"Trons fullhet"

Jag har tidigare skrivit om ortodoxins syn på sig själva och sin teologi och hur detta i vissa fall kan förvandlas till en avgud och även om jag står fast vid att jag tror att det är något ortodoxa behöver vara vaksamma mot så vill jag ändå beskriva varför jag är beredd att acceptera detta begrepp, "trons fullhet" och också jag bära det med andlig glädje någon gång framöver.

Trons fullhet innebär inte att man påstår att det man säger om Gud och hur ett andligt liv ska se ut är allt som Gud har möjlighet att göra och allt som Gud kan använda. Nej, givetvis inte, Gud är alltid större än vad mänskliga ord och resonemang kan uttrycka och Gud kan använda sig av vad och vem han vill. Om Gud vill uppenbara sig genom hedningar, heretiker och icke-troende så gör han det och deras frukt kan absolut vara god, ingen tvekan om det.

Trons fullhet handlar istället om vad kristendomen som andlig väg och kyrkan som Kristi kropp ska vara. I detta perspektiv så går det att säga om något är komplett eller inte och ortodoxin (efter min förståelse, nota bene) ser det såhär: Efter Kristi himmelsfärd så gav han den helige ande åt oss och när den nedsteg in i kyrkan vid pingsten så är det via andens ledning vi agerar i världen. Anden är fysiskt manifesterad när kyrkan som enad helhet möts och tillsammans stakar ut vägen för kyrkan och tar beslut för hennes räkning. När kyrkan samlats för enande rådslag så har dess beslut också varit Andens, Guds, beslut.

Det är därför de sju koncilierna under urkyrkans tid är så centrala. Här har vi de möten där kyrkan varit i organiserad enhet och där de efter myckna stridigheter tagit beslut om vad kristen teologi faktisk är. Vi behöver inte längre träta om dessa frågor, Gud, genom anden som genom kyrkan, har redan visat oss hur vi bör tänka och tro kring dessa frågor. Naturligtvis behöver vi inte acceptera kyrkans svar blint, det var fortfarande bristfälliga människor som tog besluten, men om vi vill tro på Skriftens ord att Anden är given till oss för att ge oss vägledning så är det märkligt att tro att den helt övergav kyrkan när den är samlad för att ta centrala beslut för dess framtid.

Efter de sju koncilierna är det svårare för kyrkan att samlas i en fullkomlig enhet och att ortodoxin ständigt pekar på fädernas tro betyder inte att de förnekar att Gud kan uppenbara något nytt efter denna period, men de ser det som att det isåfall kräver att hela den sanna kyrkan erkänner detta och vill lägga till det till fädernas tro. Om inte det sker så är alla tillägg och teologiskt avvikande påståenden heretiska, hur god frukt de än bär, de kan inte sägas vara kyrkans tro och det är det som begreppet "Trons fullhet" vill syfta till. Inte Guds fulhet, inte andlighetens fullhet, kyrkans fullhet.

Om man accepterar kristendomen och vill vandra en kristen väg är alla andra alternativ till ortodoxin bristfälliga. De må vara goda, de har tillgång till Jesus Kristus gubevars, men de har närmast per definition någon brist eftersom de på ett eller annat sätt vägrar acceptera det de sju koncilierna kom överens om ska vara kristen tro. Jag ser ingen anledning att döma de kristna som av historiska, kulturella och tämligen goda teologiska skäl har svårt med vissa av dessa beslut. Jag är ingen dogmatiker, har svårt för teologi och vill se alla som vill sätta kärleken främst i sina liv som mina trossyskon, men jag måste erkänna att om man vägrar förstå begreppet "trons fullhet" och varför det i sanning tillhör de ortodoxa så har man inte förstått vad kristendomen är för religion. Ta Swedenborg som exempel. Jag älskar hans vittnesbörd och hans teologiska utläggningar, de har gett mig omistligt mycket, men jag har inga problem att ändå stämpla honom som heretiker. Han påstår att hans teologi är "sann kristendom" samtidigt som han förnekar en klassisk förståelse av treenigheten. Hans tankar och budskap må vara hur kärleksfulla och goda som helst, men de har närmast ingenting med kristendom att göra.

Personligen är jag inte bekymrad över någons frälsning, det är inte därför det är viktigt att söka den bästa teologin och religionen, i sista hand är det Gud som frälser och dömer och jag litar på att han ger alla vad just de behöver - oavsett om de är hinduer, sekulära eller heretiska kristna, men eftersom jag numera vet med mig att jag vill vara en kristen, jag vill vandra en kristen väg så är det viktigt för mig att få tillgång till "trons fullhet".

Jag vill inte vara anarkist, jag vill inte att Inguz ska bli en nyandlig religion, och jag är trött på att protestera mot en högkyrka som inte gjort annat än efter bästa, bristfälliga, förmåga försökt att bevara fädernas tro och vad de bedömde vara "trons fullhet". Jag tror därför att jag vill vara ortodox i en snar framtid.   

Ortodoxin och lydnaden

En aspekt av att se mig som ortodox katekumen som jag tycker om är att det ger mig ett forum för att kunna ställa raka, hårda frågor till Kyrkan som jag ställer inte för att förhålla mig till svaren på avstånd utan i ett perspektiv där jag relativt snart ska välja om jag vill göra svaren till mina och ge varianter av dem när främmande människor vill ställa min tro till svar. De frågor och funderingar jag kastar mot min präst är inte intellektuella tankelekar utan på blodigt allvar, min tros liv och död. 

En kamp jag har presenterat för min präst är min kärlek till psykedelikan och genom den också kärleken till allt av livets goda. Jag har i många perioder slagit mig blodig över varför kyrkan problematiserar och syndförklarar livets goda ting. Jag har inte kunnat förstå varför sådant som sex, alkohol och andra njutningsmedel som inte skadar någon annan blir bannlyst för de kristna. "Varför, oh varför?" har jag frågat. På område efter område har det blivit uppenbarat för mig att det goda som finns i dessa medel fortfarande är goda, men i de fall bruket av dessa blir ett hinder för oss att få det högsta av goda ting, Gud själv, så måste vi avstå från dem. Vi får göra det gråtandes och under kamp, men om vi under stolthetens banér vägrar att ens försöka försaka dem så har dessa goda ting blivit en avgud och om Israel håller fast vid sina avgudar så måste hon till slut gå under. Det gäller även oss. 

Vad gäller psykedelikan så förstår jag nu ortodoxins svar. Det är inte så att de blint förnekar att man kan få reella andliga upplevelser, såväl gudomliga som demoniska, från dessa substanser, men målet för ett ortodoxt kristet liv är inte att få andligt starka upplevelser - det är istället att göra hela ens liv gudomligt. Psykedelikan erbjuder en genväg, en flyktväg från andlighetens ökendagar in till en intensiv rymdfärd där den andliga hastigheten är satt på max. Detta kan bli välsignat för en, eller till skada, men oavsett så har den ingenting att göra med ens vardagliga, normala vandring och om man tror att man inte kommer bli påverkad av psykedelikans styrka så gör man sig mer dåraktig än man behöver - man kommer se världen ur dess filter och det kommer bli än mer svårt att få det gråa, det ökenmässiga, havregrynsgröten i ens liv att genomsyras av Guds gudomlighet om man håller fast vid de psykedeliska substansernas värld. Kort sagt, psykedelisk praxis tillhör inte ortodox mystisk disciplin därför den i slutändan inte har något att erbjuda. I Kristus, helgonens och den ständiga bönens liv finns redan "drömmarnas ö", det tar bara längre tid att ta sig dit, men det finns ett omistligt värde i att vandra den långsamma vägen till ens gyllene mål. 

Och jag kan acceptera det svaret. Inte med glädje, för jag älskar fortfarande det psykedelikan har gett mig, men det leder mig till en annan viktig insikt i mina ortodoxa studier: 

Det protestantisk kristendom, och det samhälle dess tro har präglat, nästan helt saknar är den kärleksfulla lydnaden. Hör bara på vårt namn, vi identifierar oss som de som protesterar, och vi har det ingrott i oss att lydnad leder till något ont. Vår demokrati uppmanar oss till att delta och att aldrig böja knä inför kungar eller aristokrati, vår jämställdhetsideal leder till att kvinnor inte ska böja knä för deras äkta män och inte ens barn har längre skäl att lyda sina föräldrar och lärare. Inte för att det inte finns tid för trots och uppror, när de som blivit satta att leda oss försöker få oss att vägra lyda Gud i sista hand måste vi ha mod att vägra, men om vi låter hela våra liv genomsyras av denna attityd så missar vi något väsentligt i kärlekens essens och det tycker jag märks i min traditions tro. 

Jag längtar efter att få böja knä, kort sagt. Jag måste inte förstå eller ens hålla med om allt som min kyrka säger och tycker, men jag letar efter något som är gott nog för att ge mig frid nog att våga överge min egen beslutsrätt över mitt andliga liv till. Jag vet inte vad jag håller på med, jag vill inte vara nyandlig och inte heller nykyrklig, jag vill få vara ett får tills jag - om Gud vill- lärt mig tillräckligt för att kunna leda andra. 

Just nu tillhör jag en protestantisk, anglikan, tradition och absolut, jag skulle kunna böja knä inför denna kyrka, jag älskar också den. Jag älskar svenska kyrkans högkyrkliga mässor, jag älskar dess lättfattliga och ändå djupa liturgi. Jag vet att Maria och helgonen vördas också hos oss och oh så mycket jag ännu älskar frikyrkans andliga uttryck i dess lovsång och innerliga bön. Men. Det finns inga fäder inom den anglikanska traditionen. Det finns inga levande ikoner som kan uppfylla allt det som kyrkan är och skall vara. Protestantismens präster, pastorer och andliga ledare kan bara manifestera en liten bit av kyrkans fullhet, deras specifika uttryck i historien och kulturella preferenser. De förtjänar inte titeln fader, anglikanska kyrkan förtjänar inte att kallas Kyrkan med stort K. 

Om man ser till ortodoxin så finns det ingen anledning till att ha några illusioner. Deras kyrkor är trasiga, förstelnade, politiskt präglade enheter lika mycket som hos protestantismen, men teologiskt är det ingen tvekan för mig: Kyrkans fullhet bor där, ingenting saknas, ingenting behöver läggas till. Allt som den kristna mystiken behöver innehålla har uttryckts av ortodoxa genom historien, alla teologiska riktlinjer och markörer är på plats för att hålla alla mystikers vandring inom rätt gränser. Jag må ha svårt för vissa avvägningar och behöva kämpa med andra, men inget som jag lärt mig älska i studier av andlighet och religion är okänt för ortodoxin - de har bara hittat sitt särskilda sätt att uttrycka det på ett kristet vis. 

Och här trängtar jag att få böja knä. Min präst är inte perfekt, min ortodoxa församling inte en samling helgon. Jag vet att jag kommer vara frustrerad, arg och sorgsen genom en ortodox vandring, men när jag tilltalar min präst med Fader så ser jag inte längre M framför mig utan en ikon av kyrkans fullhet. Traditionen försöker tala till mig via M:s mänsklighet och leda mig framåt på den kristna vägen. Genom det så kan jag i lydnad acceptera det han säger till och rådgör mig att göra. Jag må inte alltid hålla med, jag må upptäcka att han leder vår församling på ett bristfälligt sätt från tid till tid - antingen direkt eller via hans biskop eller Patriarks beslut, men det spelar ingen roll. Jag vill älska Gud genom att lyda de han satt att leda och härska över mig. Den attityden är ny för min andlighet. 

Att ha hittat en sådan skatt är för värdefullt för att vara utan, känner jag just nu.   

Ortodoxin och knarket

Jag är nu ortodox katekumen och som sådan rusar jag vidare i studier och reflektioner över tro, religiös praktik och mitt livs prioriteringar. Till min stora förfäran så inser jag mer och mer att den kulle mitt ortodoxa projekt kommer leva eller dö på är frågan om psykedelikans roll i ett kristet liv. Jag tänkte därför ta mig tid att gå in ordentligt på djupet på denna fråga för att rita upp de stridslinjer som de närmsta månaderna kommer utspela sig inom.

Först och främst, tro inte att jag har några illusioner om att en abrahamitisk religion ska ha ett gott öga till dessa substanser, eller ens en nyanserad hållning, men ortodoxin har åtminstone fördelen att vara mer mystiskt medveten än sina västliga motsvarigheter - även om de, vad jag vet, inte har någon kristen praxis kring dessa frågor så förstår de en längtan som går ut på att vilja möta Gud till varje pris. Som är beredd att kasta sig handlöst ut i vågorna om man bara anar den minsta skymt av det gudomliga därute.

Min första undersökning lämnar mig dock besviken. Nej, ortodoxin ser ingen anledning att välsigna ett bruk av psykedeliska substanser. Någon som använder dessa bör uppsöka anonyma narkomaner även om denne känner att den mår bra och kommer framåt med hjälp av sina psykedeliska övningar. Psykedelikan är en avgud som man måste lära sig att avstå för att vandra den ortodoxa vägen.

Även om jag alltså inte är chockerad över svaret, så förbryllar det mig. Personen som delgav mig svaret mig har själv ingen psykedelisk erfarenhet och jag kan därför inte klandra just denne för dess ignorans, men om också de som vet vad den psykedeliska världen innebär kategoriskt avfärdar dem som något syndigt och demoniskt så blir jag uppriktigt bekymrad.

Psykedeliska substanser är nämligen föga annat än mer eller mindre potenta ingångar till den verkliga andliga världen. Varken mer eller mindre. Att fördöma psykedeliska rakt av och utan någon nyansering är att fördöma personlig mystik. Att söka Gud på egen hand säger ortodoxin, om denna attityd är allmän hos kyrkan, är något ont och icke- önskvärt. Om detta är sant kan jag inte vara ortodox. Det går bara inte. Gud bryr sig inte om kyrkor och religiösa organisationer alls jämfört med hur mycket han brinner för våra personliga hjärtan och vår egen drivkraft efter att hitta honom och hans rike. Nog för att det är välsignat att söka och manifestera Gud också i grupp, men den personliga relationen kommer först. En kyrka som inte instämmer i detta kan jag inte tillhöra.

*

Låt oss backa bandet lite. Varför är det så att så många etablerade religioner är skeptiska till psykedeliska substanser, varför blir de bara omfamnade av nyandliga, sektdoftande rörelser i den religiösa vildmarken som mer ofta än sällan är djupt osunda och dåraktiga på andra områden än just det personliga sökandet? Ett skäl är att de psykedeliska substanserna är hisnande potenta andliga verktyg. De är inte bara vägar in till den andliga världen, de är fyrfiliga motorvägar där hastigheten ibland överstiger ljusets. Denna metod är svår att överblicka, svår att forma en praxis kring och något som verkligen inte passar alla andliga vandrare. De är omöjliga att universera, att skapa en allmän hållning som kan gälla majoriteten av en religiös befolkning. Mellanvägar är svåra att få till, personliga lösningar är inte något religiösa organisationer är till för att formulera och särskilt de traditioner jag har insyn i vill sträva efter att vara en religiös väg för alla. Det är svårt för organisationer med sådana ambitioner att ha en positiv syn på psykedelikan. Det är schamanens redskap, inte tant Sigrids på syjuntan efter kyrkkaffet.

En faktor i detta är som sagt substansernas höga potens och dess tendens att ge brukaren andliga insikter som de inte är mogna för och jag har djup respekt för denna aspekt hos psykedelikan. Dessa substanser är farliga och kräver djup respekt och kunskap hos brukaren om denne inte ska riskera att fara illa eller hamna snett på sin andliga framtid. Man behöver veta vad man gör, man behöver förstå att man lika gärna kan hamna hos Djävulen som hos Gud om man sätter sig i den psykedeliska farkosten och om man är inte är beredd på detta så... ja. Det är inte konstigt att vårt samhälle förbjuder dessa substanser och stämplar dem som knark. Att hantera dessa substanser lättvindligt är att leka med andlig plutonium.

Men. Vi har andra kraftfulla andliga verktyg i vår kristna vardag som vi inte har samma skräckblandade respekt för. Bibeln, till exempel. Det är inte längre kontroversiellt att låta lekmän läsa och kontemplera dess böcker precis hur som helst och utan vägledning. Förvisso är detta något som blev vanligt i och med protestantismen och jag är medveten om att ortodoxin strängeligen poängterar att alla tolkningar av Bibeln som inte stämmer överens med fädernas tro är farliga att ta till sig, men fortfarande: Få ortodoxa skulle drömma om att hänvisa en protestant till "anonyma bibelläsare" om de berättar att de studerar Bibeln utan proper vägledning. För min del är Bibeln långt farligare än psykedeliska substanser. Jag har förlorat min bästa vän in i en biblisk psykos där denne förvandlats till en hatisk dåre genom att tolka dessa texter på ett bokstavligt sätt. Jag kan inte logiskt bryta ner hans Bibeltolkning, den är koherent, bara extremt modernt dåraktig och mången är den som stött på dessa bibliska fundamentalister som förläst sig på ett andligt material som är alldeles, alldeles för starkt för dem. Bibeln kräver respekt. Utan denna respekt är den ett sylvasst svärd som kan skära av dig ditt vett och sans snarare än du anar.

Jag vill inte yrka på att vi ska låsa in Bibeln bakom förbommade kyrkdörrar eller kriminalisera Bibelstudier på samma sätt som man gjort med psykedelikan, nej, jag vill hellre uppmana ortodoxin - och alla kristna samfund- att rannsaka sig själva och se om de kan hitta ett sätt att sakralisera och kristna psykedelikan en gång för alla. Kristus är till för att vara alla och alltings konung och psykedeliska substanser har varit ett inslag i mänsklig kultur sen dess begynnelse. Jag kan omöjligen tro att substanser som finns tillgängligt i globalt existerande svampar och örtväxter i mängder kan vara något som är strikt demoniskt och som Gud ska förinta när jorden en gång förnyas. Jag köper det inte. Gud har gett oss förmågan att få psykedeliska upplevelser. Om det inte finns ett enda sätt att ta del av sådan upplevelser i en kristen välsignad kontext så har kyrkan fått något rejält om bakfoten. Nu om inte förr är det i så fall dags att nyktra till, också för en religion som hävdar att de redan har tillgång till "trons fullhet" sedan förra millenniets slutskede. 

Psykedelikans närvaro kommer inte försvinna och knappast heller bli mindre ju längre in i framtiden vi faller. På den andliga fronten är det här som modernismens andliga sökare gör sina första reella upptäckter av Gud. I psykedelikans sfär upptäcker de att sådant som himmelsk salighet, änglar och demoner och de sanslöst förunderliga DMT- entiteterna inte bara är något som existerar i myter och poesi utan är något som kan erfaras direkt och på oerhört starka sätt. Det gudomliga är verkligt, för den i moderniteten som tvivlar är det bara att plocka upp närmsta bong och gå loss. Om du är ateistisk materialist när du kommer tillbaka är du inte bara dum som en stock, utan också diskvalificerad i alla diskussioner om Gud och religion.

Förvisso, att få tillgång till den andliga världen är inte detsamma som att få vishet om densamma. Att uppleva Gud är inte samma sak som att ha visshet om hans natur. Psykonauterna av idag har ofta en förfärande bristfällig teologi och de slutsatser de drar av sina upplevelser är i bästa fall förvirrade och missvisande, i värsta fall direkt destruktiva på ett antal olika sätt. Just därför är det mig så oerhört sorgligt om också ortodoxa kyrkans hållning är att hålla för öronen och skrika "demoner, demoner, demoner" när moderna sökare berättar om vad de sett och varit med om på sina andliga utflykter. Psykedeliska substanser gör att renodlade ateister sitter i podcasts och tv-program med miljontals tittare och förundrat talar om övernaturliga händelser och uppenbart andliga dimensioner. Ja, jag har hört ateister beskriva min Guds egenskaper och varit helt med om att dessa måste vara en realitet på något sätt, någonstans - allt tack vare gräset, svamparna och syran. Om kyrkan verkligen ska fortsätta ta den kategoriska hållningen att allt detta är av demonisk, icke- önksvärd kvalité, om psykonauterna inte får någon möjlighet att lära sig ett kristet sätt att hantera dessa substanser så kommer kyrkan dö! Ja, sannerligen, kyrkan kommer i framtiden vara lika irrelevant och meningslös som hedniska religioner om de inte lär sig att möta sin samtids viktigaste sakrament.

Kristus kommer inte försvinna, oh nej, givetvis inte, men Kristus kommer att övertas av andra grupper än den organiserade kristendomen. Andra grupper kommer bättre sprida evangeliet än de förstockade, arkaiska, kristna som var för stolta och arroganta för att mjuka upp sina doktriner för att kunna möta sina medmänniskor med kärlek där de står. Jesus kommer inte ha något emot det, ty "alla som inte är mot mig är med mig". Även de som inte känner honom, men ärligt söker honom kommer han att möta och om kyrkan kategoriskt fördömer det medium som Gud väljer för att dra vår samtid till sig, så gör hon ett sorgligt misstag jag inte kan böja knä inför. Jag tror åtminstone inte det.

Ripipip och drömmarnas ö

I Caspian och skeppet gryningen så når besättningen i ett sent skede av boken en ö som omges av ett kompakt mörker. Från detta mörker hör de en röst som ropar efter hjälp och de drar den förtvivlade mannen upp i säkerhet i båten. Mannen visar sig vara en av de riddare som de är på jakt efter och när de frågar om ön så berättar han att platsen är av det slaget att den får alla ens drömmar att bli verklighet. Först blir besättningen uppspelta, det låter ju synnerligen trevligt, men mannen bara skakar på huvudet. "Nej, ni förstår inte. Alla. Drömmar. Inklusive era värsta mardrömmar, ja, i synnerhet dem." Besättningen bleknar i fasa och Caspian beordrar blixtsnabbt att skeppet ska styra om och försvinna från öns närhet så fort som möjligt. 

Det är inte hela besättningen som omedelbart lyder denna befallning. Ripipip, modet personifierad i en talande mus, blir vansinnig och kallar hela besättningen för fega ynkryggar och kräver att de ska fortsätta framåt och undersöka ön för att se vad som mer finns där. Caspian vägrar, deras uppdrag är att rädda de riddare som är vid liv, inte att riskera deras själva psyken bara för äventyrets skull. Ripipip protesterar och hävdar att det enda ärorika och hedersamma är att förutsättningslöst undersöka allt som finns i Aslans värld, men Caspian klipper av, hotar att slänga Ripipip överbord om han inte tystnar. Skeppet ska vända om. 

Jag har ibland undrat över moralen i denna berättelse, är det Caspian som är feg eller Ripipip som är dumdristigt hungrig efter äventyr och det diffusa begreppet "ära"? Berättelsen är en bihistoria i boken och besättningen fortsätter snart sin färd utan att drömön nämns igen så Lewis ger själv inget svar. Ripipip släcker sin törst efter ära när han får lov att åka ut mot världens ände, Aslans slutgiltiga rike och Caspian kommer lyckligt hem till sitt väntande konungarike, nu med en stjärndotter till hustru dessutom. 

Mitt senaste psykedeliska äventyr är det som har väckt minnet av drömön till liv. Kommer du tillräckligt långt ut med dessa substanser så är den bästa liknelsen för vad man är med om just denna "drömmarnas ö". Man är med om så sanslöst sällsamma saker, åt båda håll, än är man i himlen och får se sina högsta önskningar gå i uppfyllelse, än slungas man ner till helvetets domäner och måste kämpa med demoner och sina värsta farhågor om vad existensen faktiskt är. Allt upplevs vara i den högsta av verkligheter, man minns någonstans att allt man upplever beror på substansen man intog, men man glömmer det snart igen för att fortsätta sitt umgänge med ömsom Djävulen, ömsom Gud själv. Det är ytterst... knäppt och upplevelser av den här arten borde inte vara möjliga att få sig till del i ett materiellt slutet och stumt universum. Men det finns. Drömmarnas ö finns i vår verklighet och inte bara i Narnia. 

Och jag är genuint kluven hur jag som Caspian över det skepp som är mitt liv och min lekamen ska göra. Jag har en Ripipip ombord som är oerhört exalterad över våra äventyr och som vill gå i land igen, nu, direkt och helst stanna där för alltid, men jag har också en kungsröst hos mig som säger åt mig att det här är förbjudet. Det här är för stort för en mänsklig själ att bära. På ett helt nytt sätt förstår jag, utan upprördhet, varför detta är legalt förbjudet i våra samhällen. Ja, det finns konspirationsmässiga inslag av att myndigheterna vill hålla oss förslavade och inte vill få för många fritänkare som drömön naturligt kommer skapa- men det finns också en verklig insikt om att många människor kommer slå sönder sina skepp och liv om de stannar till vid den här stranden, om så bara för ett ögonblick. Människor är olika sköra och för många så kommer en vistelse på drömön vara totalt förödande. Gud är farlig. För majoriteten är det klokt, vist och gott att lyda Caspians order och styra om sitt skepp mot ljusare och mer förståeliga landmarker. 

För egen del är jag dock fortsatt kluven, trots denna nya förståelse inför dessa våra morallagar. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är av en högre andlig styrka än "majoriteten" eller att jag har någon unik förmåga som gör att jag klarar av drömön bättre än min nästa, men jag kan inte förändra hur mitt liv sett ut. Jag har tillbringat oerhörda delar av mitt liv i nyktra delar av utmarken. Jag tillhör samhällets periferi, jag trivs bättre i ordningens gränsmarker, där kaoset vibrerar under marken och avgrundens mörker alltid hotar att svälja en. Jag kan inte hjälpa det. Det har blivit mitt hem i detta fält av existensen. Jag är inte så mycket människa som att jag faktiskt är en... talande mus. 

Så jag lyssnar på Ripipip. Även i vår värld ligger det något i av vad han säger. Varför ska vi vara kategoriskt rädda och hatiska mot något som är inlagt i skapelsen? Särskilt som kristna, varför ska vi som har Jesus Kristus frukta någonting av Guds gåvor*? Dessa upplevelser kan fås av fullt naturliga växter och människor hungriga efter mer har sökt sig till dessa sedan vi uppstod på den här planeten. Om vi kategoriskt säger att denna plats är till för Djävulen och mörkret så krymper vi Guds värld betydligt. Har vi lov till det? 

Är det fel för människor, kristna, att söka ära så som Ripipip? Är det möjligt för oss att viga våra liv i ett "gyllene" martyrskap som är berett att offra hälsa, mental stabilitet och kanske till och med vår yttersta frälsning i en vilja att söka Gud och möjligheten att se hans ansikte oavsett kostnad? Jag vet inte. Det är kanske ovist till en gräns som gör det rimligt att förbjuda denna handling också i denna fria tidsålder, men Ripipip fortsätter att tala inom mig och även om jag vet att jag borde säga åt honom att hålla tyst och styra om mitt skepp till universums logiska länder så fortsätter jag ända att lyssna.

Må Aslan uppenbara sig, deus ex machina, och säga åt mig vad jag bör göra, hans namn till ära.

*(1 mos 1:29 "Jag ger er alla fröbärande örter...")

Avgudadyrkan och ortodoxin

Bibeln talar mycket om avgudar. Genom Israels historia så kämpar profeterna hårt med att få folket och dess regenter att avhålla sig till att använda sig av främmande folks gudar och seder och det är inte en tillfällighet att det första av de tio budorden handlar om att inte ha några andra gudar jämte Israels. Avgudadyrkan harmonierar inte med en biblisk gudstro.

I vår tid är det lätt att bli brydd över det här problemet.Vi har sedan länge gjort oss av med bildstoder och vidskepliga föreställningar om att värdsliga gudamakter kan göra någon reell påverkan på naturliga processer. I min frikyrkliga tradition såg man förvisso skeptiskt på de äldre kyrkornas bruk av ikoner, rökelse, reliker och annat som man tyckte gränsade till avgudapraxis, men ja, denna attityd pekar mer på att man inte förstår anledningen till att det första budordet lyder som det gör eller varför Israels historia fokuserade så mycket på en kamp mot alternativa religiösa seder.

Bibelns Gud är inte mot avgudadyrkan för att han har något särskilt emot statyer, olika sorters material eller alternativa former av religiösa ritualer. Inte heller är han emot avgudadyrkan för att gudarna nödvändigtvis är "falska". Han erkänner deras existens i viss mån, brottet är att sätta dem före honom. Bibelns Gud, den ende guden värd att tillbe, ska sättas först och allt annat komma i andra hand.

Det är lätt att läsa detta som ett utslag av gammaltestamentligt maktbegär. Vi har på andra ställen på denna blogg noterat att Bibelns Gud lätt hemfaller till ett... starkt... känsloläge och han erkänner själv att han är intensivt svartsjuk efter oss. Budet mot avgudadyrkan är uppenbarligen till för att hotfullt avråda våghalsiga individer att glömma bort honom. "Stanna hos mig eller du kommer ångra dig", typ. Eller?

Nej, det är inte fullt så enkelt. Vi har också sett i bibelstudiet hur Bibelns berättelse fortsätter att skildra hur Gud formerar en hierarki av de värden som judarna ser hos honom. Han låter profeterna urskilja det i Lagen som Gud verkligen bryr sig om, och i Jesus så blir det utan tvivel uppenbart vilka egenskaper Gud sätter främst hos sig själv: Kärleken, kärlek till självförnekelsens gräns. Bibelns Gud gör dessa anspråk, ställer dessa krav på att han ska komma först för att han identifierar sig - och demonstrerar hur den ska se ut i handling - med kärleken själv. "gudar" är inte personligheter, bildstoder eller diverse seder, de är olika manifestationer av specifika värden och så fort vi sätter något värde, någon egenskap, någon princip i världen över den gudomliga kärleken så har vi gjort oss skyldiga till avgudadyrkan. Det är det första budet för att det är så oerhört lätt att göra detta - vi med bristfällig kärlek gör det nästan jämt - men just därför måste vi minnas vad som är tänkt att styra våra liv - allt vad vi tänker, säger och gör. Ingen avgud är acceptabel, ingen annan princip är värd att se som tyngre för våra liv.

Ortodoxin har mycket av sin identitet i att de genom historien har lyckats bevara "fädernas tro", de har "trons fullhet" och det är naturligt att känna en glädje inför detta och även en stolthet i viss mån. Det är en rik gåva att få motta från Gud och ortodoxin är också ett fascinerande andligt landskap, med fantastiska skatter och djupa källor. Det märks att de har något visst, det märks att "trons fullhet" betyder någonting - det är inte bara en slogan bland andra.

Mitt problem uppstår när jag tar del av hur ortodoxin ser på andra troende och när jag anar en blindhet för att även om "trons fullhet" må vara fantastisk så är det i sin teologi ändå en fyrkant, en låda att placera Gud i och Gud får inte plats i fyrkanter, han slår alltid, alltid sönder dem. Den konservativa ortodoxin ser tämligen oblitt på sin icke-ortodoxa omvärld. Även andra kristna är föga mer än heretiker och den sanna kyrkan kan bara finnas inom ortodoxin. Alla som gör tillägg eller tar bort från fädernas tro avlägsnar sig från Guds ande och kan inte längre vara sanna kristna eller till fullo agera tillsammans med Gud. Låter det som.

Jag vill inte här göra några påståenden om var Guds sanna kyrka egentligen ligger, eller vem Gud kan eller inte kan använda och jag tror att jag aldrig vill ha några bestämda åsikter om detta. Gud gör alltid som han vill. Jag har om och om igen lärt mig att Gud bryr sig ytterst lite om våra etiketter, dogmer och religiösa organisationer. Han ser dem inte, hans blick drar sig direkt till våra hjärtan och våra hjärtan talar inte i former av trosbekännelser och teologiska satser. Andens språk har inte rum för sådana oväsentligheter utan talar bara med kärlekens termer. Gud älskar Abel, Kain kan han stå ut med, men hans offer är honom inte till glädje eller fröjd utan det är bara Abels kvalitéer som kan bli välsignade.

Jag är rädd för att ortodoxin är tämligen svag för att ta sig an Kains* mentalitet. Genom att ha en sådan obefläckad teologi och trostradition så är det en naturlig reflex att bli förnärmad när man märker att Gud inte bryr sig om den gyllene kalv stolta troende bygger åt sig själva när vi slår oss för bröstet om hur förträffligt rent vi tror. Att höra sucken från Gud när han väntar på att se hur mycket av kärlek vi förvärvat och hur mycket av kärlekens frukt vi bär i våra liv måste smärta hos dessa ortodoxins fariséer.

Jag säger inte heller att ortodoxin ska överge fädernas tro eller kompromissa med det de är satta att förvalta, det vore inte kärleksfullt utan enbart ovist och dåraktigt, men i de stunder de har tillfällen att sätta kärleken över ens trosnit och renlärighet så finns det ingen tvekan om vad som är rätt att göra, vill jag mena. Då är också ortodoxin kallade att se Kristus i den sårade, felande människan och böja knä för den enda sanna Guden. Jag är inte vis nog att här deklarera exempel på tillfällen när detta bör göras i praktiken, men varje gång ortodoxin har möjlighet att offra sin renlärighet till Gud för att älska sin samtid och sin nästa så är det till välsignelse, så mycket vet jag. Om de vägrar eller inte förmår sig att göra det så har "fädernas tro" och deras tros"fullhet" tyvärr blivit till en avgud. En avgud som förr eller senare kommer att slås sönder och gå under.

P.S

Måste säga det, att jag kan inte klandra ortodoxin och de ortodoxa i de fall de har denna avgud, jag kastar inte någon sten med denna text. Jag vet alltför väl hur svårt det är att inte prioritera bort Gud och hans kärlek med alla möjliga förevändningar, vi alla gör det, konstant. Den här texten är mer ett uttryck för min inställning när jag närmar mig ortodoxin. Jag förstår varför ortodoxin älskar sin teologi så mycket, den är verkligen tilltalande och vacker, men jag vill aldrig någonsin älska den så mycket att jag försakar kärleken till Gud, min nästa och mig själv. De Gud har kallat oss att älska, medan han ingenstans säger åt oss att älska våra trossatser eller teologiska föreställningar. Kain är god när han ödmjukar sig inför Abel, när Kain kräver att få komma först blir han enbart en skamlig brottsling. Ortodoxin är för värdefull för att befinna sig så lågt.   

*Enligt Swedenborg så står Kain för religiös tro, med Abel står för religiös kärlek. Berättelsen om de två bröderna blir väldigt tilltalande i den läsningen. 



  

En enkel kyrkohistoria - Herre, till vem skulle vi gå?

Jag läser just nu på om den ortodoxa traditionen, i ett led i att möjligen konvertera till hösten och jag tycker om det jag ser. Jag ska här försöka dra upp några enkla riktlinjer för hur kyrkans historia har sett ut och varför jag, som frälst in i frikyrkan, känner att denna tradition är mitt religiösa hem och egentligen alltid har varit.

Till en början kan vi konstatera följande: I det första millenniet av kyrkans historia så fanns inga katoliker, inga ortodoxa och det fanns ingen som protesterade mot kyrkoordningen - det fanns bara kristna. Spridda över Romarrikets många kulturer, med ett flertal tungomål och sätt att utöva sina religiösa liv, men alla var i organisatorisk endräkt*. När vi 1054 ser skilsmässan mellan Rom och Konstantinopel i full dager så har dessa två kultursfärer gemensamt byggt upp det som är "fädernas kyrka" under flera sekel. Det har långt ifrån varit en problemfri process, dessa första tio sekel präglas av intensiva teologiska strider, men de lyckas lösa dessa problem ett efter ett. Via kyrkans koncilier- där representanter från alla kultursfärer finns närvarande - så arbetas det fram vad Kristendom faktiskt är för något i tiden efter apostlarna, hur deras evangelium bäst bevaras under tiden vi väntar på Herrens återkomst. Frågor som hur vi ska se på treenigheten, Jesu gudomliga och mänskliga natur, ikonanvändande - allt behandlas och får sina i princip eniga beslut. Sju av dessa koncilier är extra centrala och den ortodoxa traditionen kallar sig ibland "de sju konciliernas kyrka". Här sammanfattas hela tron, det är det här som man antingen förhåller sig renlärig till eller väljer att avvika ifrån.

Det som är grunden till skilsmässan mellan den nutida kyrkans två högkyrkliga traditioner, filioque, kan tyckas märklig och tämligen teologiskt pedantiskt att bråka om och så har jag länge tyckt, men för att förstå varför dessa kyrkor gick skilda vägar måste vi begripa den kulturella kontexten till konflikten. När romarriket föll samman och delades i en östlig och en västlig del så försvann grunden till antikens kulturgemenskap. Under apostlarnas tid så var hela medelhavsområdet i princip tvåspråkigt. Alla med utbildning behärskade både latin och grekiska flytande och det gick att växla mellan språken obehindrat när det kom till kyrkliga och andliga frågor. Den politiska uppdelningen gjorde att denna gemenskap blev betydligt sämre och en kulturkrock med tillhörande språkförbistring började växa fram. När man så skulle föra avancerade teologiska debatter så gick det inte längre lika bra, möjligheterna för missförstånd och skilda kulturella preferenser gjorde att de två exromerska regionerna började glida isär allt mer. Västrom höll kvar vid romerska ideal, gjorde latinet till kyrkans huvudspråk och förstod sin tro i juridiska, akademiskt doftande termer. Öst blev kulturellt mjukare och höll fram vikten att tillbe Gud på folkspråken och övergav snart grekiskan som huvudspråk till förmån för de språk som talades i de sfärer som de förmådde kristna. Östroms fokus låg mer på mystiken, relationen och att erfara Gud snarare än att klä tron i ett så logiskt förståeligt språkbruk som möjligt.

Sedan kom filioque. Grunden till tillägget "[anden som utgår från fadern]... och sonen" var angrepp från arianskt håll och genom detta tillägg så ville man understryka Sonens gudomlighet i vissa lokala församlingar. Tillägget spred sig och snart så var det föremål för Rom själv att avgöra om det skulle vara ett allmänt tillägg eller förbli lokalt. De valde det förra, på eget bevåg, och detta blev allvarligt. Grunden till att filioque är ett så stort problem är inte i huvudsak den teologiska aspekten - filioque kan mycket väl vara konsekvent med "fädernas tro" även om den riskerar onödigt feltänkande - utan att Rom genom att ratificera tillägget utan ett koncilium egenhändigt ändrade i kyrkans gemensamma egendom. Trosbekännelsen är det enskilt viktigaste dokumentet för kyrkan utanför Bibeln själv och att på egen hand göra ändringar i något sådant är ett allvarligt brott, hur goda teologiska intentioner som än fanns i botten. Att skilsmässan mellan katolska och ortodoxa kyrkan kvarstår än idag är inte främst på grund av teologiska frågor utan snarare hur man ser på kyrkan och hur den ska styras. Låt oss därför gå in på detta område en stund, vilket blir angenämt, ortodoxa kyrkans maktstruktur är för en libertarian en oväntat trevlig bekantskap.

Grunden för ortodoxa kyrkans syn på detta område är insikten att varje eukaristi- firande församling är kyrkan, Kristi kropp, i sin helhet när de samlas, oavsett var de befinner sig och hur stor församlingen är. Den är via nattvardens sakrament tillräcklig för att manifestera Gud i världen. Den lokala autonomin är därför ledordet för hur strukturen ska se ut och efter de enskilda församlingarna så växer det ut i autonoma respektive autofekala kyrkor uppdelade i regioner, formade utefter hur starka de är demografiskt och andligt i största allmänhet. Dessa autofekala kyrkor, eller patriarkat, rangordnas baserat på "ära", vilket gör att historiskt viktiga -men idag demografiskt svaga- fortfarande innehar de främsta platserna. Rangordningen ger inte att de som befinner sig främst ska regera över de övriga utan enbart att de anses vara "främst bland likar" och är den man vänder sig till för att få broderliga råd eller faderliga anvisningar- styrandet ska fortfarande ske och besluten ska fortfarande tas i kärleksfull endräkt och ingen autofekal kyrka kan tvinga en annan till något.

Rom och väst fick en annan syn där de ansåg att Roms främsta plats bland kyrkorna innebar att deras påve innehade ett konungsligt ämbete och att dennes dekret ska lydas, snarare än att bara ha ett större inflytande över diskussionen. Ortodoxa kyrkan förnekar inte att Rom har den mest ärorika positionen inom kyrkans kultursfärer, men de vill inte böja knä inför Rom som slavar, utan som jämlika bröder - enade i Kristus. När Rom sedan så närmast maktgalet ändrar i trosbekännelsen så är tålamodet slut, nu kan det inte längre finnas någon gemenskap. Västrom och katolicismen liknade från ortodoxt perspektiv allt mer en diktatur snarare än ett himmelskt konungarike och från min protestantiska position kan jag bara instämma. Jag känner en omedelbar kärlek till den ortodoxa församlingssynen och tycker de får precis rätt balans mellan lokal självständighet och apostoliskt övergripande ledarskap - självständiga församlingar lyder i kärlek sin patriark, medan patriarkerna leder varandra gemensamt framåt. Om någon avviker kan de övriga gemensamt utöva påtryckningar, men ingen har makten att tvinga det felande fåret in i ledet igen utan korrigeringen måste ske i kristlig kärlek. Katolska kyrkan förväntar sig i betydligt högre grad lydnad från sina undersåtar, och denna lydnad ska ges utan att man först bevisat att man styr i faderlig, gudomlig, kärlek. Detta riskerar att föda motstånd och uppror istället för underkastelse och västs historia har mycket riktigt varit präglad av ständiga splittringar och teologiskt fiendskap.

Finns det något skäl till att det som blev katolska kyrkan fick en så annorlunda syn på kyrkostrukturen, trots att de båda traditionerna i grunden håller med varandra att teologiska frågor i så hög grad som möjligt ska avgöras i kyrklig endräkt? Personligen tror jag att det beror på att västroms kristenhet i betydligt högre grad än öst har fått utvecklas i ett tillstånd av Gloria snarare än Kyrie. Västroms kristenhet har i princip aldrig varit hotad av världsliga makter utan har varit i ständig dynamik med denna sfär och har därför kunnat förledas att tro att "Guds rike" visst tillhör denna värld och att också kyrkan ska styras med värdsliga maktprinciper.

Öst har också upplevt Gloria, Bysans epok är kanske det bästa exemplet av kristen teokrati: Ett rike där kyrka och stat var i närmast totalt samförstånd. Detta rike var inte perfekt, men står för en sällsam period av den kristna historien. Där västs maktsfärer ofta varit i konflikt och i fientlig konkurrens med varandra lyckades Bysans vara i ett förbluffande harmoniskt tillstånd sinsemellan. Inte undra på att förlusten av Konstantinopel fortfarande smärtar...

Öst känner alltså till Gloria och det finns fler exempel än Bysan, men framförallt är Östs utveckling ett tillstånd av Kyrie. Islams framfart gjorde att Ortodoxa kyrkan ofta fick existera med en främmande religion i kontroll över den världsliga makten och flera gånger fick kyrkans ledare göra smärtsamma kompromisser i ren självbevarelsedrift, vilket naturligt nog ger konsekvenser för trons kraft. Det är inte heller bara Islam som hotat östkyrkan utan senare kom kommunismen och förbjöd kyrkan i stora delar av Östeuropa. Idag hotas stora delar av ortodoxa kyrkan igen och under hela moderniteten har deras kyrkor fått acceptera det röda martyrskapet för Kristi skull. Kyrie är ständigt närvarande i öst, vilket gör att det blir än viktigare att bevara traditionen, i kriser kan man inte vara andligt kreativ utan man måste ha som sin främsta mission att bevara arvet till nästa släktled. Detta lyckades man med, även om det kom med en kostnad.

Där Väst drabbades av maktbegär och ett kärlekslöst förhållande till heretiker och motståndare i tron så fick Öst ett överdrivet nationellt fokus och i perioder stelnad andlighet. Man glömde trons katolicitet, trons universella natur, till förmån för ett ovist stöttande av sina nationella ledare och formen för den andliga praktiken blev emellanåt viktigare än innehållet och erfarenheten av Gud. Likväl, trots dessa upptäckter, har min kärlek växt till den ortodoxa kyrkan efter studier av deras historia. Det vore ett misstag för en troende att leta efter en perfekt församling och kyrkoorganisation. Det finns inte och har aldrig funnits. Kristus inkarnerar sig i sin kyrka för att ta del av vår mänsklighet, lidande och felande natur och för att sedan upprätta oss till vår sanna, gudomliga natur - tillsammans med oss. Gud vill inte styra oss med gudomlig perfektion utan att leda oss framåt i historien i ett ständigt sökande efter honom. Ibland får vi vara i ett tillstånd av Gloria, ibland får vi bära Kyrie-korset, men i båda tillstånden är vi Gud nära - och har vår mänsklighet kvar. Kyrkohistorien är ett studium av en serie helgon och syndare som kämpar för att älska Gud och varandra så gott de kan. Ibland lyckas de briljant och man känner en gudomlig väldoft genom sidorna, ibland fallerar de totalt och man känner igen vår egen tids kamp, felande och kärlekslösa misslyckande. Våra fäder och mödrar är inte av ett annat väsen än oss själva, de har kämpat med trons svårigheter och religionens otympliga natur lika mycket som vi gör idag - och också sett och manifesterat Gud och Kristus till sin omvärld lika mycket som vi får nåden att göra det idag i våra bästa dagar. Kyrkans historia är verkligen vår historia. Det är trösterikt på många sätt.

*

Som protestant så noterar man snabbt att den ortodoxa kultursfären och vår egen sällan har interagerat i någon högre grad. Under reformationen så fanns vissa kontakter, men då våra rent samhälleliga kulturskillnader är såpass stora så har våra traditioner aldrig haft särskild stor anledning att umgås tillsammans. För svensk del kan man bara peka på att Ryssland var den främsta bilden för ortodox tro och de var våra främsta politiska fiender - det är rätt naturligt att de andliga kontakterna därför blev sparsmakade.

Därför får vi studera deras relation på ett mer teologiskt plan snarare än ett historiskt och för mig är det lätt förvånande hur mycket det är som vi har gemensamt. Luther reagerade mot katolska kyrkan i en tid där betoningen på lagiskhet och gärningslära var synnerligen stark. Relationen till Gud hade förvandlats till en juridisk formel som den troende kunde räkna ut och sedan se var i frälsningstillståndet man befann sig i. Denna slagsida ville Luther räta upp, han hade i övrigt ingen ambition att riva upp den kyrkliga gemenskapen eller överge fädernas tro på något sätt. Jag undrar om, utifall Luther hade haft större kontakt med vänskapligt sinnade ortodoxa kultursfärer, utvecklingen hade kunnat gå annorlunda. Efter Luther urartade det snart och många av samfunden som följde avvek kraftigt från kristen ortodoxi, men Luther själv? Nej, han ville bara rikta om fokuset, påminna om de delar av skriften som den dåvarande katolska kyrkan ignorerade. Få dem att förstå sådant som att latinet inte var Guds eget tungomål, utan att alla folk kunde nå honom på sitt eget språk. Sådant som den ortodoxa kyrkan alltid hållit för sanning. Jag ser en omedveten ortodox vandrare i Luther, och hans eventuella teologiska fel beror på denna ignorans, inte en heretiker som i andlig blindhet ville gå sin egen väg.

Till de protestanter som stämmer in i sola scriptura och har missat Luthers initierade och nyanserade hållning till denna sats vill jag understryka hur den ortodoxa kyrkan ser på detta. Skriften är inte helig för att texterna är särdeles magnifika eller för att de skulle vara dikterade av Gud, utan för att anden har tagit sin boning i dessa skrifter. Anden har också tagit sin boning i kyrkan och dess tradition är lika ledd och inspirerad av anden som de författare som skrev innehållet i Nya testamentet. Lika mycket som det finns mänskliga fel och brister i Bibelns böcker så finns det misstag och felande i kyrkans historia, men ortodox tro säger att den i slutändan är ledd och beskyddad av anden och därför värd att böja knä inför. Skriften är helig för att traditionen som sammanställde den också är det. Det går inte att lyfta upp Skriften utan att också lyfta upp de sju konciliernas kyrka. Skriften är deras verk, fädernas och apostlarnas tro är deras arv som vi nu också har fått oss till del.

En knäckfråga för många protestanter är ortodoxins syn på helgonen och dess myckna användande och vördande av ikoner. Detta är på många sätt ikonoklasmens tvistefråga och jag skulle vilja redogöra för de argument som lede till att man bekräftade att helgontro och ikonpraktik i sanning är ett kristet bruk. Frågan är i grunden om Gud kan bli sedd i skapelsen. Länge var svaret nej, vördande av jordiska ting var problematiskt och kanske även farligt enligt judendomen, men efter Kristus så har det kristna svaret istället skiftat till ja. I Jesus så kan vi se Gud i mänsklig gestalt och inkarnationen visar att skapelsen är tillräckligt god för att Gud ska nedstiga in i den. Skapelsen är därför inte Gud själv, att tillbe materiella ting och människor är fel, men de visar Gud. De är Guds klädnad, lika mycket som Skriften är Guds uppenbarade ord och det är rätt av oss att vörda det som får oss att se Gud. På samma vis som Jakob ställde upp ett altare där han fick se stegen upp till Himlen så är ikonerna sådana altare eftersom vi via dem kan skåda Gud om vi undfår nåden att få våra ögon öppnade.

När det kommer till vördnaden för helgonen så måste vi komma ihåg att Skriften säger oss att meningen med våra kristna liv är att vi ska ta del av Kristi gudomlighet, vi ska bli gudomliga på samma sätt som Sonen i Kristus blev människa. Helgonen är inget annat än de vandrare som gått före oss, genomfört loppet och fått sin segerkrans. Verkliga helgon är Kristus, de har uppgått i honom och deras öde skall också bli vårt, om Gud vill. Mitt personliga problem är att jag inte till fullo förstår processen hur kyrkan väljer vilka vi gemensamt ska se som helgon och om du delar det problemet och kanske än mer än jag- pröva att åtminstone se på Maria.

Maria är garanterat gudomliggjord och ortodoxin vill säga att hon undfick denna nåd redan i jordelivet. Vi vet detta därför att det står beskrivet hur hon sa ja till att ta emot Gud fullt ut i sitt hjärta. För att kunna genomföra inkarnationen så krävs det ett mänskligt ja, Gud gör allt, men bara med vårt medgivande och detta gav Maria så att världen kunde få ta del av Kristus i fulländad form. Maria är gudaföderska, i kyrkans perspektiv närmast mer central än Kristus själv, för hennes öde ska verkligen bli vårt. Vi är redan här och nu kallade att säga vårt ja till Herren för att han ska kunna födas i oss. Vi måste förstå Maria för att påbörja vår vandring på allvar. Det är mig outsägligt sorgligt att protestantisk tradition trampar så på Marias del i frälsningsdramat och är kanske den främsta anledningen till att jag längtar efter att konvertera. Utan Maria ingen Kristus. Det spelar ingen roll hur mäktig, god och kärleksfull Gud är - utan vårt ja till hans verk kan han inte göra ett jota.

Där protestantismen, åtminstone den frikyrkliga del som jag blev kristen uti, har mest gemensamt med ortodoxin är synen på det mystiska. Att Gud behöver erfaras för att det ska vara möjligt att förstå sin tro på honom. Andedopet är nödvändigt för att ens tro ska leva och växa, utan hjärtats kärlek till det gudomliga så saknar man förmågan att förstå vad tron i grunden handlar om. Detta instämmer ortodoxin i, den ser förbluffat på den katolska tyngdpunkten till rationell förståelse av Gud och skakar sorgset åt de märkliga slutsatser som sådana föresatser lätt leder till. Ett rationellt förhållande till tron leder i slutändan till ateism och otro, mystiken kan göra en så förundrad att man förlorar förmågan att beskriva Gud, men man tappar sällan tron på denna väg. Denna visshet känner jag igen djupt i min barndoms tradition.

Där frikyrkan brister är att man inte har en tillräckligt god teologi för att gå på djupet i sin mystiska strävan. Frikyrkan tappar nästan bort Kyrie helt och de samfund jag har insyn i verkar förvänta sig att Gud bara vill ge oss Gloria, något som är djupt obibliskt. Ja, Gud vill väcka oss till hans verklighet och ge oss andens vägledning, men han vill också att vi ska använda dessa gåvor för att få styrkan att sälja allt, hata våra liv, och ta upp vårt kors för att följa Kristus. Golgata är vårt öde, om vi vill se oss som kristna. Vi kan inte ta en genväg och ta del av uppståndelsen om inte allt, ja allt, hos oss först har dött och offrats för vår frälsnings skull. Protestantismen faller lätt in i en fälla där man tänker sig att Jesus från Nasaret har gjort allt för oss, att hans seger har gjort att vi själva inte alls behöver slåss och delta i striden. Det stämmer inte. Kristus har genomfört frälsningen till fullo och vi kan med visshet veta att om vi deltar i Jesu lidande så får vi också hans seger, men vi måste göra exakt (Nåja, justerat för kulturella och tidsmässiga skillnader) samma sak som honom. Vi behöver delta och se hur den kristna myten utspelar sig i våra egna liv, annars blir det ingenting med vår frälsning. Den frikyrkliga mystiken stannar vid dopet i Jordan och förväntar sig att de ska få leva resten av sina andliga liv i Jesu mirakelgärning, men vi är inte kallade till en sådan gärning i första hand. Vi är först kallade att dö och uppstå och sedan ska vi få göra större saker än vad Jesus från Nasaret utförde. Om frikyrkan bara visste vad de missar när de inte förstår sin egen tro...

Finns säkert mycket mer att säga - Kyrkans historia är lång- men jag skulle vilja avsluta med en ekumenisk appell och insikt. Jag har sett mig som kristen ekumeniker sedan 2012, när jag blev kär i högkyrklig tradition, men inte förstod till vem av dessa två stridande parter i Katolicismen och Ortodoxin det var meningen att jag skulle gå mot, så jag har vilat i en ekumenisk syn på kyrkan sedan dess. Den försvinner inte nu när jag känner att en Svensk-ortodox väg både är möjlig och önskvärd för mig, men det vi som har fått ett ekumeniskt hjärta måste förstå är att om vi vill se vår vision realiserad så måste vi vända oss till rötterna. Vi måste gå till den kyrka som hållit fast vid apostlarnas, fädernas och de sju konciliernas tro hela vägen in i nutiden annars landar vi bara i ännu en av kristendomens många grenar och det finns inte en enda sådan gren där samtliga av oss kan få plats. Det är bara i ortodoxins stam som alla kristna kan samlas, om Gud så önskar detta av oss.

Det är inte bråttom med ekumeniken, det viktigaste är att vi söker Gud och vandrar med Kristus där vi står, men jag själv längtar hem. Det hem som alltid varit mitt, även om jag så länge inte har känt till att så varit fallet.
  
*Östkyrkan fick visserligen en första splittring i orientaliska kyrka respektive österns kyrka under 500-talet, men för europeisk kristendom- som denna text utgår ifrån- så fick denna skilsmässa aldrig någon nämnbar effekt. 
 

Vi är alla hinduer?

Ju mer jag studerar Hinduism desto mer fascinerad blir jag. Vad jag förstår så ska det inte finnas någon ortodoxi i Hinduismen, förstått som en gemensam doktrin som alla följare förväntas instämma i, utan istället verkar religionen vara ett sätt att se på verkligheten som man sedan själv får avgöra hur man sedan vill agera i. Det är upp till var och en att ge sitt svar på hur existensen presenterar sig.

Det gör att religionen i stort inte har någon anledning att vara avog mot icke-troende. De som inte instämmer i Hinduismens verklighetsbeskrivning ses bara som "ännu inte vakna" och det är inte mer med det. Det är svårt att vakna och att se sig som hindu är inte en garant för att du verkligen är vaken sett till hur du därefter beter dig.

Detta sätt att se på religion och religiös praktik är ganska udda för oss i väst. Istället för att ha en rad separata religioner så har Hinduismen, efter vad jag förstår, ett antal "vägar". Ett antal olika praktiker som sinsemellan betonar olika saker och andliga tekniker och som bara med svårighet går att kombinera med gott resultat. Tanken är inte att man ska gå alla dessa vägar samtidigt utan fokusera på en av dem och hämta inspiration från övriga om andan faller på. Den gemensamma verklighetsbeskrivningen gör att det åtminstone inte är överdrivet svårt att hitta hjälpsamma element i sina medvandrares olika praktiker.

Hinduismens verklighetsbeskrivning kan i korthet sammanfattas såhär: Gud, en onåbar, oförståelig, transcendental essens, uppenbarar sig i kosmos i tre skepnader: Brahman, skaparen, Vishnu, livsuppehållaren och Shiva, förgöraren. Dessa tre skepnader sprider sig sedan över skapelsen och tar ett oändligt antal skepnader och där människan blir ett av deras uttryck. Alla gudar, alla varelser, allt skapat är i slutändan del av den ursprungliga Gudens essens. Att det inte upplevs så för oss är för att vi har sjunkit in i en illusorisk sömn som gör att verkligheten som den egentligen är, är dold för oss. Strävan för den religiöse är att "vakna" och undfå upplysning, något som är möjligt för oss eftersom Guds kärlek - personifierad i gestalten Krishna- ideligen kallar på oss. Det finns flera sätt att anförskaffa sig upplysning, men alla dessa vägar vandras i slutändan på Krishna, eller Gud själv.

Känns det möjligen igen? Mhm, detta är mycket riktigt den kristna myten, men berättad med ett annorlunda språkbruk och med andra kulturella koder. Istället för att se Gud som en person som kan uppvisa olika känslor och handlingsmönster så är Gud en essens som antar en rad olika personligheter, gudomar, för att manifestera sig själv. Att se Hinduismen som polyteistisk är egentligen missvisande, de har en polyteistisk symbolik. Gud är i själva verket en, fast tre. Igen, låter det möjligen bekant?

För en kristen mystiker blir den här upptäckten lätt skakande. Jag har blivit lärd genom hela min uppväxt att Hinduismen och österländsk andlighet är farlig och i grunden demonisk. Att ta del av någon av deras tekniker är djupt olämpligt och att ens ägna sig åt exempelvis icke-andlig yogagymnastik medför risker, har det sagts mig.

Detta har tid till tid bekymrat mig djupt. Om Guds sanna natur är så okänd i öst och kristendomen är sann, varför har kristendomen aldrig lyckats med att sprida sig på allvar där? Bryr sig Gud inte om alla dessa miljarder asiater? Vad är så speciellt med Europa att det bara är där och i dess efterkommande kolonier som kyrkan, Guds ultimata uppenbarelse, kunnat manifestera sig? Jag har inte förstått det.

Nu tycker jag mig ha ett svar. Hinduismens kulturer konverterade inte till kristendomen eftersom.. de redan kände till vad den hade att säga. Mystisk kristen teologi säger ungefär det som hinduerna har haft som teologi i årtusenden så när de kristna kom till deras stränder och berättade om en Jesus som blivit Kristus i trakterna runt medelhavet så var deras reaktion troligen något som: "Jaha, vad kul! Vi har ett par Kristus'- eller Buddhas som vi kallar dem- som sitter och mediterar i ett kloster där borta, vill ni träffa dem?" Läran om att våra liv handlar om att få undan vår fallna, syndiga, natur för att via Guds nåd bli gudomliggjorda var redan väl etablerad. De kristnas teologiska bidrag var inte överdrivet spännande.

Ugh. Betyder det här att kristendomen är meningslös och alla med kristen tro snabbt som ögat bör konvertera till Hinduism och glömma större delen av vår teologiska historia? Nej, det vill jag rakt inte påstå. Det mystisk kristendom är, som instämmer i Hinduismens verklighetsbeskrivning till nära hundra procent, redan en av Hinduismens vägar. Visst, praktiserande hinduer ser ingen anledning att konvertera till just vår väg, men de känner ingen önskan att konvertera mystiska kristna heller. Vi delar redan det som hinduer delar sinsemellan.

Vår kristna väg kännetecknas av att vi sätter Krishna- aspekten av urmyten i det främsta rummet. I Jesus från Nasaret så tror vi att den ultimata inkarnationen av Krishna har blivit uppenbarad och att den mest effektiva vägen till upplysning, eller frälsning som vi kallar det, är att följa hans exempel och delta i den fulla vidden av hans öde. Jesus Kristus är den som frälser vill vi mena och utan honom som ankare och klippa så riskerar vi att gå vilse.

Detta fokus ger ett par särskilda konsekvenser. Till exempel får vi en säregen kärlek till skapelsen, som många hinduer tenderar att ignorera eftersom den bara är illusorisk, och bryr oss om den till den grad att vi riskerar att fastna i den. Vi får, genom Kristi exempel, också ett stort fokus på barmhärtighet och en jämlikhetssträvan. Vi ser Kristus i alla, fattig som rik, jude som grek och önskar betjäna honom oavsett livssituation. Vissa hinduiska vägar ger att bara de närmast upplysning är värda att bry sig om och det kan uppfattningen blir inte långvarig på den kristna vägen.

Vår väg har skapat ett specifikt samhälle, med starka etiska ideal, med en drivkraft riktad på vetenskap och innovation och allt detta har också sina negativa bieffekter. Kristna samhällen har en slagsida åt materialism och ett problematiskt förhållande till makt och våld, kristna samhällen blir av någon anledning ofta besatta av frågor om vad som är rätt och fel och tenderar att käbbla om vad som är "rätt" trosuppfattning på ett sätt som ibland faller över i besatthet.

Inte för att hinduer aldrig käbblar, de är inga änglar, men deras mer introverta vägar har lett till en kultur som har ett större mått av tolerans och ömsesidig förståelse. Detta fokus ger i sin tur sina bieffekter, men det är just detta som gör behovet av ett interreligiöst samtal så viktigt oss emellan. Om vi i högre grad kan se varandra som syskon och medvandrare istället för motståndare i tron så kommer vi kunna inspirera och stötta varandra på våra respektive vägar utan att känna rädsla för risken att bli uppätna av vårt syskons trossystem. Visst kan vi konvertera åt respektive håll i de fall vi känner att en väg passar oss bättre än den vi för tillfället går på, men stressen som finns i vissa kristna kretsar om att alla måste tillhöra vår gemenskap för att undkomma en evig dom borde kunna upphöra. Det stämmer helt enkelt inte.

Egentligen är det ganska glasklart. Naturligtvis struntar inte Gud i en gigantisk del av mänskligheten, han har inte glömt en enda av oss. Han viskar ständigt i vårt inre och oavsett om vi lyssnar eller inte så uttrycker vi innehållet av dessa viskningar i våra drömmar och handlingar. Alla kulturer uttrycker på olika sätt Guds stora sanning, Kristusdramat, men vår kulturella kontext sätter ramen för hur bildspråket ser ut och vart fokuset hamnar. Likväl.

Från den gudadyrkande hinduen i öst till den sekulariserade kristne i väst - alla söker och tillber vi Gud, på vårt sätt. Må vi alla ständigt komma närmre.