetna om det, Hollands tes är tämligen banbrytande, men just den här spänningen mellan frihetslängtan, revolutionstörst och ond, bråd död med kontraintuitiv tyranni som följd var något som vi ändå kunde se framför oss och vi blev som följd förbryllande konservativa. Hos oss råbarkade, konsekventa anarkokapitalister var det fullt acceptabelt om att drömma om monarkier, spinna på paradoxer som anarkofascism och erkänna att förmedeltidens Island och Domarbokens värld var något av ett idealsamhälle. Vi var extremt konstiga och många var det nog som inte kunde förstå hur vi kunde tänka de tankar vi gjorde, men efter Dominion så inser jag att vi slogs med ett problem som kanske inte går att lösa. 

Vi ville ha Kristusvisionen och se dess tankar om Kärlek och Frihet i praktiken, men vi ville samtidigt avsäga oss viljan att revoltera och reformera oss dit. Med kungarna, med kryptofascismen, med den hedniska romantiken såg vi en värld där dessa värden fick lov att vara en konstant, en plats där eliten styrde för att säkerställa denna konstant och där individen, som fria män och kvinnor, med glatt hjärta kunde böja knä inför denna tänkta aristokrati. Det är ingenting som finns, idealen vi närde kom till under århundraden av ständig reformationsiver, börja i dess slutsats och du ärver också förbannelsen av reformatio. Ändå var drömmen så levande för oss och så lätt att förlora sig i, visst var den konstig och för alla i den allmänkristna kulturen också skrämmande, men någonting hade den som jag är glad att jag nu fått syn på. 

Jag tror faktiskt att det här är det främsta skälet till att jag älskar Narnia så mycket. I Narnia så placerar en kristen demokrat in - i en distinkt hednisk värld, befolkad med andeväsen och talande djur - det kristna budskapet och den fulla Kristusvisionen i Aslans gestalt. I Narnia så styr kungar med vishet och mod, utövar hjältedåd och ställs inför svåra dilemman, allt med den fulla vissheten att Aslans ande vilar över hela världen. När det inte gör det blir det ständig midvinter, då drar barbariska Calormen- män in och hugger ner skog och liv för kortsiktiga vinster - men när väl kungarna styr i Aslans ande så är Narnia ett fullkomligt paradis, som inte förlorar hedendomens magi och sällsamt glädjefulla mystik. Där gudar som Dionysos kan samsas med bibliska hjältegestalter utan att någon präst eller purist står med dömande min och förnekar att det ska kunna fungera. Narnia fungerar, trots sin barnboksprägel så strömmar det av ett liv från böckerna som det är mycket svårt att värja sig emot. Narnias dröm är för mig samma som mina anarkomonarkistska svärmerier. De kommer ur samma källa. 

Med det sagt. Jag vet att jag lever i ett modernistiskt tidevarv som bryr sig om helt andra saker än vad min vision av kärlek och frihet vill säga, men det spelar på något sätt ingen roll. Drömmar är starkare än verkligheten - om Kristusvisionen lärt mig någonting så är det i alla fall det. 

Kristen, trots allt

Jag har i inläggen nedan utvecklat ett antal tankar som jag burit med mig en tid och jag ser att de delvis flyger kors och tvärs, att de snuddar vid saker som ligger nära den feberdrivna längtan jag hade i en annan fas av bloggen: att forma en ny tro. Det är inte så längre, och utan att skriva en biografi om tiden mellan Inguz-fasen och där jag är nu så kan jag säga att jag har hamnat i ett val där jag åter försöker ställa mig innanför den organiserade kyrkans väggar. Här, på denna svarta blogg i universums utkant, kan jag låta vissa tankar flyga fritt för att få syn på dem och förstå dem bättre. Det ändrar inte det faktum som fortfarande är mitt: Jag är kristen, kyrkans tro har mitt ja och amen oaktat att termer som perennialism, mönstrism, anarkism och allt vad det kan vara också bebor mitt hjärta. 

Varför? Det korta svaret är Richard Rohr, en franciskansk präst jag hittade när jag studerade New Age som djupast och denna präst lyckades med det sällsamma att, i full munkmundering, gestalta allt det tindrande och välbehagliga jag hade hittat i andlighetens bortre utmarker också i kristendomens terminologi och bilder. Richard Rohr fick mig att förstå att det nonduala, en andlig princip som blivit starkare för mig än till och med kärleken, också var kristendomens innersida. Att det var allt som kristendomen handlade om. När Rohr talar om det gör han det inte med nyandlig spekulation utan med den kristna traditionens fullhet bakom sina katolska ståndpunkter. Jesus, skriften och andens rörelser blir egentligen först förståelig om de ses i nondualismens sken. Utan den blir Jesus en megalomanisk galning, skriften en schizofren röra och anden inte mer än en revolutionär våg som bryter upp alla ordningar den rör vid, men om man med en förståelse av vad nondualism vill säga ser på det kristna budskapet så blir det inte fullt begripbart, mysterier förblir alltid mysterier, men det går att förstå tillräckligt för att börja applicera dess mening i sitt eget liv på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt. 

Egentligen är det uppenbart. Jesuord som Johannes 14:20 "Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er" och mässans instifitelseord "Ty så är vi, fastän många, en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd" är bara snabba, omedelbara exempel på hur omfattande det nonduala perspektivet är i det som kristendomen vilar på. Den nonduala insidan förtar inte att kristendomen har en ytterst distinkt, och ofta problematisk, dualistisk utsida. Det går inte att undvika, allting i existensen pulserar ur det nonduala perspektivets liv och tar en dualistisk form som lika ofta är exalterande ljuvlig som den är skräckinjagande förskräcklig. Det här är verkligheten, och det som jag tidigt upptäckte i mina kyrkohistoriska studier: Hur kyrkan verkade vara delad i de strömmar av människor som hörsammade budskapet och började leva ut ett nytt liv i form av vibrerande klosterrörelser, jämlikhets och frihetstörstande idégrupper och karismatiskt böneliv - kontra de som stelnade det kristna budskapet i maktstrukturer, återuppväckte lagen och förföljde och mördade alla de som inte höll med eller höll måttet är i det största perspektivet ingenting konstigt. Det är det här vi är, en ständig balansgång mellan att söka manifestera ut friden som vi hittar i existensens mest sublima tillstånd och att vilja dansa med i egots och världens olika dragningar, lockelser och ambitioner. Vissa lyckas med att få balansgången att slå över till det heliga hållet, vissa försöker inte alls, men det nonduala kan erkänna att en själv som medveten individ har del i alla dessa öden. Helgonen, påvarna och syndarna - alla deltar de vid bordet och alla har de del i den kropp och den vision som Kristus innebär. Hur konstigt, skandalöst och märkligt det än tycks vara.

Min kristna identitet bär också sitt sigill av min fascination och kärlek inför kyrkans historia. Denna myllrande väldighet av sanslösa historier om gott och ont, tyranner och hjältar, djävlar och helgon har allt man kan önska sig som kaskadnörd. Här finns politiska maktstrider, teologiska kamper på liv och död om hopplöst obskyra, men ack så viktiga, filosofiska begrepp liksom en uppsjö av människoöden som ger en direktväg in till allmänskliga frågor om vad ett mänskligt liv handlar om och går ut på. Kyrkans historia, sen jag fann den på djupet i Bjärka-Säbys domäner, har aldrig lämnat mitt sinnes tröskande. Jag har insett att jag bor där och även om mina andliga utsvävningar ibland gör att jag inte känner att jag riktigt hör hemma där så vet jag att jag aldrig kommer kunna hitta ett annat hem att kunna bli bofast i. Jag får ta att Kyrkan aldrig kan ratificera bruk av psykedeliska substanser, att koncept som chakran och Tarot ses på med ibland djup skepsism och att fundamentalister - min läggnings fiender - finns i mängd. Kyrkan är i sin fullhet ändå så djup och mångbottnande att ingenting reellt och nödvändigt saknas. Allting som externa bruk och koncept vill peka på finns representerat och vördas också inom kyrkan. Man behöver emellanåt bara se med extra vaken blick för att förstå att det är så. 

Det är också någonting. Min kristna identitet vilar på det att jag sen bjärkatiden är ekumen, jag erkänner ingen splittring av det som är kyrkans kropp och det fascinerande med det nonduala seendet att med det så hittar jag inte ens var den skulle bestå av. Ja, jag ser med alla andra att kyrkans organisation är uppdelad i olika organ och kroppsdelar i form av dess myckna samfund och dess tre huvudsektioner Katolicism, Ortodoxi och Protestantism, men det är av ytterst liten vikt för mig. Kyrkans gemensamma identitet ligger i att vi alla, genom en gemensam vision av Kristus och genom praktiserandet av eukaristin deltar i en ständig omvandling där vi frambringar vårt jordiska liv och tar emot ett himmelskt deltar i en form av gudomlig andning. Mässan är en form av gestaltning av ett kosmiskt andetag via Kristus och genom att leva i den bilden så deltar alla kristna - kyrkgående eller ej, oaktat hur de teologiskt tänker sig att livet i detta andetaget är tänkt att fungera - i samma form av liv. Uppdelningen, mångfalden, är bortom dess historiska sår och smärta också vår styrka. På ett håll kan ortodoxa fokusera på att bevara trons fullhet på det sätt den formulerades och levdes ut under Urkyrkans tid, på ett annat håll kan katolikerna formulera stringenta teologiska system för hur liv, lag och förnuft fungerar sett ur Kristusvisionens perspektiv och protestanterna kan utforska hur andens liv kan se ut när det inte har kyrkans auktoritativa tyngd över sig. Allas roller bär med sig mänsklighetens brustenhet och kommer slå över i mörker, förvirring och stelnad död från tid till ann, men samtidigt så fylls de återigen med förnyad glöd och tro. Allas roller fyller en funktion och manifesterar Kristus i världen på sitt eget, särskilda sätt och när du som ekumen fritt kan vandra mellan traditionerna och fritt andas in deras olika väldofter och lära sig av deras otaliga misstag så blir det så tydligt hur det inte går att vara utan någonting av det. Jag älskar ortodoxins mystik och sinne för skönhet, jag älskar katolicismens sinne för intellekt och förnuftig klarsyn och Protestantismens bultande hjärta för orättvisor och den enskildes rätt till att praktisera en levande tro utanför de tillåtna gränserna. Ja, jag tillhör en viss specificerad gren med sina tillhörande styrkor och problem, men hela trädet är också mitt och det är därför jag numera rakryggat vill påstå att jag är innanför denna sargade, märkliga, organiserade religion som kyrkan är. Det må vara som det vill med att "Spirituality is not Religion", ett hem är ett hem. 

Det är också det. Kyrkans vision om det kosmiska andetaget är egentligen ingen hon har ensamrätt till, som ensamt äger rum i den kristna riten. Tillsammans med Rohr vill jag påstå att det egentligen bara är en specifik vision om hur detta kosmiska andetag kan sägas gå till, men egentligen pågår det ständigt och överallt där existensen tar form. Alla intar vi gudomlig kraft när vi inser att vi är till och alla ger vi tillbaka till det gudomliga när vi agerar ut våra idéer om vad livet ska och kan innebära. Fram och tillbaka ger vi av jorden och får tillbaka det himmelska. Alla andas vi. Guds ursprungliga namn, allt enligt Rohr, var inte "Jehova" eller "Jahve" utan bokstäverna JHV skulle uttalas i formen av ett andetag. Allting som är till, och inte bara människor, kan alltså sägas deltaga i denna ständiga transformation. Kyrkan är i sin existens "bara" en specifik vision, en specifik tanke om vad denna transformation innebär för oss som människor här och nu. Kyrkan bär, vill jag mena, inte nycklarna till någons frälsning, men till kraften om vad just hennes vision och idé kan göra i ett enskilt mänskligt liv. Vill man delta i den visionen, få tillgång till det mönstret fullt ut så behöver man gå i hennes liv och delta i det som pågår där. Det är inget måste, eller kosmiskt krav, men det är en inbjudan jag själv på fler och fler nivåer inser att jag inte vill säga nej till. 

Sen kommer jag vara frustrerad, arg och ledsen över det som försiggår i den dualistiska aspekten av kyrkan lika mycket nu som förr, det är jag fullt medveten om. Mina andliga tankar har satt av i en fart och en riktning jag inte är helt säker på att särskilt många av mina  trossyskon kan förstå och jag vill respektera dessas andliga skörhet och särskilda läggning och vill därför i mer publika sammanhang - där en plats där en lössläppt Simon Jester frilägger sina tankebanor får lov att vara ett undantag, läs på egen risk kära trossyskon - vara försiktig med att bryta med det som är kyrklig ortodoxi just där jag befinner mig. Det är något av ett offer, men något som jag ändå gör med glatt hjärta, det finns tid och plats för allt, också för en tankedriven galenpanna som jag själv att hålla mun. 

Det gör jag gärna, så länge jag får kalla Kyrkan för mitt hem.      

 

Tillbaka till Platon

En invändning, eller snarare än kommentar, som dykt upp i samtalet runt mönster i mitt internethörn är att det bara är omformulerad Platonism. “I don’t know what they teach children these days. It is all in Plato”. Och ja, jag kan förstå att det är så. Min egen tankekedja runt mönster är i mycket en variant av de immateriella idéer som Platon tänkte sig att världen centrerade sig kring och för mig är det inte ett problem ifall vi på många sätt "återfinner" och omformulerar något som egentligen redan blev upptäckt i Antiken. För ni förstår, Kristendomen är på många sätt en syntes av judiskt och grekiskt tänkande. Runt gestalten Jesus Kristus kunde en särpräglad hednisk kultkultur möta en kultur mer centrerad kring sofistikerad filosofi och skapa någonting som... ja, det har gått 2000 år och vi har fortfarande inte riktigt förstått oss på den syntes som formades i vågen efter Jesus från Nasaret. De första kristna tänkarna såg Platon och Aristoteles som stora förebilder. De var gestalter som var "närmst oss". De var förstås hedningar och som sådana behövde de hållas på visst avstånd, men kristendomen tillät sig fortfarande att formas kring dessa tänkare, så självklart placerad i den grekiska kulturen som den var.

Det som skedde när dessa filosofiska tankar mötte en tradition präglad av kult och lagisk tillgivenhet var att de kunde hitta ett sätt att överleva och transformeras i formen av en ständigt levande och förnyande praktik. Kombinerat med de kristnas övertygelse om att händelserna kring Jesus hade satt igång "Tidens slut" och att ett nytt rike präglat av idéer kring jämlikhet och universell giltighet var på väg så formades konceptet "tro" så småningom ur den kristna myllan. Att vara kristen är att ha en tro och denna tro visste inga gränser av stamtillhörighet eller samhällsklass. Idéerna, praktiken, allting smältes samman till en livsstil som av nödvändighet behövde beröra allting i livet. Ens tro blev också ens religion. 

Det här är väst. Denna sällsamma syntes av två sinsemellan udda kulturer kombinerat med ett radikalt kärleksbudskap skapade den kultur som bar Europa genom Romarrikets fall, genom reformationens omvälvningar och in i våra dagar. Vi kan inte skaka oss av det. Oavsett vilka rationella hållningar vi intar till de grekiska storheterna, hednisk kultkultur eller till Jesus själv så kan vi inte kränga oss av de glasögon som får att se världen på det här sättet. Alla har en tro, alla har en religion och har man inte det så präglas ens liv av att man inte har det. Vi kommer inte undan. 

Kristendomen formades i en antik kontext. Det var dess ursprungliga vision att Kristusdramat som de hade i sitt centrum hade satt igång en händelsekedja som hade dömt den gamla världen och fört in något helt nytt. De hade rätt. Nej, Jesus Kristus kom aldrig tillbaka på himlarna i en rymdskeppsvariant, men världen skiftade. Alltjämt seklerna gick och kyrkans ordning tog mer och mer konkret form så stod det klart för alla att det här var i alla avseenden något helt nytt. Gamla ordningar och sedvänjor förkastades och ställdes över ända och kyrkans ordning av correctio och reformatio blev det som alla tog för självklart istället. Givetvis, fortfarande var samhället och världen djupt hednisk. Tillvaron var fortfarande magisk, djävlar och andemakter tävlade om människornas gunst och i centrum för den kristna riten stod det regelbundna offrandet och konsumerandet av den högsta av gudar, för världens liv och ens själs räddning. Hedendomen ersattes, men den försvann aldrig. 

Och det är det här som är grejen. I många skapelsemyter, inte minst i vår nordiska, så skapas människornas värld med hjälp av en jättes lik. En jätte dör och dess blod blir världens hav, dess ben dess berg och så vidare. Från det gamla, något nytt. På samma sätt fick kristendomen sitt liv av hedendomens och antikens lik, men just därför klingar allting kristendomen gör av detta hedniska arv. Jag har hävdat på andra platser att kristendomen inte vill anfalla hednisk tro, utan kröna den och det är just det som går att se i kyrkans tidiga historia. Kyrkans uttolkare tog de hedniska, antika traditioner de utgick ifrån och lyckades skapa något nytt, något annat. För gott eller ont, det säger jag inte just här, men det skedde.

Likafullt så går tiden och kyrkans liv och struktur korrumperas och böjs längs med släktledens gång. Den försöker lösa det och göra sig genuint trovärdig igen, men lyckas enbart splittra sig och göra sig alltmer sårbart för heresier. Ju mer den försöker kväsa dem, desto fler blir de. Till slut når vi begynnelsen för modernitetens tidevarv och kyrkan har i Upplysningen blivit svag, irrelevant och motbjudande bakåtsträvande. Dags för något nytt! Ett antal revolutioner senare och precis det skedde. Jätten Kyrkan togs av daga och de revolutionära fritänkarna fick fritt spelrum att förverkliga sina egna visioner. 

På samma sätt som Kyrkan levde sitt särpräglade liv inom ett hedniskt paradigm så utöver Moderniteten sitt inom Kyrkans. Allt av vår etik, allt av hur samhälle, trosliv, människovärde ska förstås och utövas är djupt kristet och kan inte vara något annat än kristet. Var man placerar begreppet Gud och personen Jesus Kristus vad gäller rationella rimlighetsgränser spelar inte det minsta roll. Verkligheten bryr sig om vad du manifesterar och agerar ut, inte vad dina läppar önskar vore sant. Kyrkan är hednisk, Moderniteten är kristen. Allting hänger ihop. 

Varför detta resonemang? Vill jag än en gång, som förr, försöka missionera fram en kärlek till Jesus Kristus och en levande gudsrelation? Nej, egentligen inte. Men det är återigen den här gränsen som jag förnimmer i vårt moderna tänkande. För alla materialismens under och alla de etiska landvinningar vi vunnit det senaste århundradet där rättigheter och värdighet har getts till åtskilliga människogrupper som kämpade för att få vad Kyrkans lära sa att de förtjänade så är det som om vi inte känner oss hemma. Vi förstår inte vart vi har hamnat och vilka vi är. 

Och det är här jag tror det är bra att återvända till våra rötter. Genom Modernitetens och Kyrkans filter genom historien, hur kan vi förstå antikens tänkare och det hedniska tänkandet kring kult? Vi kan inte placera oss i ett läge där vi inte ser världen på ett distinkt kristet och samtidigt materialistiskt sätt. Vi kan inte tro på gudar som reella varelser med äkta agens, vi kan inte börja behandla kvinnor och utlänningar som om de vore mindre värdefulla varelser än oss själva. Vi är de vi är, men om allting hänger ihop, om allt nytt som sker äger rum innanför och inuti det som kom förut så kan vi kanske också dra in det som en gång var i ett helt annat ljus. 

Ja. Mönstertanken som jag presenterat i ett antal inlägg nu må vara platonisk i sin natur. Spelar det någon roll? Det är fortfarande med 2000 års fulla kraft vi isåfall kan gå tillbaka till dessa idéer och implementera dem på ett helt annat sätt. Vi har en helt annan förståelse än antikens tidevarv för hur mönstret kan ta form, vad som händer när du introducerar begreppet Kärlek i gestalten av en torterad brottsling och hur världen formas när du ser verkligheten i en linje av progression och strävandet efter Utopia, på det sätt som kristendomen introducerade och Moderniteten ingalunda försakade att fortsätta med. 

Vi vet också vad som händer när den sortens strävanden slår över i sina mörkare slagsidor. Vi vet vad inkvisationer, häxbränningar, blodiga revolutioner, gaskamrar och Gulag-läger vill säga. Vi, arma galningar i dagens västerland, vet bättre än några andra hur mönstret i sin mänskliga, historiska form egentligen ser ut. Vi har också ett val här, ett viktigt, centralt val som kommer avgöra hur den närmsta tiden formerar sig. 

Kan vi förlåta den andre? Kan vi förlåta de av oss som utforskat delar av mönstret vi inte förstår oss på? Kan vi förlåta den som är så lik oss som det bara borde gå, men som ändå gör andra val och antar livsstilar än vad vi skulle? Kan vi förlåta kommunisten, kan vi förlåta kapitalisten, kan vi förlåta rasisten, kan vi förlåta rasförrädaren, kan vi förlåta fundamentalisten, kan vi förlåta flummaren, heretikern? 

Jag vet inte. Jag vet hur fruktansvärt svårt det är att göra konsekvent och varje dag, mot varje människa och varelse vi möter, men älskade vänner, jag tror att vi måste! Jag tror inte att vi har något annat val, att de väggar av kriser som tornar upp sig över horisonten ställer just den här frågan. Kan vi se, ta emot och acceptera allting vi är, hela mönstret, och inte bara de vita, ljuva delar vi önskar att allting ändå var?    

Det är en helvetiskt svår fråga, jag vet. 

Mönstret och Gudssynerna

När jag blev medveten perennialist i bloggens förra fas så fick jag en ny tillgång till termer som Ateism, Panteism och Monoteism och jag har umgåtts med dem med en ny frihet än tidigare. Jag tänkte att jag skulle pröva att se på dessa termer nu när jag har fått ännu en rolig och knäpp term att identifiera mig själv som. Hur ser dessa system ut när man är Mönstrist (eller Patternist, kanske har en bättre klang, vet inte så noga..)?

*

Ateism tar positionen att den vill förneka alla immateriella intelligenser. Att kroppar har medvetande kan den acceptera, men medvetandet är begränsat till kroppen och om kroppen förorsakas så begränsas eller försvinner medvetandet. Gud och gudar blir därför absurda koncept. Det Upphöjda Mönstret kan inte ha en personlig agens och det kan inte heller finnas "spaghettimonster" till varelser som styr och härjar på ett sätt som undgår våra rationella kontrollmekanismer. Verkligheten är inte magisk. 

Ateismens styrka ligger i att verkligheten onekligen kan presentera sig på det sätt den föreslår. Det finns inte spaghettimonster, det finns inte enhörningar vid Saturnus och allt sådant. En vredgad gudom stiger inte ner från molnen och planterar åskviggar i skallen på en när man hädar eller begår någon hävdad synd. Verkligheten tycks inte vara magisk. Ateismens svaghet ligger i att... Det kan den visst vara. Går du till vår tillvarons utmarker, om du tar till psykedeliska substanser, observerar dina drömmar eller genomgår personliga kriser så kan gudar och andra immateriella väsen presentera sig! Varför händer det? Varför har folk NDE:r, varför minns folk tidigare liv i häpnadsväckande detaljer, varför ser folk spöken och troll? Ateister kan aldrig tillåta sig att acceptera att ett enda av dessa fenomen har någon grund i en verklighet utan allt måste vara hallucinationer, inbillningar eller rena falsarier. Verkligheten är för den som är observant sjukt konstig och för Ateisten är det här ett problem den antingen fräser åt eller uppgivet skakar med axlarna åt. 

Jag älskar Ateisten och jag har själv kunnat identifierat mig som Ateist utan problem. Jag vet att Det Upphöjda Mönstret inte behöver presentera sig som en allsmäktig gudom, det har inget behov av att dess aspekter ska bli förstådda som antropomorfa agenter, Ateism fungerar om man vill. Det är det att jag gillar, nej är fullkomligt besatt i, verklighetens konstiga och knäppa aspekter. Ateist var jag inte särskilt länge. 

*

Panteism sedan, får jag erkänna, är fortfarande mycket av en främling för mig. Jag hade aldrig några panteistiska institutioner eller personer i min närhet när jag växte upp och mina romantiska studier som jag begått under senare tid kan vara strödd med mer eller mindre djupa missförstånd, men som jag förstår det så tänker sig Panteisten att allting i verkligheten är genomlyst av en gudomlighet. Allting, från materia, växter, insekter till större livsformer är deltagande i samma typ av gudomligt medvetande. Allting uppstår ur Gud och delar därför, som omistlig del av dennes dröm, allt av Guds egenskaper, men Gud själv kan egentligen aldrig bli nådd på det sätt som Teister tänker sig utan kan enbart bli realiserad eller förstådd av en enskild aspekt ur drömmen.

På många sätt så är jag mycket förtjust i Panteistens tankesätt och mitt sätt att tänka kring Mönster är väldigt enkelt att applicera i Panteistiska termer, men det jag personligen har problem med är att Panteisten kan ha väldigt svårt för mekanismen relation i sitt sätt att förstå gudskonceptet. När allting har samma grad av gudomlighet kan uppenbarelse och vägledning aldrig egentligen komma från ett upplevt Du. Panteisten når ofta en väldigt hög grad av andlig vishet och förståelse, men kan ha svårt att utöva kärlek och medkänsla till det den möter utanför sig själv. Det är förstås inget som är tvunget, det finns väldigt många djupt kärleksfulla panteister, men ett problem som jag skulle påstå härrör ur själva Gudsvisionen i sig självt som Panteisten behöver besegra.

Det Upphöjda Mönstret kan som sagt lätt beskrivas i panteistiska termer. Alla delar av mönstret har sitt ursprung i det upphöjda och alla gränser mellan de upplevda delarna är i någon grad illusorisk, men ändå finns där alltid relation. Det är för omistligt för att missas. 

*

Så Teismen, min kära utgångspunkt i livet. Teismen tänker sig att verkligheten har sin grund i en allomfattande skapare. I den meningen så sker allting i skapelsen med Skaparen som orsak och vägledare. 

Denna syn ger väldigt speciella effekter, varav mycket jag gått in på i tidigare texter, men ett problem Teister får är att du måste härleda allting från denna Skapare. Inte bara gott, utan också allt ont. Teodicé- problemet säger sitt hej. Varför uppstår naturkatastrofer, varför tillåts de onda härja sönder världen, varför är det så dyrt med frukt? Teister drar sig för att attribuera detta till sin Skapare utan splittrar hellre denna i två och introducerar Djävulen i olika gestalter och tillvaron blir en kamp mellan dessa makter, mellan ljus och mörker, vitt och svart. 

Teister klarar inte riktigt av att lösa detta problem och i sin strävan så formar de helt sanslöst vackra tankar och idéer, men paradoxerna undflyr dem närmast aldrig. Om allting har ett enda, medvetet, ursprung - varför är allting så skevt? 

Jag tror tanken om Det Upphöjda Mönstret skulle kunna hjälpa till. Mönstrister behöver inte förneka att Mönstret kan uppfattas ha agens och vilja, allting vi har finns också representerat i Totaliteten, men mönstrister behöver inte väja för att denna agens och vilja också kan vara mörk och närmast ond sett till våra egna preferenser. Mönstrister skulle inte hävda att Mönstret är "Gott" utan mera insistera på att det är "Totalt" eller Perfekt. Det skapar, som jag ser det, en annan dynamik i mötet med denna upplevda gudom.

*

Vad menar jag egentligen med mönster? Varför är vi mönster snarare än någonting annat? Det jag ser när jag undersöker verkligheten är att det som är manifesterar sig i olika former av rytmer. Rytmer som allt som oftast har en distinkt och långvarig form, men som inte heller sällan hittar sig själv i olika typer av kluster som ger skenet av intensivt komplexa former för att sedan dra sig undan och hitta tillbaka till basrytmen. Det här kan vi se i i princip alla lager av verkligheten. Från galaxer till fraktaler till personligheter. Vissa saker är permanenta, andra dyker hastigt upp och skapar någonting distinkt och drar sig sedan undan för att låta det som tidigare var fortgå med sin process. Låt mig ge en analogi.       

I min husgrupp har vi ofta en meditationsform som går ut på att vi spontansjunger meditativt tillsammans. Det går oftast till så att vi varsitt håll hittar en form av basal rytm som vi prövar mot de andra. Någon hummar på en distinkt frekvens, någon annan repeterar en viss fras och så vidare. När vi gjort det ett tag så kan någon av oss pröva en mer avancerad slinga som kan få gifta sig med de andras rytmiska arbete - om den tas emot prövar någon en variant på detta tema och undan för undan växer sig detta allt mer avancerat tills vi skapat en mindre symfoni bara för oss själva och det gudomliga som vi ställt oss inför. Detta sker inte alltid, ska sägas, ibland blir de slingor och ramsor vi prövar mot basrytmen vi hittat skeva och kan inte få en resonans - då faller det undan och basrytmen får söka vidare en stund. Ibland prövar vi något som de andra finner komiskt och hela sessionen faller ut i skratt. Allt det är okej och det får finnas, men kanske min mönstertanke kan förstås i ljuset av denna bild. 

Basrytmen står för ett universum eller ett fysikaliskt rum och de slingor och teman vi prövar blir personligheter som tar mer eller mindre avancerade former. Personligheterna uppstår, gör sin grej och låter sedan basrytmen göra sitt igen. Det Upphöjda Mönstret? Det är inte basrytmen eller slingorna utan sessionen i sig! Allting vi gör när vi går in för att inleda en session ses i ljuset av det stadium vi försatt oss i. Oavsett om vi lyckas göra flera serier av symfoniska flöden eller flabbar sönder oss redan på den första så har vi genomgått vår typ av meditation. Den är alltid fantastiskt härlig att få genomgå. 

Och om vi lämnar analogin så är det precis det här som är grejen med tanken på Det Upphöjda Mönstret: Allting ingår! Jag har inte skrivit texten ovan för att racka ner eller vilja ersätta vare sig Ateism, Panteism eller Monoteism. Alla dessa tre perspektiv har enligt mig ett omistligt värde och kan ge oerhörda skatter för de individer som engagerar sig i dem i rätt tid. Jag vill absolut inte ersätta dem med min fåniga "mönstrism", men det jag hävdar att det pålagret skulle kunna ge är en arena där perspektiven kan möta varandra och erkänna varandras värde sinsemellan - något de inte kan göra i sig själva. Ateism utesluter Monoteism, Monoteism kan inte erkänna Panteismens insikter och så vidare. Om vi ser på verkligheten som ett upphöjt, avancerat mönster som ibland tar formen av ändlösa mängder gudar, ibland som skapad från en medveten Urkälla och ibland tom på alla typer av ej förkroppsligade intelligenser så kan allt få finnas! 

Den ateistiska vetenskapsmannen som hittar nycklarna till fysikalitetens gåtor i sitt laboratorium, den psykedeliska panteisten som hänfört inser hur allt är ett och den kristne som i sin Gudsrelation hittar styrka och skäl att på ett överväldigande sätt hjälpa sin medmänniska kan alla få existera längs med varandra. För vet ni, älskade vänner: Det gör dom ju! 

Allting existerar, allting finns och i våra filosofiska och teologiska strider så håller vi jämt på och förnekar varandras upplevelser och verklighetsfält och med det så förnekar vi verkligheten för vad den faktiskt är och behöver vara. Vi borde sluta med det, och låta diskussionerna föras i kärlek, fascination och nyfikenhet istället. Om tanken om Det Upphöjda Mönstret, Mönstrism och Mönstervisionen kan hjälpa till med det så vore jag väldigt glad... 

Kriser

Världen är på knä just nu, sett från min horisont. Covid är en sak, det viruspandemin gör är främst att belysa de kriser som ligger som ett gigantiskt lager under allt som pågår i det vi kallar vårt samhälle. För mig kan det delas in i framförallt tre kategorier: En finansiell kris, en klimat och miljökris och en politisk kris. 

Finansiellt är det inte så mycket att säga. Under hela den moderna eran så har människan försöt lura sig själv att den innovativa och anarkokapitalistiska glädjen de fann när de upptäckte frihetens principer går att kombinera med underliggande system av aggression, tvång och våld. Vi har uppfunnit ekonomiska och politiska läror som försöker finta bort det här, och det må vara så att Österrikisk Ekonomi är en skrivbordsfantasi, men det börjar bli uppenbart för fler och fler att vi lever i ett ekonomiskt Matrix. De som styr lurar in oss i ett system där vi lovas guld och gröna skogar, men det vi får med ena handen tar de ifrån oss med ränta med den andra. Vi lever på så många sätt på ekonomiskt lånad tid, vi har stulit triljoner från vår framtid, vi inflanterar sönder allt vi ser och allt för att kunna köpa en ny platt-tv eller Iphone vid nästa release. Oavsett om du är vänster eller höger i ditt hjärta, så kan inget som med nyktert sinne ser på vårt globala ekonomiska system känna annat än någon form av ångest. Herrens dag är nära. 

Vad gäller klimatet så bör jag inte säga särskilt mycket heller. Jag har länge känt en instinkt till klimatskeptisism. Vilket är ett lustigt ord eftersom ingen förstås är skeptisk till existensen av klimat eller att detta regelbundet ändras på en rad olika sätt, men att människan - en liten lort till biologisk varelse kan på ett par futtiga sekler ändra jordens grundläggande system i sådant mått att allt biologiskt liv för alltid är hotat - och om så ändå vore fallet, hur skulle vi någonsin kunna ändra någonting substantiellt när Pandoras ask redan är öppnad? 

Det jag dock på senare tid har insett är att Klimatkrisen mer än något annat är en relationell kris snarare än en faktisk miljöbaserad sådan. Människan är en biologisk varelse och som sådan är hon per definition del av Gaias, jordens persona, väsen. Allting vi gör är något som Gaia deltar i. Allt som sker också i vår civilisatoriska strävan är något som Gaia utforskar, men när vi nått så långt som vi har gjort så har en diskrepans uppstått i vår självbild. Vi har sett det som att vi, mänskligheten, är ett mönster som står utanför eller vid sidan av det som gäller Jorden i stort. Naturen har blivit något att utnyttja, att besegra och tömma på resurser istället för att behandla som en moderlig aspekt av vårt eget väsen. När vi yrvaket vaknar upp i det tjugoförsta århundrandet, druckna på visionsdriven materialism, så ser vi plötsligt att vi antagligen grävt vår egen grav. Vi har inte plundrat, tömt och besegrat något annat än oss själva och vi har plötsligt ingenstans att ta vägen. Herrens dag är nära. 

När det gäller klimatkrisen så känner jag ändå att det finns en form av lösning. Den handlar inte om att låta politiker få tillgång till mer blodspengar eller diktera fler mordiska lagar utan mer på vad individen kan göra mellan sig och Gaia själv. Vad finns det som du och jag kan göra för att återställa relationen mellan vårt individuella mönster och det som är Gaias, det upphöjda ekologiska mönstret? I mitt eget personliga liv så har jag märkt att faktiskt ta steget att bli vegetarian, att undvika längre reser, att avstå ännu mer av konsumtionshetsen har gjort att någonting har öppnats för mig. Jag har fått en personlig, reell, relation med ett träd, jag har fått en intensiv längtan att bli mer av en aktiv "naturmänniska", att begå vandringar och annat som ligger väldigt långt från min tidigare preferenspanel. En förändring har ägt rum, när jag själv tog första steget att avstå det jag vet är att skada det som Gaia handlar om. Om fler gör det här så tror jag visserligen inte vi kan undvika Herrens Dag när det kommer till klimatet, men den relationella krisen kan gå över i en annan fas. Vi kan kanske förstå något mer om vår plats i Gaias livscykel, om varför civilisationen tog fart och varför den blev så monstruös och hur nästa steg i mönstret egentligen ser ut? Jag vet inte, men jag tror det är vårt enda hopp. 

Den politiska krisen sedan, Gud hjälpe oss... Det är snart val mellan Trump och Biden. 2016 blev jag, som anarkist, fullt ut Trumpist och det var en sällsam upplevelse och Trump har gjort det jag som anarkist hoppades att han skulle göra. Han har exponerat de grupper i eliten som inte vill befolkning, land eller värld väl utan bara är intresserad av sin egen agenda. Han har, i Tricksterns inkarnation, sett till att dra världens extrema politiska grupper ut till sina mest absurda former och för alla med någorlunda klarsyn har det varit en hejdlös show att skåda. Tack Trump. 

Men nu står vi här, inför ett nytt val och det finns inte längre samma behov av cirkus och clownnummer. När demokraterna presenterar en förkalkad, korrumperad farfar som sitt främsta motbud till Tricksterns andra nummer så blir någonting väldigt uppenbart, åtminstone för mig. Vårt samhälle, vår trötta civilisation, saknar centrum. Vi tror inte längre på Demokrati, vi tror inte på Kungar och vi har inga gemensamma Präster. Vi är ett samhälle med grupperingar som faller isär i sällan skådad takt. I Europa ser vi det på en etnisk nivå, vi har av medmänskliga eller naiva skäl, sett till att importera en rad folkgrupper in till våra gränser och de spänningar det för med sig syns på nivåer av det politiska samtalet som inte alla vill erkänna, men som alla känner av. Europeiska länder är splittrade itu, de som fortfarande köper det Goda Migrationsprojektet och de som inte gör det och det finns snart inga platser för dessa två fält att mötas. Våra länder, som de såg ut för bara 100 år sen, är oåterkalleligen borta och det Nya Land som formats istället saknar religiös grund, saknar ledare och gemensamma visionärer. Vi har ingenting och Herrans Dag är nära. 

Jag önskar jag hade fler svar, någon positivt alternativ att ty mig till, men jag har mina egna personliga kriser som kräver allt mitt fokus som det är. Jag kan inte se annat än att alla dessa tre kriser kommer falla ner på oss med full kraft om inte imorgon eller i övermorgon så någon gång därefter. Vi har ställt oss där vi står, medvetet och med ett otal val varje dag och vi har inte längre någonstans att ta vägen. Vi måste ta vår dom, hopp om att ändra bana är i mitt mörka sinne lönlöst. Mönstret har fört oss hit och det finns säkert skäl till att det tillåtits bli så, men det kommer göra ont framöver, för fler själar än jag klarar av att estimera. 

Gud vare oss nådig.