Mina studier av Hinduismen börjar mogna. Jag har tagit mig förbi en skeptisk fas, där allt kändes hedniskt och felaktigt till en mer romantisk fas där jag närmast förälskat hyllar än det ena, än det andra fenomenet hos denna sällsamma tradition. Nu tror jag att jag nått så långt att jag kan göra en mer nykter analys, en slags sammanfattning av den referensram jag lyckats bygga upp för mig själv inför detta stora ämne och jag tänkte presentera den här.
Hinduism är flera saker och om man inte är beredd att diskutera begreppet på flera nivåer så bör man ärligt talat låta bli att uttala sig, det går inte att sammanfatta hinduismen som ett enda ting. Först och främst refererar etiketten hinduism till nationaliteten hinduer - de folkgrupper som levde kring floden Sindhu, eller Indus som det senare kom att bli. En äkta hindu måste vara indier och hinduism är lika mycket ett kulturellt fenomen som det är ett religiöst sådant. Någon utanför Indien som applicerar hinduiska praktiker blir inte hindu enligt den här meningen hur gärna den än vill - lika mycket kan en indier bli kristen eller se sig som ateist eller vad som helst och ändå vara 100% hindu.
Den här nivån är viktig för jag tror att kristendomen i mycket är blind för sin egen kulturella prägel. Ja, teologin har alltid haft en vilja att vara katolsk, universell, men i praktiken så har kristendomen blivit en vit, västerländsk produkt. Kyrkans tro formades av romerska européer allena och dess kulturella accent kommer tvunget vara väldigt stark i något som kristna sedan önskar ska vara tillgängligt för alla. En anledning till att Asien aldrig kristnats i stort är för att det är en invaderande kulturs religion - det vore ett svek mot ens förfäder och kultur att acceptera Jesus Kristus, hur mycket han än dog för våra synder så är ett sådant svek omöjligt att göra. Om kristendomen har en genuin önskan att bli verkligt katolsk måste den tillåta även sina doktriner att genomgå en kulturell transformation när nya grupper möter religionen. Annars gör den bäst i att skippa talet om att Gud vill frälsa alla via den kristna porten.
Hursomhelst. Efter den nationella identiteten så är Hinduismen främst en verklighetsbeskrivning. En filosofi baserad på antika religiösa traditioner som mynnat ut i en kosmologi som lyder ungefär såhär: Gud, Brahman, är en och är allt som finns. Allt vi ser är Brahman i olika former och skepnader och ingenting annat än Brahman i dess olika former och skepnader. Att vi inte ser det så, att vi inte känner att världen är gudomlig beror på att vi har fångats in i Mayyan, en illusorisk sömn som gör att vi tar verkligheten för något annat än vad den faktiskt är. Vi har blivit blinda, fallit i synd och målet med våra liv är att få oss själva att vakna, att bli upplysta och se Moksha, hur vi i sanning är en del av Guds essens och att allting hör samman i Brahman.
På denna nivå så kan jag inte undgå att känna att Hinduismen är snudd på identisk med den abrahamitiska förståelsen av verkligheten. Förvisso, här säger vi att Gud gav upphov till skapelsen med hjälp av sina energier och att målet med våra liv som individer är att nå full gemenskap med Gud snarare än att inse att vi är honom, men betänk då att Hinduismen vill berätta att skapelsen bara är "Vishnus fotsulor" - det vi kan se av Brahman här är oändligt litet jämfört med dess fulla gestalt. Skapelsen är inte Gud i sin fullhet varken hos hinduerna eller judarna. De båda religiösa systemen säger att Gud är en, men att det gudomliga kan ta vilken form den vill. Gud är "jag är", den gestalt och de egenskaper som Gud önskar manifestera. Inget mer och inget mindre.
Sedan kommer en nivå av religiösa praktiker, olika sätt att uppnå Moksha och det är först här som vi kan prata om religioner som vi vanligen tänker oss ordet här i väst. Dessa religiösa praktiker kan skilja sig tämligen ordentligt gentemot varandra, men de är gemensamma i att de alla delar samma verklighetsuppfattning och grundläggande teologi. Även här finns en likhet med de abrahamitiska religionerna. Också vi är uppdelade i mängder av olika sätt att leva ett religiöst liv, men vi alla delar en gemensam verklighetsuppfattning. Till och med ateister tänker efter denna världsbild eftersom Gud är skild från sin skapelse även hos de som accepterar Gud, men även det naturalistiska kosmos är buren av gudomliga energier eftersom ateisten inte förnekar sådant som sanning, skönhet och etik. Hur vi än tänker kommer vi inte undan den grundläggande verkligheten som vi vilar på.
På denna nivå har jag kunnat få ett såpass stort perspektiv att jag kan börja bli kritisk mot Hinduismen igen. Inte all Hinduism just eftersom dess praktiker är så många och så sinsemellan olika och jag har hittat hinduiska praktiker som formligen skriker av min typ av andlighet, men i stort så verkar Hinduismen präglas av en sorglig brist på kärlek. Hinduismens tendens att vilja beskriva Brahman som en essens snarare än en transcendent personlighet gör att de tappar vikten av relationer och att praktisera kärlek i möten med andra människor. Det är inte lika enkelt att peka på Guds överväldigande kärlek till skapelsen inom Hinduismen utan det kan landa i ett fokus på att kallt acceptera illusionen som skapelsen innebär med kallt sinnelag - som om ingenting spelade någon roll.
I Kristendomen så kan vi aldrig falla in i den här fällan eftersom Gud i sitt yttersta väsen är personlig. Hela kosmos är involverad i en kärleksfull dans där fokus är på relationen till den andre. Kristendomen tillåter dig inte att fastna i dig själv och din egen andlighets förträfflighet utan pressar dig alltid ut till att möta din nästa. Jag säger nu alltså inte att all Hinduism är kärlekslös och kall och att hinduiska gurus inte förstår vad Guds kärlek vill säga. Kristus är närvarande i Hinduismen i allra högsta grad, men han kan tyvärr också gömmas och glömmas bort emellanåt och det är förödande för en god andlighet. Jag är inte klar med mina studier, men kanske är det så att Hinduismen i stort är i ett stadium av förfall- det är inget konstigt, allting förfaller- och behöver förnyelse för att hitta tillbaka till de rötter som kände Kristus i allra högsta grad och som gjorde den indiska kulturen så andligt rik under så många årtusenden.
Även hinduer måste hitta tillbaka till kärleken igen, också hinduer mår bra av att vandra Inguz väg. Det känns gott att ha upptäckt.
torsdag 16 maj 2019
En svensk tro - en ortodox vision
När jag var i nationella sammanhang så uttrycktes det ibland ett förakt för kristendom av det enkla skälet att denna religion kom utifrån och inte hade några rötter i norden. Naturligt nog så hade man istället en fäbless för asatro och försökte undersöka hedniska tankar och symboler.
Då visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till detta. Jag hade en vag föreställning om att Kristus var större än kristendomen, men jag kunde inte formulera hur särskilt väl. Jag hade inte heller någon större kunskap om asatro och vad denna religion egentligen ville och kunde säga oss i nutiden.
Idag, när jag har mer på fötterna, skulle jag kunna vara mer säker i diskussionerna. Jag vet med mig på vilket sätt Kristus finns i asatron och att han också i denna för oss nutidsmänniskor avlägsna andliga tradition är dess centrum och själva poäng. Kristus är poängen med all andlighet, ja, med all existens.
Jag har också sett till att, så förutsättningslöst jag förmått, studera nordisk mytologi och vad vi vet om denna tradition. Till min bestörtning upptäckte jag att vi vet nära nog ingenting om vad de asatroende genuint tänkte och trodde, vi har inga källor alls till deras teologi. Det vi har är nämligen, förutom enstaka svårtolkade dikter, kristna redogörelser av de astroendes religion. Det är Snorre Sturlasson, en kristen islänning på 1200-talet, som är vår främsta uttolkare av den gamle tidens berättelser och tankar. Utöver honom har vi ett relativt stort antal bilder och runstener, men dessa källor är svåra att tolka på ett rättvist sätt. De säger oss något om ett genuint bildspråk och deras symbolik, men vad gäller de asatroendes tro innan kristendomen började påverka deras sätt att tänka vet vi i praktiken ingenting om.
Ett hårt slag för den urnordiske romantikern. Om man som högerperson vill praktisera asatro är man dömd till att försöka uppfinna en ny sorts religion, bli del av New Age-rörelsen och röra sig framåt utan egentliga ramar. Ett öde värre än döden för en sann högerperson. Någon som älskar tradition, ordning och disciplinerat tänkande mår fysiskt dåligt av att ens tänka på något så vänsterflummigt som New Age.
Så vad gör vi? Lämnar vi asatron bakom oss och skrotar ambitionen att hitta en genuin svensk eller nordisk tro?
Inte med en gång. Först kan vi försöka undersöka hur dessa regioner egentligen kristnades. Vi kan då se att Nordens folk fick kontakt med kristendomen på sina myckna resor, som långt ifrån alltid gjordes med aggressiva ambitioner. Vi kan också se att vi kristnades över tid, i en tidsperiod på ett par sekel, från ca 800 till runt 1000-talet och att det skedde utan svärd. Först kristnades ett par äventyrliga individer, sedan konverterade hela samhällen eftersom ledarskapet insåg fördelarna med att vara religiöst och kulturellt sammankopplade med den europeiska kontinenten - och kanske fanns det även någon form av gudomlig vägledning med i spelet också, vem vet?
Poängen är att kristnandet pågick under tiden kristendomen fortfarande var inne i sin urkyrkliga epok. Katolicismens särprägel på kyrkan i väst hade ännu inte ägt rum och vi konverterade in i en religion som uppvisade mjukhet och tolerans inför de lokala befolkningarnas seder och bruk. Vite Krist var menat som ett kärleksfullt komplement till den nordiska andligheten, inte någon som skulle erövra dess länder med våld.
Snart nog ändrades denna attityd, i takt med samhällets förändringar i stort. Birger Jarl fann på 1200-talet att den katolska kyrkans syn på den världsliga makten kunde bli synnerligen gynnsam för hans ambitioner och såg till att genomdriva samhälleliga såväl som andliga omvälvningar som gjorde att dåtidens Svitjod, som byggde på lokal autonomi och en ortodoxt klingande kristendom, förvandlades till konungariket Sverige där centralmakten var den som skulle hålla i taktpinnen både världsligt och andligt sätt. På kort tid försvann de ortodoxa inslagen i vår kristendom och vi blev ett katolskt land. Något vi förblev tills vi utsattes för ännu en centraliserande despot i Gustav Vasa som stal vår katolska tro, som vi nyss lärt oss älska, till förmån för en främmande och andligt kal protestantism.
Vår protestantiska tro har präglats av oro och ambivalens, det är inte så mycket kristendomen som inte hör hemma här som att vi aldrig fått tid att låta ett nordiskt uttryck av det kristna att slå rot och ge nationellt välsmakande frukt. I modernitetens första svallvågor så förvandlades vår statskyrkliga lutheranism till ett fullkomligt virrvarr av frikyrkliga rörelser och kort därefter vaknade en sekulär humanism till liv och någonstans där är vi nu. Sveriges andlighet är fullkomligen splittrad, vi känner inte längre till vårt hedniska ursprung annat än i fragment, vi var urkyrkligt kristna i blott några sekel, sedan katolska i ytterligare några och sedan protestantiska i några till innan vi blev världens mest sekulariserade land. Gud vare oss nådig, så förvirrat!
*
För en ekumeniker finns det en viss vemodig skönhet i att vi tagit del av hela kristendomens uttryck på våra marker och att vi därmed fått en naturlig hållning till att vara toleranta inför främmande trosuttryck, våra överherrar kan när som helst få för sig att masskonvertera oss (pengarna ligger väl på Islam nästa gång) men för oss som söker efter en ursprunglig nordisk andlighet har uppdraget blivit svårt.
Modern kristen ortodoxi har dock sina fördelar, vill jag mena. Den är nationell i sin struktur, det är självklart för den att uppmuntra lokala regioner att idka gudstjänstliv på sitt modersmål och den har också en helt annan hållning till det hedniska än vad kyrkorna i väst har. Ortodoxins betoning på mystik gör att den får ovanligt mycket gemensamt med österländsk religiositet där särskilt Hinduismen fungerar som en slags teologisk uttolkare av vad naturfolken och paganismen egentligen trodde på, då de flesta av våra mytologier har sitt ursprung från Indien. Jag säger inte att den moderna ortodoxa kyrkan är genomtolerant till flathetens gräns mot främmande andlighet, men den är ett helt annat väsen än vad den medeltida katolska kyrkan var mot sina konverterade folks urtro.
Under min senaste mässa fick jag en drömsk, perennialistisk vision om hur en svensk framtida urtro skulle kunna se ut i praktiken. Jag såg framför mig en katedral som badade i blågula mosaiker, på väggarna fanns fyra stora runor ristade - Ingvaz, Tyr, Sol och Wynja- och längs taken fanns en rad helgon. Många svenska som kanske mest associeras med den katolska tron, Ansgar, Birgitta, Erik, men också andra - vanliga ortodoxa "profiler" och längst fram bakom altaret fanns tre änglagestalter. Dessa tre änglagestalter hade utseendet av Tor, Oden, Balder, de tre asarna som på olika sätt gestaltar Kristus i de nordiska myterna. Tor på det sätt att han besegrar Midgårdsormen, Leviathan, genom att sjunka ner till dess underjord och hans dåd inleder ny tid för människorna. Oden är Kristus när han offrar sig genom att hängas upp på ett träd/kors för att ge människorna runornas vishet och Balder är närmast mest kristuslik då han låter sig dräpas av Loke/Lucifer för att sedan återvända i Ragnarröks slutskede som Kosmos härskare. De var alla klädda i gnistrande vitt, men Tors röda skägg, Odens enögdhet och Balders blonda, unga energi var utsökt bevarade och det stod klart för mig att Nordens gudar är föga annorlunda än gamla testamentets änglavarelser. Gudasöner som gestaltar Guds egenskaper inom en äldre andlighets paradigm. Gudstjänsten var påfallande kristen, med två udda komplement. Vid berökelsen så deltog ytterligare en diakon som medelst skallra trummade in gudstjänstens början och en shaman- trumma deltog i vissa av hymnerna. Tron och teologin var kristen, men symboliken klingade av Nordens mystik. Det var ytterst vackert.
Kommer den ortodoxa kyrkan någonsin acceptera sådana uttryck inom sina ramar? Troligen inte, men vem vet, tiderna förändras och må apostlagärningarnas ord klinga i prästernas bröst när de ser förändringarna utspela sig rum: "Slakta och ät, Petrus, slakta och ät. Det som var är inte ännu mer, ty se, jag gör allting nytt."
Då visste jag inte hur jag skulle förhålla mig till detta. Jag hade en vag föreställning om att Kristus var större än kristendomen, men jag kunde inte formulera hur särskilt väl. Jag hade inte heller någon större kunskap om asatro och vad denna religion egentligen ville och kunde säga oss i nutiden.
Idag, när jag har mer på fötterna, skulle jag kunna vara mer säker i diskussionerna. Jag vet med mig på vilket sätt Kristus finns i asatron och att han också i denna för oss nutidsmänniskor avlägsna andliga tradition är dess centrum och själva poäng. Kristus är poängen med all andlighet, ja, med all existens.
Jag har också sett till att, så förutsättningslöst jag förmått, studera nordisk mytologi och vad vi vet om denna tradition. Till min bestörtning upptäckte jag att vi vet nära nog ingenting om vad de asatroende genuint tänkte och trodde, vi har inga källor alls till deras teologi. Det vi har är nämligen, förutom enstaka svårtolkade dikter, kristna redogörelser av de astroendes religion. Det är Snorre Sturlasson, en kristen islänning på 1200-talet, som är vår främsta uttolkare av den gamle tidens berättelser och tankar. Utöver honom har vi ett relativt stort antal bilder och runstener, men dessa källor är svåra att tolka på ett rättvist sätt. De säger oss något om ett genuint bildspråk och deras symbolik, men vad gäller de asatroendes tro innan kristendomen började påverka deras sätt att tänka vet vi i praktiken ingenting om.
Ett hårt slag för den urnordiske romantikern. Om man som högerperson vill praktisera asatro är man dömd till att försöka uppfinna en ny sorts religion, bli del av New Age-rörelsen och röra sig framåt utan egentliga ramar. Ett öde värre än döden för en sann högerperson. Någon som älskar tradition, ordning och disciplinerat tänkande mår fysiskt dåligt av att ens tänka på något så vänsterflummigt som New Age.
Så vad gör vi? Lämnar vi asatron bakom oss och skrotar ambitionen att hitta en genuin svensk eller nordisk tro?
Inte med en gång. Först kan vi försöka undersöka hur dessa regioner egentligen kristnades. Vi kan då se att Nordens folk fick kontakt med kristendomen på sina myckna resor, som långt ifrån alltid gjordes med aggressiva ambitioner. Vi kan också se att vi kristnades över tid, i en tidsperiod på ett par sekel, från ca 800 till runt 1000-talet och att det skedde utan svärd. Först kristnades ett par äventyrliga individer, sedan konverterade hela samhällen eftersom ledarskapet insåg fördelarna med att vara religiöst och kulturellt sammankopplade med den europeiska kontinenten - och kanske fanns det även någon form av gudomlig vägledning med i spelet också, vem vet?
Poängen är att kristnandet pågick under tiden kristendomen fortfarande var inne i sin urkyrkliga epok. Katolicismens särprägel på kyrkan i väst hade ännu inte ägt rum och vi konverterade in i en religion som uppvisade mjukhet och tolerans inför de lokala befolkningarnas seder och bruk. Vite Krist var menat som ett kärleksfullt komplement till den nordiska andligheten, inte någon som skulle erövra dess länder med våld.
Snart nog ändrades denna attityd, i takt med samhällets förändringar i stort. Birger Jarl fann på 1200-talet att den katolska kyrkans syn på den världsliga makten kunde bli synnerligen gynnsam för hans ambitioner och såg till att genomdriva samhälleliga såväl som andliga omvälvningar som gjorde att dåtidens Svitjod, som byggde på lokal autonomi och en ortodoxt klingande kristendom, förvandlades till konungariket Sverige där centralmakten var den som skulle hålla i taktpinnen både världsligt och andligt sätt. På kort tid försvann de ortodoxa inslagen i vår kristendom och vi blev ett katolskt land. Något vi förblev tills vi utsattes för ännu en centraliserande despot i Gustav Vasa som stal vår katolska tro, som vi nyss lärt oss älska, till förmån för en främmande och andligt kal protestantism.
Vår protestantiska tro har präglats av oro och ambivalens, det är inte så mycket kristendomen som inte hör hemma här som att vi aldrig fått tid att låta ett nordiskt uttryck av det kristna att slå rot och ge nationellt välsmakande frukt. I modernitetens första svallvågor så förvandlades vår statskyrkliga lutheranism till ett fullkomligt virrvarr av frikyrkliga rörelser och kort därefter vaknade en sekulär humanism till liv och någonstans där är vi nu. Sveriges andlighet är fullkomligen splittrad, vi känner inte längre till vårt hedniska ursprung annat än i fragment, vi var urkyrkligt kristna i blott några sekel, sedan katolska i ytterligare några och sedan protestantiska i några till innan vi blev världens mest sekulariserade land. Gud vare oss nådig, så förvirrat!
*
För en ekumeniker finns det en viss vemodig skönhet i att vi tagit del av hela kristendomens uttryck på våra marker och att vi därmed fått en naturlig hållning till att vara toleranta inför främmande trosuttryck, våra överherrar kan när som helst få för sig att masskonvertera oss (pengarna ligger väl på Islam nästa gång) men för oss som söker efter en ursprunglig nordisk andlighet har uppdraget blivit svårt.
Modern kristen ortodoxi har dock sina fördelar, vill jag mena. Den är nationell i sin struktur, det är självklart för den att uppmuntra lokala regioner att idka gudstjänstliv på sitt modersmål och den har också en helt annan hållning till det hedniska än vad kyrkorna i väst har. Ortodoxins betoning på mystik gör att den får ovanligt mycket gemensamt med österländsk religiositet där särskilt Hinduismen fungerar som en slags teologisk uttolkare av vad naturfolken och paganismen egentligen trodde på, då de flesta av våra mytologier har sitt ursprung från Indien. Jag säger inte att den moderna ortodoxa kyrkan är genomtolerant till flathetens gräns mot främmande andlighet, men den är ett helt annat väsen än vad den medeltida katolska kyrkan var mot sina konverterade folks urtro.
Under min senaste mässa fick jag en drömsk, perennialistisk vision om hur en svensk framtida urtro skulle kunna se ut i praktiken. Jag såg framför mig en katedral som badade i blågula mosaiker, på väggarna fanns fyra stora runor ristade - Ingvaz, Tyr, Sol och Wynja- och längs taken fanns en rad helgon. Många svenska som kanske mest associeras med den katolska tron, Ansgar, Birgitta, Erik, men också andra - vanliga ortodoxa "profiler" och längst fram bakom altaret fanns tre änglagestalter. Dessa tre änglagestalter hade utseendet av Tor, Oden, Balder, de tre asarna som på olika sätt gestaltar Kristus i de nordiska myterna. Tor på det sätt att han besegrar Midgårdsormen, Leviathan, genom att sjunka ner till dess underjord och hans dåd inleder ny tid för människorna. Oden är Kristus när han offrar sig genom att hängas upp på ett träd/kors för att ge människorna runornas vishet och Balder är närmast mest kristuslik då han låter sig dräpas av Loke/Lucifer för att sedan återvända i Ragnarröks slutskede som Kosmos härskare. De var alla klädda i gnistrande vitt, men Tors röda skägg, Odens enögdhet och Balders blonda, unga energi var utsökt bevarade och det stod klart för mig att Nordens gudar är föga annorlunda än gamla testamentets änglavarelser. Gudasöner som gestaltar Guds egenskaper inom en äldre andlighets paradigm. Gudstjänsten var påfallande kristen, med två udda komplement. Vid berökelsen så deltog ytterligare en diakon som medelst skallra trummade in gudstjänstens början och en shaman- trumma deltog i vissa av hymnerna. Tron och teologin var kristen, men symboliken klingade av Nordens mystik. Det var ytterst vackert.
Kommer den ortodoxa kyrkan någonsin acceptera sådana uttryck inom sina ramar? Troligen inte, men vem vet, tiderna förändras och må apostlagärningarnas ord klinga i prästernas bröst när de ser förändringarna utspela sig rum: "Slakta och ät, Petrus, slakta och ät. Det som var är inte ännu mer, ty se, jag gör allting nytt."
onsdag 15 maj 2019
"Trons fullhet"
Jag har tidigare skrivit om ortodoxins syn på sig själva och sin teologi och hur detta i vissa fall kan förvandlas till en avgud och även om jag står fast vid att jag tror att det är något ortodoxa behöver vara vaksamma mot så vill jag ändå beskriva varför jag är beredd att acceptera detta begrepp, "trons fullhet" och också jag bära det med andlig glädje någon gång framöver.
Trons fullhet innebär inte att man påstår att det man säger om Gud och hur ett andligt liv ska se ut är allt som Gud har möjlighet att göra och allt som Gud kan använda. Nej, givetvis inte, Gud är alltid större än vad mänskliga ord och resonemang kan uttrycka och Gud kan använda sig av vad och vem han vill. Om Gud vill uppenbara sig genom hedningar, heretiker och icke-troende så gör han det och deras frukt kan absolut vara god, ingen tvekan om det.
Trons fullhet handlar istället om vad kristendomen som andlig väg och kyrkan som Kristi kropp ska vara. I detta perspektiv så går det att säga om något är komplett eller inte och ortodoxin (efter min förståelse, nota bene) ser det såhär: Efter Kristi himmelsfärd så gav han den helige ande åt oss och när den nedsteg in i kyrkan vid pingsten så är det via andens ledning vi agerar i världen. Anden är fysiskt manifesterad när kyrkan som enad helhet möts och tillsammans stakar ut vägen för kyrkan och tar beslut för hennes räkning. När kyrkan samlats för enande rådslag så har dess beslut också varit Andens, Guds, beslut.
Det är därför de sju koncilierna under urkyrkans tid är så centrala. Här har vi de möten där kyrkan varit i organiserad enhet och där de efter myckna stridigheter tagit beslut om vad kristen teologi faktisk är. Vi behöver inte längre träta om dessa frågor, Gud, genom anden som genom kyrkan, har redan visat oss hur vi bör tänka och tro kring dessa frågor. Naturligtvis behöver vi inte acceptera kyrkans svar blint, det var fortfarande bristfälliga människor som tog besluten, men om vi vill tro på Skriftens ord att Anden är given till oss för att ge oss vägledning så är det märkligt att tro att den helt övergav kyrkan när den är samlad för att ta centrala beslut för dess framtid.
Efter de sju koncilierna är det svårare för kyrkan att samlas i en fullkomlig enhet och att ortodoxin ständigt pekar på fädernas tro betyder inte att de förnekar att Gud kan uppenbara något nytt efter denna period, men de ser det som att det isåfall kräver att hela den sanna kyrkan erkänner detta och vill lägga till det till fädernas tro. Om inte det sker så är alla tillägg och teologiskt avvikande påståenden heretiska, hur god frukt de än bär, de kan inte sägas vara kyrkans tro och det är det som begreppet "Trons fullhet" vill syfta till. Inte Guds fulhet, inte andlighetens fullhet, kyrkans fullhet.
Om man accepterar kristendomen och vill vandra en kristen väg är alla andra alternativ till ortodoxin bristfälliga. De må vara goda, de har tillgång till Jesus Kristus gubevars, men de har närmast per definition någon brist eftersom de på ett eller annat sätt vägrar acceptera det de sju koncilierna kom överens om ska vara kristen tro. Jag ser ingen anledning att döma de kristna som av historiska, kulturella och tämligen goda teologiska skäl har svårt med vissa av dessa beslut. Jag är ingen dogmatiker, har svårt för teologi och vill se alla som vill sätta kärleken främst i sina liv som mina trossyskon, men jag måste erkänna att om man vägrar förstå begreppet "trons fullhet" och varför det i sanning tillhör de ortodoxa så har man inte förstått vad kristendomen är för religion. Ta Swedenborg som exempel. Jag älskar hans vittnesbörd och hans teologiska utläggningar, de har gett mig omistligt mycket, men jag har inga problem att ändå stämpla honom som heretiker. Han påstår att hans teologi är "sann kristendom" samtidigt som han förnekar en klassisk förståelse av treenigheten. Hans tankar och budskap må vara hur kärleksfulla och goda som helst, men de har närmast ingenting med kristendom att göra.
Personligen är jag inte bekymrad över någons frälsning, det är inte därför det är viktigt att söka den bästa teologin och religionen, i sista hand är det Gud som frälser och dömer och jag litar på att han ger alla vad just de behöver - oavsett om de är hinduer, sekulära eller heretiska kristna, men eftersom jag numera vet med mig att jag vill vara en kristen, jag vill vandra en kristen väg så är det viktigt för mig att få tillgång till "trons fullhet".
Jag vill inte vara anarkist, jag vill inte att Inguz ska bli en nyandlig religion, och jag är trött på att protestera mot en högkyrka som inte gjort annat än efter bästa, bristfälliga, förmåga försökt att bevara fädernas tro och vad de bedömde vara "trons fullhet". Jag tror därför att jag vill vara ortodox i en snar framtid.
Trons fullhet innebär inte att man påstår att det man säger om Gud och hur ett andligt liv ska se ut är allt som Gud har möjlighet att göra och allt som Gud kan använda. Nej, givetvis inte, Gud är alltid större än vad mänskliga ord och resonemang kan uttrycka och Gud kan använda sig av vad och vem han vill. Om Gud vill uppenbara sig genom hedningar, heretiker och icke-troende så gör han det och deras frukt kan absolut vara god, ingen tvekan om det.
Trons fullhet handlar istället om vad kristendomen som andlig väg och kyrkan som Kristi kropp ska vara. I detta perspektiv så går det att säga om något är komplett eller inte och ortodoxin (efter min förståelse, nota bene) ser det såhär: Efter Kristi himmelsfärd så gav han den helige ande åt oss och när den nedsteg in i kyrkan vid pingsten så är det via andens ledning vi agerar i världen. Anden är fysiskt manifesterad när kyrkan som enad helhet möts och tillsammans stakar ut vägen för kyrkan och tar beslut för hennes räkning. När kyrkan samlats för enande rådslag så har dess beslut också varit Andens, Guds, beslut.
Det är därför de sju koncilierna under urkyrkans tid är så centrala. Här har vi de möten där kyrkan varit i organiserad enhet och där de efter myckna stridigheter tagit beslut om vad kristen teologi faktisk är. Vi behöver inte längre träta om dessa frågor, Gud, genom anden som genom kyrkan, har redan visat oss hur vi bör tänka och tro kring dessa frågor. Naturligtvis behöver vi inte acceptera kyrkans svar blint, det var fortfarande bristfälliga människor som tog besluten, men om vi vill tro på Skriftens ord att Anden är given till oss för att ge oss vägledning så är det märkligt att tro att den helt övergav kyrkan när den är samlad för att ta centrala beslut för dess framtid.
Efter de sju koncilierna är det svårare för kyrkan att samlas i en fullkomlig enhet och att ortodoxin ständigt pekar på fädernas tro betyder inte att de förnekar att Gud kan uppenbara något nytt efter denna period, men de ser det som att det isåfall kräver att hela den sanna kyrkan erkänner detta och vill lägga till det till fädernas tro. Om inte det sker så är alla tillägg och teologiskt avvikande påståenden heretiska, hur god frukt de än bär, de kan inte sägas vara kyrkans tro och det är det som begreppet "Trons fullhet" vill syfta till. Inte Guds fulhet, inte andlighetens fullhet, kyrkans fullhet.
Om man accepterar kristendomen och vill vandra en kristen väg är alla andra alternativ till ortodoxin bristfälliga. De må vara goda, de har tillgång till Jesus Kristus gubevars, men de har närmast per definition någon brist eftersom de på ett eller annat sätt vägrar acceptera det de sju koncilierna kom överens om ska vara kristen tro. Jag ser ingen anledning att döma de kristna som av historiska, kulturella och tämligen goda teologiska skäl har svårt med vissa av dessa beslut. Jag är ingen dogmatiker, har svårt för teologi och vill se alla som vill sätta kärleken främst i sina liv som mina trossyskon, men jag måste erkänna att om man vägrar förstå begreppet "trons fullhet" och varför det i sanning tillhör de ortodoxa så har man inte förstått vad kristendomen är för religion. Ta Swedenborg som exempel. Jag älskar hans vittnesbörd och hans teologiska utläggningar, de har gett mig omistligt mycket, men jag har inga problem att ändå stämpla honom som heretiker. Han påstår att hans teologi är "sann kristendom" samtidigt som han förnekar en klassisk förståelse av treenigheten. Hans tankar och budskap må vara hur kärleksfulla och goda som helst, men de har närmast ingenting med kristendom att göra.
Personligen är jag inte bekymrad över någons frälsning, det är inte därför det är viktigt att söka den bästa teologin och religionen, i sista hand är det Gud som frälser och dömer och jag litar på att han ger alla vad just de behöver - oavsett om de är hinduer, sekulära eller heretiska kristna, men eftersom jag numera vet med mig att jag vill vara en kristen, jag vill vandra en kristen väg så är det viktigt för mig att få tillgång till "trons fullhet".
Jag vill inte vara anarkist, jag vill inte att Inguz ska bli en nyandlig religion, och jag är trött på att protestera mot en högkyrka som inte gjort annat än efter bästa, bristfälliga, förmåga försökt att bevara fädernas tro och vad de bedömde vara "trons fullhet". Jag tror därför att jag vill vara ortodox i en snar framtid.
tisdag 14 maj 2019
Ortodoxin och lydnaden
En aspekt av att se mig som ortodox katekumen som jag tycker om är att det ger mig ett forum för att kunna ställa raka, hårda frågor till Kyrkan som jag ställer inte för att förhålla mig till svaren på avstånd utan i ett perspektiv där jag relativt snart ska välja om jag vill göra svaren till mina och ge varianter av dem när främmande människor vill ställa min tro till svar. De frågor och funderingar jag kastar mot min präst är inte intellektuella tankelekar utan på blodigt allvar, min tros liv och död.
En kamp jag har presenterat för min präst är min kärlek till psykedelikan och genom den också kärleken till allt av livets goda. Jag har i många perioder slagit mig blodig över varför kyrkan problematiserar och syndförklarar livets goda ting. Jag har inte kunnat förstå varför sådant som sex, alkohol och andra njutningsmedel som inte skadar någon annan blir bannlyst för de kristna. "Varför, oh varför?" har jag frågat. På område efter område har det blivit uppenbarat för mig att det goda som finns i dessa medel fortfarande är goda, men i de fall bruket av dessa blir ett hinder för oss att få det högsta av goda ting, Gud själv, så måste vi avstå från dem. Vi får göra det gråtandes och under kamp, men om vi under stolthetens banér vägrar att ens försöka försaka dem så har dessa goda ting blivit en avgud och om Israel håller fast vid sina avgudar så måste hon till slut gå under. Det gäller även oss.
Vad gäller psykedelikan så förstår jag nu ortodoxins svar. Det är inte så att de blint förnekar att man kan få reella andliga upplevelser, såväl gudomliga som demoniska, från dessa substanser, men målet för ett ortodoxt kristet liv är inte att få andligt starka upplevelser - det är istället att göra hela ens liv gudomligt. Psykedelikan erbjuder en genväg, en flyktväg från andlighetens ökendagar in till en intensiv rymdfärd där den andliga hastigheten är satt på max. Detta kan bli välsignat för en, eller till skada, men oavsett så har den ingenting att göra med ens vardagliga, normala vandring och om man tror att man inte kommer bli påverkad av psykedelikans styrka så gör man sig mer dåraktig än man behöver - man kommer se världen ur dess filter och det kommer bli än mer svårt att få det gråa, det ökenmässiga, havregrynsgröten i ens liv att genomsyras av Guds gudomlighet om man håller fast vid de psykedeliska substansernas värld. Kort sagt, psykedelisk praxis tillhör inte ortodox mystisk disciplin därför den i slutändan inte har något att erbjuda. I Kristus, helgonens och den ständiga bönens liv finns redan "drömmarnas ö", det tar bara längre tid att ta sig dit, men det finns ett omistligt värde i att vandra den långsamma vägen till ens gyllene mål.
Och jag kan acceptera det svaret. Inte med glädje, för jag älskar fortfarande det psykedelikan har gett mig, men det leder mig till en annan viktig insikt i mina ortodoxa studier:
Det protestantisk kristendom, och det samhälle dess tro har präglat, nästan helt saknar är den kärleksfulla lydnaden. Hör bara på vårt namn, vi identifierar oss som de som protesterar, och vi har det ingrott i oss att lydnad leder till något ont. Vår demokrati uppmanar oss till att delta och att aldrig böja knä inför kungar eller aristokrati, vår jämställdhetsideal leder till att kvinnor inte ska böja knä för deras äkta män och inte ens barn har längre skäl att lyda sina föräldrar och lärare. Inte för att det inte finns tid för trots och uppror, när de som blivit satta att leda oss försöker få oss att vägra lyda Gud i sista hand måste vi ha mod att vägra, men om vi låter hela våra liv genomsyras av denna attityd så missar vi något väsentligt i kärlekens essens och det tycker jag märks i min traditions tro.
Jag längtar efter att få böja knä, kort sagt. Jag måste inte förstå eller ens hålla med om allt som min kyrka säger och tycker, men jag letar efter något som är gott nog för att ge mig frid nog att våga överge min egen beslutsrätt över mitt andliga liv till. Jag vet inte vad jag håller på med, jag vill inte vara nyandlig och inte heller nykyrklig, jag vill få vara ett får tills jag - om Gud vill- lärt mig tillräckligt för att kunna leda andra.
Just nu tillhör jag en protestantisk, anglikan, tradition och absolut, jag skulle kunna böja knä inför denna kyrka, jag älskar också den. Jag älskar svenska kyrkans högkyrkliga mässor, jag älskar dess lättfattliga och ändå djupa liturgi. Jag vet att Maria och helgonen vördas också hos oss och oh så mycket jag ännu älskar frikyrkans andliga uttryck i dess lovsång och innerliga bön. Men. Det finns inga fäder inom den anglikanska traditionen. Det finns inga levande ikoner som kan uppfylla allt det som kyrkan är och skall vara. Protestantismens präster, pastorer och andliga ledare kan bara manifestera en liten bit av kyrkans fullhet, deras specifika uttryck i historien och kulturella preferenser. De förtjänar inte titeln fader, anglikanska kyrkan förtjänar inte att kallas Kyrkan med stort K.
Om man ser till ortodoxin så finns det ingen anledning till att ha några illusioner. Deras kyrkor är trasiga, förstelnade, politiskt präglade enheter lika mycket som hos protestantismen, men teologiskt är det ingen tvekan för mig: Kyrkans fullhet bor där, ingenting saknas, ingenting behöver läggas till. Allt som den kristna mystiken behöver innehålla har uttryckts av ortodoxa genom historien, alla teologiska riktlinjer och markörer är på plats för att hålla alla mystikers vandring inom rätt gränser. Jag må ha svårt för vissa avvägningar och behöva kämpa med andra, men inget som jag lärt mig älska i studier av andlighet och religion är okänt för ortodoxin - de har bara hittat sitt särskilda sätt att uttrycka det på ett kristet vis.
Och här trängtar jag att få böja knä. Min präst är inte perfekt, min ortodoxa församling inte en samling helgon. Jag vet att jag kommer vara frustrerad, arg och sorgsen genom en ortodox vandring, men när jag tilltalar min präst med Fader så ser jag inte längre M framför mig utan en ikon av kyrkans fullhet. Traditionen försöker tala till mig via M:s mänsklighet och leda mig framåt på den kristna vägen. Genom det så kan jag i lydnad acceptera det han säger till och rådgör mig att göra. Jag må inte alltid hålla med, jag må upptäcka att han leder vår församling på ett bristfälligt sätt från tid till tid - antingen direkt eller via hans biskop eller Patriarks beslut, men det spelar ingen roll. Jag vill älska Gud genom att lyda de han satt att leda och härska över mig. Den attityden är ny för min andlighet.
Att ha hittat en sådan skatt är för värdefullt för att vara utan, känner jag just nu.
En kamp jag har presenterat för min präst är min kärlek till psykedelikan och genom den också kärleken till allt av livets goda. Jag har i många perioder slagit mig blodig över varför kyrkan problematiserar och syndförklarar livets goda ting. Jag har inte kunnat förstå varför sådant som sex, alkohol och andra njutningsmedel som inte skadar någon annan blir bannlyst för de kristna. "Varför, oh varför?" har jag frågat. På område efter område har det blivit uppenbarat för mig att det goda som finns i dessa medel fortfarande är goda, men i de fall bruket av dessa blir ett hinder för oss att få det högsta av goda ting, Gud själv, så måste vi avstå från dem. Vi får göra det gråtandes och under kamp, men om vi under stolthetens banér vägrar att ens försöka försaka dem så har dessa goda ting blivit en avgud och om Israel håller fast vid sina avgudar så måste hon till slut gå under. Det gäller även oss.
Vad gäller psykedelikan så förstår jag nu ortodoxins svar. Det är inte så att de blint förnekar att man kan få reella andliga upplevelser, såväl gudomliga som demoniska, från dessa substanser, men målet för ett ortodoxt kristet liv är inte att få andligt starka upplevelser - det är istället att göra hela ens liv gudomligt. Psykedelikan erbjuder en genväg, en flyktväg från andlighetens ökendagar in till en intensiv rymdfärd där den andliga hastigheten är satt på max. Detta kan bli välsignat för en, eller till skada, men oavsett så har den ingenting att göra med ens vardagliga, normala vandring och om man tror att man inte kommer bli påverkad av psykedelikans styrka så gör man sig mer dåraktig än man behöver - man kommer se världen ur dess filter och det kommer bli än mer svårt att få det gråa, det ökenmässiga, havregrynsgröten i ens liv att genomsyras av Guds gudomlighet om man håller fast vid de psykedeliska substansernas värld. Kort sagt, psykedelisk praxis tillhör inte ortodox mystisk disciplin därför den i slutändan inte har något att erbjuda. I Kristus, helgonens och den ständiga bönens liv finns redan "drömmarnas ö", det tar bara längre tid att ta sig dit, men det finns ett omistligt värde i att vandra den långsamma vägen till ens gyllene mål.
Och jag kan acceptera det svaret. Inte med glädje, för jag älskar fortfarande det psykedelikan har gett mig, men det leder mig till en annan viktig insikt i mina ortodoxa studier:
Det protestantisk kristendom, och det samhälle dess tro har präglat, nästan helt saknar är den kärleksfulla lydnaden. Hör bara på vårt namn, vi identifierar oss som de som protesterar, och vi har det ingrott i oss att lydnad leder till något ont. Vår demokrati uppmanar oss till att delta och att aldrig böja knä inför kungar eller aristokrati, vår jämställdhetsideal leder till att kvinnor inte ska böja knä för deras äkta män och inte ens barn har längre skäl att lyda sina föräldrar och lärare. Inte för att det inte finns tid för trots och uppror, när de som blivit satta att leda oss försöker få oss att vägra lyda Gud i sista hand måste vi ha mod att vägra, men om vi låter hela våra liv genomsyras av denna attityd så missar vi något väsentligt i kärlekens essens och det tycker jag märks i min traditions tro.
Jag längtar efter att få böja knä, kort sagt. Jag måste inte förstå eller ens hålla med om allt som min kyrka säger och tycker, men jag letar efter något som är gott nog för att ge mig frid nog att våga överge min egen beslutsrätt över mitt andliga liv till. Jag vet inte vad jag håller på med, jag vill inte vara nyandlig och inte heller nykyrklig, jag vill få vara ett får tills jag - om Gud vill- lärt mig tillräckligt för att kunna leda andra.
Just nu tillhör jag en protestantisk, anglikan, tradition och absolut, jag skulle kunna böja knä inför denna kyrka, jag älskar också den. Jag älskar svenska kyrkans högkyrkliga mässor, jag älskar dess lättfattliga och ändå djupa liturgi. Jag vet att Maria och helgonen vördas också hos oss och oh så mycket jag ännu älskar frikyrkans andliga uttryck i dess lovsång och innerliga bön. Men. Det finns inga fäder inom den anglikanska traditionen. Det finns inga levande ikoner som kan uppfylla allt det som kyrkan är och skall vara. Protestantismens präster, pastorer och andliga ledare kan bara manifestera en liten bit av kyrkans fullhet, deras specifika uttryck i historien och kulturella preferenser. De förtjänar inte titeln fader, anglikanska kyrkan förtjänar inte att kallas Kyrkan med stort K.
Om man ser till ortodoxin så finns det ingen anledning till att ha några illusioner. Deras kyrkor är trasiga, förstelnade, politiskt präglade enheter lika mycket som hos protestantismen, men teologiskt är det ingen tvekan för mig: Kyrkans fullhet bor där, ingenting saknas, ingenting behöver läggas till. Allt som den kristna mystiken behöver innehålla har uttryckts av ortodoxa genom historien, alla teologiska riktlinjer och markörer är på plats för att hålla alla mystikers vandring inom rätt gränser. Jag må ha svårt för vissa avvägningar och behöva kämpa med andra, men inget som jag lärt mig älska i studier av andlighet och religion är okänt för ortodoxin - de har bara hittat sitt särskilda sätt att uttrycka det på ett kristet vis.
Och här trängtar jag att få böja knä. Min präst är inte perfekt, min ortodoxa församling inte en samling helgon. Jag vet att jag kommer vara frustrerad, arg och sorgsen genom en ortodox vandring, men när jag tilltalar min präst med Fader så ser jag inte längre M framför mig utan en ikon av kyrkans fullhet. Traditionen försöker tala till mig via M:s mänsklighet och leda mig framåt på den kristna vägen. Genom det så kan jag i lydnad acceptera det han säger till och rådgör mig att göra. Jag må inte alltid hålla med, jag må upptäcka att han leder vår församling på ett bristfälligt sätt från tid till tid - antingen direkt eller via hans biskop eller Patriarks beslut, men det spelar ingen roll. Jag vill älska Gud genom att lyda de han satt att leda och härska över mig. Den attityden är ny för min andlighet.
Att ha hittat en sådan skatt är för värdefullt för att vara utan, känner jag just nu.
måndag 13 maj 2019
Ortodoxin och knarket
Jag är nu ortodox katekumen och som sådan rusar jag vidare i studier och reflektioner över tro, religiös praktik och mitt livs prioriteringar. Till min stora förfäran så inser jag mer och mer att den kulle mitt ortodoxa projekt kommer leva eller dö på är frågan om psykedelikans roll i ett kristet liv. Jag tänkte därför ta mig tid att gå in ordentligt på djupet på denna fråga för att rita upp de stridslinjer som de närmsta månaderna kommer utspela sig inom.
Först och främst, tro inte att jag har några illusioner om att en abrahamitisk religion ska ha ett gott öga till dessa substanser, eller ens en nyanserad hållning, men ortodoxin har åtminstone fördelen att vara mer mystiskt medveten än sina västliga motsvarigheter - även om de, vad jag vet, inte har någon kristen praxis kring dessa frågor så förstår de en längtan som går ut på att vilja möta Gud till varje pris. Som är beredd att kasta sig handlöst ut i vågorna om man bara anar den minsta skymt av det gudomliga därute.
Min första undersökning lämnar mig dock besviken. Nej, ortodoxin ser ingen anledning att välsigna ett bruk av psykedeliska substanser. Någon som använder dessa bör uppsöka anonyma narkomaner även om denne känner att den mår bra och kommer framåt med hjälp av sina psykedeliska övningar. Psykedelikan är en avgud som man måste lära sig att avstå för att vandra den ortodoxa vägen.
Även om jag alltså inte är chockerad över svaret, så förbryllar det mig. Personen som delgav mig svaret mig har själv ingen psykedelisk erfarenhet och jag kan därför inte klandra just denne för dess ignorans, men om också de som vet vad den psykedeliska världen innebär kategoriskt avfärdar dem som något syndigt och demoniskt så blir jag uppriktigt bekymrad.
Psykedeliska substanser är nämligen föga annat än mer eller mindre potenta ingångar till den verkliga andliga världen. Varken mer eller mindre. Att fördöma psykedeliska rakt av och utan någon nyansering är att fördöma personlig mystik. Att söka Gud på egen hand säger ortodoxin, om denna attityd är allmän hos kyrkan, är något ont och icke- önskvärt. Om detta är sant kan jag inte vara ortodox. Det går bara inte. Gud bryr sig inte om kyrkor och religiösa organisationer alls jämfört med hur mycket han brinner för våra personliga hjärtan och vår egen drivkraft efter att hitta honom och hans rike. Nog för att det är välsignat att söka och manifestera Gud också i grupp, men den personliga relationen kommer först. En kyrka som inte instämmer i detta kan jag inte tillhöra.
*
Låt oss backa bandet lite. Varför är det så att så många etablerade religioner är skeptiska till psykedeliska substanser, varför blir de bara omfamnade av nyandliga, sektdoftande rörelser i den religiösa vildmarken som mer ofta än sällan är djupt osunda och dåraktiga på andra områden än just det personliga sökandet? Ett skäl är att de psykedeliska substanserna är hisnande potenta andliga verktyg. De är inte bara vägar in till den andliga världen, de är fyrfiliga motorvägar där hastigheten ibland överstiger ljusets. Denna metod är svår att överblicka, svår att forma en praxis kring och något som verkligen inte passar alla andliga vandrare. De är omöjliga att universera, att skapa en allmän hållning som kan gälla majoriteten av en religiös befolkning. Mellanvägar är svåra att få till, personliga lösningar är inte något religiösa organisationer är till för att formulera och särskilt de traditioner jag har insyn i vill sträva efter att vara en religiös väg för alla. Det är svårt för organisationer med sådana ambitioner att ha en positiv syn på psykedelikan. Det är schamanens redskap, inte tant Sigrids på syjuntan efter kyrkkaffet.
En faktor i detta är som sagt substansernas höga potens och dess tendens att ge brukaren andliga insikter som de inte är mogna för och jag har djup respekt för denna aspekt hos psykedelikan. Dessa substanser är farliga och kräver djup respekt och kunskap hos brukaren om denne inte ska riskera att fara illa eller hamna snett på sin andliga framtid. Man behöver veta vad man gör, man behöver förstå att man lika gärna kan hamna hos Djävulen som hos Gud om man sätter sig i den psykedeliska farkosten och om man är inte är beredd på detta så... ja. Det är inte konstigt att vårt samhälle förbjuder dessa substanser och stämplar dem som knark. Att hantera dessa substanser lättvindligt är att leka med andlig plutonium.
Men. Vi har andra kraftfulla andliga verktyg i vår kristna vardag som vi inte har samma skräckblandade respekt för. Bibeln, till exempel. Det är inte längre kontroversiellt att låta lekmän läsa och kontemplera dess böcker precis hur som helst och utan vägledning. Förvisso är detta något som blev vanligt i och med protestantismen och jag är medveten om att ortodoxin strängeligen poängterar att alla tolkningar av Bibeln som inte stämmer överens med fädernas tro är farliga att ta till sig, men fortfarande: Få ortodoxa skulle drömma om att hänvisa en protestant till "anonyma bibelläsare" om de berättar att de studerar Bibeln utan proper vägledning. För min del är Bibeln långt farligare än psykedeliska substanser. Jag har förlorat min bästa vän in i en biblisk psykos där denne förvandlats till en hatisk dåre genom att tolka dessa texter på ett bokstavligt sätt. Jag kan inte logiskt bryta ner hans Bibeltolkning, den är koherent, bara extremt modernt dåraktig och mången är den som stött på dessa bibliska fundamentalister som förläst sig på ett andligt material som är alldeles, alldeles för starkt för dem. Bibeln kräver respekt. Utan denna respekt är den ett sylvasst svärd som kan skära av dig ditt vett och sans snarare än du anar.
Jag vill inte yrka på att vi ska låsa in Bibeln bakom förbommade kyrkdörrar eller kriminalisera Bibelstudier på samma sätt som man gjort med psykedelikan, nej, jag vill hellre uppmana ortodoxin - och alla kristna samfund- att rannsaka sig själva och se om de kan hitta ett sätt att sakralisera och kristna psykedelikan en gång för alla. Kristus är till för att vara alla och alltings konung och psykedeliska substanser har varit ett inslag i mänsklig kultur sen dess begynnelse. Jag kan omöjligen tro att substanser som finns tillgängligt i globalt existerande svampar och örtväxter i mängder kan vara något som är strikt demoniskt och som Gud ska förinta när jorden en gång förnyas. Jag köper det inte. Gud har gett oss förmågan att få psykedeliska upplevelser. Om det inte finns ett enda sätt att ta del av sådan upplevelser i en kristen välsignad kontext så har kyrkan fått något rejält om bakfoten. Nu om inte förr är det i så fall dags att nyktra till, också för en religion som hävdar att de redan har tillgång till "trons fullhet" sedan förra millenniets slutskede.
Psykedelikans närvaro kommer inte försvinna och knappast heller bli mindre ju längre in i framtiden vi faller. På den andliga fronten är det här som modernismens andliga sökare gör sina första reella upptäckter av Gud. I psykedelikans sfär upptäcker de att sådant som himmelsk salighet, änglar och demoner och de sanslöst förunderliga DMT- entiteterna inte bara är något som existerar i myter och poesi utan är något som kan erfaras direkt och på oerhört starka sätt. Det gudomliga är verkligt, för den i moderniteten som tvivlar är det bara att plocka upp närmsta bong och gå loss. Om du är ateistisk materialist när du kommer tillbaka är du inte bara dum som en stock, utan också diskvalificerad i alla diskussioner om Gud och religion.
Förvisso, att få tillgång till den andliga världen är inte detsamma som att få vishet om densamma. Att uppleva Gud är inte samma sak som att ha visshet om hans natur. Psykonauterna av idag har ofta en förfärande bristfällig teologi och de slutsatser de drar av sina upplevelser är i bästa fall förvirrade och missvisande, i värsta fall direkt destruktiva på ett antal olika sätt. Just därför är det mig så oerhört sorgligt om också ortodoxa kyrkans hållning är att hålla för öronen och skrika "demoner, demoner, demoner" när moderna sökare berättar om vad de sett och varit med om på sina andliga utflykter. Psykedeliska substanser gör att renodlade ateister sitter i podcasts och tv-program med miljontals tittare och förundrat talar om övernaturliga händelser och uppenbart andliga dimensioner. Ja, jag har hört ateister beskriva min Guds egenskaper och varit helt med om att dessa måste vara en realitet på något sätt, någonstans - allt tack vare gräset, svamparna och syran. Om kyrkan verkligen ska fortsätta ta den kategoriska hållningen att allt detta är av demonisk, icke- önksvärd kvalité, om psykonauterna inte får någon möjlighet att lära sig ett kristet sätt att hantera dessa substanser så kommer kyrkan dö! Ja, sannerligen, kyrkan kommer i framtiden vara lika irrelevant och meningslös som hedniska religioner om de inte lär sig att möta sin samtids viktigaste sakrament.
Kristus kommer inte försvinna, oh nej, givetvis inte, men Kristus kommer att övertas av andra grupper än den organiserade kristendomen. Andra grupper kommer bättre sprida evangeliet än de förstockade, arkaiska, kristna som var för stolta och arroganta för att mjuka upp sina doktriner för att kunna möta sina medmänniskor med kärlek där de står. Jesus kommer inte ha något emot det, ty "alla som inte är mot mig är med mig". Även de som inte känner honom, men ärligt söker honom kommer han att möta och om kyrkan kategoriskt fördömer det medium som Gud väljer för att dra vår samtid till sig, så gör hon ett sorgligt misstag jag inte kan böja knä inför. Jag tror åtminstone inte det.
Först och främst, tro inte att jag har några illusioner om att en abrahamitisk religion ska ha ett gott öga till dessa substanser, eller ens en nyanserad hållning, men ortodoxin har åtminstone fördelen att vara mer mystiskt medveten än sina västliga motsvarigheter - även om de, vad jag vet, inte har någon kristen praxis kring dessa frågor så förstår de en längtan som går ut på att vilja möta Gud till varje pris. Som är beredd att kasta sig handlöst ut i vågorna om man bara anar den minsta skymt av det gudomliga därute.
Min första undersökning lämnar mig dock besviken. Nej, ortodoxin ser ingen anledning att välsigna ett bruk av psykedeliska substanser. Någon som använder dessa bör uppsöka anonyma narkomaner även om denne känner att den mår bra och kommer framåt med hjälp av sina psykedeliska övningar. Psykedelikan är en avgud som man måste lära sig att avstå för att vandra den ortodoxa vägen.
Även om jag alltså inte är chockerad över svaret, så förbryllar det mig. Personen som delgav mig svaret mig har själv ingen psykedelisk erfarenhet och jag kan därför inte klandra just denne för dess ignorans, men om också de som vet vad den psykedeliska världen innebär kategoriskt avfärdar dem som något syndigt och demoniskt så blir jag uppriktigt bekymrad.
Psykedeliska substanser är nämligen föga annat än mer eller mindre potenta ingångar till den verkliga andliga världen. Varken mer eller mindre. Att fördöma psykedeliska rakt av och utan någon nyansering är att fördöma personlig mystik. Att söka Gud på egen hand säger ortodoxin, om denna attityd är allmän hos kyrkan, är något ont och icke- önskvärt. Om detta är sant kan jag inte vara ortodox. Det går bara inte. Gud bryr sig inte om kyrkor och religiösa organisationer alls jämfört med hur mycket han brinner för våra personliga hjärtan och vår egen drivkraft efter att hitta honom och hans rike. Nog för att det är välsignat att söka och manifestera Gud också i grupp, men den personliga relationen kommer först. En kyrka som inte instämmer i detta kan jag inte tillhöra.
*
Låt oss backa bandet lite. Varför är det så att så många etablerade religioner är skeptiska till psykedeliska substanser, varför blir de bara omfamnade av nyandliga, sektdoftande rörelser i den religiösa vildmarken som mer ofta än sällan är djupt osunda och dåraktiga på andra områden än just det personliga sökandet? Ett skäl är att de psykedeliska substanserna är hisnande potenta andliga verktyg. De är inte bara vägar in till den andliga världen, de är fyrfiliga motorvägar där hastigheten ibland överstiger ljusets. Denna metod är svår att överblicka, svår att forma en praxis kring och något som verkligen inte passar alla andliga vandrare. De är omöjliga att universera, att skapa en allmän hållning som kan gälla majoriteten av en religiös befolkning. Mellanvägar är svåra att få till, personliga lösningar är inte något religiösa organisationer är till för att formulera och särskilt de traditioner jag har insyn i vill sträva efter att vara en religiös väg för alla. Det är svårt för organisationer med sådana ambitioner att ha en positiv syn på psykedelikan. Det är schamanens redskap, inte tant Sigrids på syjuntan efter kyrkkaffet.
En faktor i detta är som sagt substansernas höga potens och dess tendens att ge brukaren andliga insikter som de inte är mogna för och jag har djup respekt för denna aspekt hos psykedelikan. Dessa substanser är farliga och kräver djup respekt och kunskap hos brukaren om denne inte ska riskera att fara illa eller hamna snett på sin andliga framtid. Man behöver veta vad man gör, man behöver förstå att man lika gärna kan hamna hos Djävulen som hos Gud om man sätter sig i den psykedeliska farkosten och om man är inte är beredd på detta så... ja. Det är inte konstigt att vårt samhälle förbjuder dessa substanser och stämplar dem som knark. Att hantera dessa substanser lättvindligt är att leka med andlig plutonium.
Men. Vi har andra kraftfulla andliga verktyg i vår kristna vardag som vi inte har samma skräckblandade respekt för. Bibeln, till exempel. Det är inte längre kontroversiellt att låta lekmän läsa och kontemplera dess böcker precis hur som helst och utan vägledning. Förvisso är detta något som blev vanligt i och med protestantismen och jag är medveten om att ortodoxin strängeligen poängterar att alla tolkningar av Bibeln som inte stämmer överens med fädernas tro är farliga att ta till sig, men fortfarande: Få ortodoxa skulle drömma om att hänvisa en protestant till "anonyma bibelläsare" om de berättar att de studerar Bibeln utan proper vägledning. För min del är Bibeln långt farligare än psykedeliska substanser. Jag har förlorat min bästa vän in i en biblisk psykos där denne förvandlats till en hatisk dåre genom att tolka dessa texter på ett bokstavligt sätt. Jag kan inte logiskt bryta ner hans Bibeltolkning, den är koherent, bara extremt modernt dåraktig och mången är den som stött på dessa bibliska fundamentalister som förläst sig på ett andligt material som är alldeles, alldeles för starkt för dem. Bibeln kräver respekt. Utan denna respekt är den ett sylvasst svärd som kan skära av dig ditt vett och sans snarare än du anar.
Jag vill inte yrka på att vi ska låsa in Bibeln bakom förbommade kyrkdörrar eller kriminalisera Bibelstudier på samma sätt som man gjort med psykedelikan, nej, jag vill hellre uppmana ortodoxin - och alla kristna samfund- att rannsaka sig själva och se om de kan hitta ett sätt att sakralisera och kristna psykedelikan en gång för alla. Kristus är till för att vara alla och alltings konung och psykedeliska substanser har varit ett inslag i mänsklig kultur sen dess begynnelse. Jag kan omöjligen tro att substanser som finns tillgängligt i globalt existerande svampar och örtväxter i mängder kan vara något som är strikt demoniskt och som Gud ska förinta när jorden en gång förnyas. Jag köper det inte. Gud har gett oss förmågan att få psykedeliska upplevelser. Om det inte finns ett enda sätt att ta del av sådan upplevelser i en kristen välsignad kontext så har kyrkan fått något rejält om bakfoten. Nu om inte förr är det i så fall dags att nyktra till, också för en religion som hävdar att de redan har tillgång till "trons fullhet" sedan förra millenniets slutskede.
Psykedelikans närvaro kommer inte försvinna och knappast heller bli mindre ju längre in i framtiden vi faller. På den andliga fronten är det här som modernismens andliga sökare gör sina första reella upptäckter av Gud. I psykedelikans sfär upptäcker de att sådant som himmelsk salighet, änglar och demoner och de sanslöst förunderliga DMT- entiteterna inte bara är något som existerar i myter och poesi utan är något som kan erfaras direkt och på oerhört starka sätt. Det gudomliga är verkligt, för den i moderniteten som tvivlar är det bara att plocka upp närmsta bong och gå loss. Om du är ateistisk materialist när du kommer tillbaka är du inte bara dum som en stock, utan också diskvalificerad i alla diskussioner om Gud och religion.
Förvisso, att få tillgång till den andliga världen är inte detsamma som att få vishet om densamma. Att uppleva Gud är inte samma sak som att ha visshet om hans natur. Psykonauterna av idag har ofta en förfärande bristfällig teologi och de slutsatser de drar av sina upplevelser är i bästa fall förvirrade och missvisande, i värsta fall direkt destruktiva på ett antal olika sätt. Just därför är det mig så oerhört sorgligt om också ortodoxa kyrkans hållning är att hålla för öronen och skrika "demoner, demoner, demoner" när moderna sökare berättar om vad de sett och varit med om på sina andliga utflykter. Psykedeliska substanser gör att renodlade ateister sitter i podcasts och tv-program med miljontals tittare och förundrat talar om övernaturliga händelser och uppenbart andliga dimensioner. Ja, jag har hört ateister beskriva min Guds egenskaper och varit helt med om att dessa måste vara en realitet på något sätt, någonstans - allt tack vare gräset, svamparna och syran. Om kyrkan verkligen ska fortsätta ta den kategoriska hållningen att allt detta är av demonisk, icke- önksvärd kvalité, om psykonauterna inte får någon möjlighet att lära sig ett kristet sätt att hantera dessa substanser så kommer kyrkan dö! Ja, sannerligen, kyrkan kommer i framtiden vara lika irrelevant och meningslös som hedniska religioner om de inte lär sig att möta sin samtids viktigaste sakrament.
Kristus kommer inte försvinna, oh nej, givetvis inte, men Kristus kommer att övertas av andra grupper än den organiserade kristendomen. Andra grupper kommer bättre sprida evangeliet än de förstockade, arkaiska, kristna som var för stolta och arroganta för att mjuka upp sina doktriner för att kunna möta sina medmänniskor med kärlek där de står. Jesus kommer inte ha något emot det, ty "alla som inte är mot mig är med mig". Även de som inte känner honom, men ärligt söker honom kommer han att möta och om kyrkan kategoriskt fördömer det medium som Gud väljer för att dra vår samtid till sig, så gör hon ett sorgligt misstag jag inte kan böja knä inför. Jag tror åtminstone inte det.
lördag 11 maj 2019
Ripipip och drömmarnas ö
I Caspian och skeppet gryningen så når besättningen i ett sent skede av boken en ö som omges av ett kompakt mörker. Från detta mörker hör de en röst som ropar efter hjälp och de drar den förtvivlade mannen upp i säkerhet i båten. Mannen visar sig vara en av de riddare som de är på jakt efter och när de frågar om ön så berättar han att platsen är av det slaget att den får alla ens drömmar att bli verklighet. Först blir besättningen uppspelta, det låter ju synnerligen trevligt, men mannen bara skakar på huvudet. "Nej, ni förstår inte. Alla. Drömmar. Inklusive era värsta mardrömmar, ja, i synnerhet dem." Besättningen bleknar i fasa och Caspian beordrar blixtsnabbt att skeppet ska styra om och försvinna från öns närhet så fort som möjligt.
Det är inte hela besättningen som omedelbart lyder denna befallning. Ripipip, modet personifierad i en talande mus, blir vansinnig och kallar hela besättningen för fega ynkryggar och kräver att de ska fortsätta framåt och undersöka ön för att se vad som mer finns där. Caspian vägrar, deras uppdrag är att rädda de riddare som är vid liv, inte att riskera deras själva psyken bara för äventyrets skull. Ripipip protesterar och hävdar att det enda ärorika och hedersamma är att förutsättningslöst undersöka allt som finns i Aslans värld, men Caspian klipper av, hotar att slänga Ripipip överbord om han inte tystnar. Skeppet ska vända om.
Jag har ibland undrat över moralen i denna berättelse, är det Caspian som är feg eller Ripipip som är dumdristigt hungrig efter äventyr och det diffusa begreppet "ära"? Berättelsen är en bihistoria i boken och besättningen fortsätter snart sin färd utan att drömön nämns igen så Lewis ger själv inget svar. Ripipip släcker sin törst efter ära när han får lov att åka ut mot världens ände, Aslans slutgiltiga rike och Caspian kommer lyckligt hem till sitt väntande konungarike, nu med en stjärndotter till hustru dessutom.
Mitt senaste psykedeliska äventyr är det som har väckt minnet av drömön till liv. Kommer du tillräckligt långt ut med dessa substanser så är den bästa liknelsen för vad man är med om just denna "drömmarnas ö". Man är med om så sanslöst sällsamma saker, åt båda håll, än är man i himlen och får se sina högsta önskningar gå i uppfyllelse, än slungas man ner till helvetets domäner och måste kämpa med demoner och sina värsta farhågor om vad existensen faktiskt är. Allt upplevs vara i den högsta av verkligheter, man minns någonstans att allt man upplever beror på substansen man intog, men man glömmer det snart igen för att fortsätta sitt umgänge med ömsom Djävulen, ömsom Gud själv. Det är ytterst... knäppt och upplevelser av den här arten borde inte vara möjliga att få sig till del i ett materiellt slutet och stumt universum. Men det finns. Drömmarnas ö finns i vår verklighet och inte bara i Narnia.
Och jag är genuint kluven hur jag som Caspian över det skepp som är mitt liv och min lekamen ska göra. Jag har en Ripipip ombord som är oerhört exalterad över våra äventyr och som vill gå i land igen, nu, direkt och helst stanna där för alltid, men jag har också en kungsröst hos mig som säger åt mig att det här är förbjudet. Det här är för stort för en mänsklig själ att bära. På ett helt nytt sätt förstår jag, utan upprördhet, varför detta är legalt förbjudet i våra samhällen. Ja, det finns konspirationsmässiga inslag av att myndigheterna vill hålla oss förslavade och inte vill få för många fritänkare som drömön naturligt kommer skapa- men det finns också en verklig insikt om att många människor kommer slå sönder sina skepp och liv om de stannar till vid den här stranden, om så bara för ett ögonblick. Människor är olika sköra och för många så kommer en vistelse på drömön vara totalt förödande. Gud är farlig. För majoriteten är det klokt, vist och gott att lyda Caspians order och styra om sitt skepp mot ljusare och mer förståeliga landmarker.
För egen del är jag dock fortsatt kluven, trots denna nya förståelse inför dessa våra morallagar. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är av en högre andlig styrka än "majoriteten" eller att jag har någon unik förmåga som gör att jag klarar av drömön bättre än min nästa, men jag kan inte förändra hur mitt liv sett ut. Jag har tillbringat oerhörda delar av mitt liv i nyktra delar av utmarken. Jag tillhör samhällets periferi, jag trivs bättre i ordningens gränsmarker, där kaoset vibrerar under marken och avgrundens mörker alltid hotar att svälja en. Jag kan inte hjälpa det. Det har blivit mitt hem i detta fält av existensen. Jag är inte så mycket människa som att jag faktiskt är en... talande mus.
Så jag lyssnar på Ripipip. Även i vår värld ligger det något i av vad han säger. Varför ska vi vara kategoriskt rädda och hatiska mot något som är inlagt i skapelsen? Särskilt som kristna, varför ska vi som har Jesus Kristus frukta någonting av Guds gåvor*? Dessa upplevelser kan fås av fullt naturliga växter och människor hungriga efter mer har sökt sig till dessa sedan vi uppstod på den här planeten. Om vi kategoriskt säger att denna plats är till för Djävulen och mörkret så krymper vi Guds värld betydligt. Har vi lov till det?
Är det fel för människor, kristna, att söka ära så som Ripipip? Är det möjligt för oss att viga våra liv i ett "gyllene" martyrskap som är berett att offra hälsa, mental stabilitet och kanske till och med vår yttersta frälsning i en vilja att söka Gud och möjligheten att se hans ansikte oavsett kostnad? Jag vet inte. Det är kanske ovist till en gräns som gör det rimligt att förbjuda denna handling också i denna fria tidsålder, men Ripipip fortsätter att tala inom mig och även om jag vet att jag borde säga åt honom att hålla tyst och styra om mitt skepp till universums logiska länder så fortsätter jag ända att lyssna.
Må Aslan uppenbara sig, deus ex machina, och säga åt mig vad jag bör göra, hans namn till ära.
*(1 mos 1:29 "Jag ger er alla fröbärande örter...")
Det är inte hela besättningen som omedelbart lyder denna befallning. Ripipip, modet personifierad i en talande mus, blir vansinnig och kallar hela besättningen för fega ynkryggar och kräver att de ska fortsätta framåt och undersöka ön för att se vad som mer finns där. Caspian vägrar, deras uppdrag är att rädda de riddare som är vid liv, inte att riskera deras själva psyken bara för äventyrets skull. Ripipip protesterar och hävdar att det enda ärorika och hedersamma är att förutsättningslöst undersöka allt som finns i Aslans värld, men Caspian klipper av, hotar att slänga Ripipip överbord om han inte tystnar. Skeppet ska vända om.
Jag har ibland undrat över moralen i denna berättelse, är det Caspian som är feg eller Ripipip som är dumdristigt hungrig efter äventyr och det diffusa begreppet "ära"? Berättelsen är en bihistoria i boken och besättningen fortsätter snart sin färd utan att drömön nämns igen så Lewis ger själv inget svar. Ripipip släcker sin törst efter ära när han får lov att åka ut mot världens ände, Aslans slutgiltiga rike och Caspian kommer lyckligt hem till sitt väntande konungarike, nu med en stjärndotter till hustru dessutom.
Mitt senaste psykedeliska äventyr är det som har väckt minnet av drömön till liv. Kommer du tillräckligt långt ut med dessa substanser så är den bästa liknelsen för vad man är med om just denna "drömmarnas ö". Man är med om så sanslöst sällsamma saker, åt båda håll, än är man i himlen och får se sina högsta önskningar gå i uppfyllelse, än slungas man ner till helvetets domäner och måste kämpa med demoner och sina värsta farhågor om vad existensen faktiskt är. Allt upplevs vara i den högsta av verkligheter, man minns någonstans att allt man upplever beror på substansen man intog, men man glömmer det snart igen för att fortsätta sitt umgänge med ömsom Djävulen, ömsom Gud själv. Det är ytterst... knäppt och upplevelser av den här arten borde inte vara möjliga att få sig till del i ett materiellt slutet och stumt universum. Men det finns. Drömmarnas ö finns i vår verklighet och inte bara i Narnia.
Och jag är genuint kluven hur jag som Caspian över det skepp som är mitt liv och min lekamen ska göra. Jag har en Ripipip ombord som är oerhört exalterad över våra äventyr och som vill gå i land igen, nu, direkt och helst stanna där för alltid, men jag har också en kungsröst hos mig som säger åt mig att det här är förbjudet. Det här är för stort för en mänsklig själ att bära. På ett helt nytt sätt förstår jag, utan upprördhet, varför detta är legalt förbjudet i våra samhällen. Ja, det finns konspirationsmässiga inslag av att myndigheterna vill hålla oss förslavade och inte vill få för många fritänkare som drömön naturligt kommer skapa- men det finns också en verklig insikt om att många människor kommer slå sönder sina skepp och liv om de stannar till vid den här stranden, om så bara för ett ögonblick. Människor är olika sköra och för många så kommer en vistelse på drömön vara totalt förödande. Gud är farlig. För majoriteten är det klokt, vist och gott att lyda Caspians order och styra om sitt skepp mot ljusare och mer förståeliga landmarker.
För egen del är jag dock fortsatt kluven, trots denna nya förståelse inför dessa våra morallagar. Jag vill inte på något sätt påstå att jag är av en högre andlig styrka än "majoriteten" eller att jag har någon unik förmåga som gör att jag klarar av drömön bättre än min nästa, men jag kan inte förändra hur mitt liv sett ut. Jag har tillbringat oerhörda delar av mitt liv i nyktra delar av utmarken. Jag tillhör samhällets periferi, jag trivs bättre i ordningens gränsmarker, där kaoset vibrerar under marken och avgrundens mörker alltid hotar att svälja en. Jag kan inte hjälpa det. Det har blivit mitt hem i detta fält av existensen. Jag är inte så mycket människa som att jag faktiskt är en... talande mus.
Så jag lyssnar på Ripipip. Även i vår värld ligger det något i av vad han säger. Varför ska vi vara kategoriskt rädda och hatiska mot något som är inlagt i skapelsen? Särskilt som kristna, varför ska vi som har Jesus Kristus frukta någonting av Guds gåvor*? Dessa upplevelser kan fås av fullt naturliga växter och människor hungriga efter mer har sökt sig till dessa sedan vi uppstod på den här planeten. Om vi kategoriskt säger att denna plats är till för Djävulen och mörkret så krymper vi Guds värld betydligt. Har vi lov till det?
Är det fel för människor, kristna, att söka ära så som Ripipip? Är det möjligt för oss att viga våra liv i ett "gyllene" martyrskap som är berett att offra hälsa, mental stabilitet och kanske till och med vår yttersta frälsning i en vilja att söka Gud och möjligheten att se hans ansikte oavsett kostnad? Jag vet inte. Det är kanske ovist till en gräns som gör det rimligt att förbjuda denna handling också i denna fria tidsålder, men Ripipip fortsätter att tala inom mig och även om jag vet att jag borde säga åt honom att hålla tyst och styra om mitt skepp till universums logiska länder så fortsätter jag ända att lyssna.
Må Aslan uppenbara sig, deus ex machina, och säga åt mig vad jag bör göra, hans namn till ära.
*(1 mos 1:29 "Jag ger er alla fröbärande örter...")
Avgudadyrkan och ortodoxin
Bibeln talar mycket om avgudar. Genom Israels historia så kämpar profeterna hårt med att få folket och dess regenter att avhålla sig till att använda sig av främmande folks gudar och seder och det är inte en tillfällighet att det första av de tio budorden handlar om att inte ha några andra gudar jämte Israels. Avgudadyrkan harmonierar inte med en biblisk gudstro.
I vår tid är det lätt att bli brydd över det här problemet.Vi har sedan länge gjort oss av med bildstoder och vidskepliga föreställningar om att värdsliga gudamakter kan göra någon reell påverkan på naturliga processer. I min frikyrkliga tradition såg man förvisso skeptiskt på de äldre kyrkornas bruk av ikoner, rökelse, reliker och annat som man tyckte gränsade till avgudapraxis, men ja, denna attityd pekar mer på att man inte förstår anledningen till att det första budordet lyder som det gör eller varför Israels historia fokuserade så mycket på en kamp mot alternativa religiösa seder.
Bibelns Gud är inte mot avgudadyrkan för att han har något särskilt emot statyer, olika sorters material eller alternativa former av religiösa ritualer. Inte heller är han emot avgudadyrkan för att gudarna nödvändigtvis är "falska". Han erkänner deras existens i viss mån, brottet är att sätta dem före honom. Bibelns Gud, den ende guden värd att tillbe, ska sättas först och allt annat komma i andra hand.
Det är lätt att läsa detta som ett utslag av gammaltestamentligt maktbegär. Vi har på andra ställen på denna blogg noterat att Bibelns Gud lätt hemfaller till ett... starkt... känsloläge och han erkänner själv att han är intensivt svartsjuk efter oss. Budet mot avgudadyrkan är uppenbarligen till för att hotfullt avråda våghalsiga individer att glömma bort honom. "Stanna hos mig eller du kommer ångra dig", typ. Eller?
Nej, det är inte fullt så enkelt. Vi har också sett i bibelstudiet hur Bibelns berättelse fortsätter att skildra hur Gud formerar en hierarki av de värden som judarna ser hos honom. Han låter profeterna urskilja det i Lagen som Gud verkligen bryr sig om, och i Jesus så blir det utan tvivel uppenbart vilka egenskaper Gud sätter främst hos sig själv: Kärleken, kärlek till självförnekelsens gräns. Bibelns Gud gör dessa anspråk, ställer dessa krav på att han ska komma först för att han identifierar sig - och demonstrerar hur den ska se ut i handling - med kärleken själv. "gudar" är inte personligheter, bildstoder eller diverse seder, de är olika manifestationer av specifika värden och så fort vi sätter något värde, någon egenskap, någon princip i världen över den gudomliga kärleken så har vi gjort oss skyldiga till avgudadyrkan. Det är det första budet för att det är så oerhört lätt att göra detta - vi med bristfällig kärlek gör det nästan jämt - men just därför måste vi minnas vad som är tänkt att styra våra liv - allt vad vi tänker, säger och gör. Ingen avgud är acceptabel, ingen annan princip är värd att se som tyngre för våra liv.
Ortodoxin har mycket av sin identitet i att de genom historien har lyckats bevara "fädernas tro", de har "trons fullhet" och det är naturligt att känna en glädje inför detta och även en stolthet i viss mån. Det är en rik gåva att få motta från Gud och ortodoxin är också ett fascinerande andligt landskap, med fantastiska skatter och djupa källor. Det märks att de har något visst, det märks att "trons fullhet" betyder någonting - det är inte bara en slogan bland andra.
Mitt problem uppstår när jag tar del av hur ortodoxin ser på andra troende och när jag anar en blindhet för att även om "trons fullhet" må vara fantastisk så är det i sin teologi ändå en fyrkant, en låda att placera Gud i och Gud får inte plats i fyrkanter, han slår alltid, alltid sönder dem. Den konservativa ortodoxin ser tämligen oblitt på sin icke-ortodoxa omvärld. Även andra kristna är föga mer än heretiker och den sanna kyrkan kan bara finnas inom ortodoxin. Alla som gör tillägg eller tar bort från fädernas tro avlägsnar sig från Guds ande och kan inte längre vara sanna kristna eller till fullo agera tillsammans med Gud. Låter det som.
Jag vill inte här göra några påståenden om var Guds sanna kyrka egentligen ligger, eller vem Gud kan eller inte kan använda och jag tror att jag aldrig vill ha några bestämda åsikter om detta. Gud gör alltid som han vill. Jag har om och om igen lärt mig att Gud bryr sig ytterst lite om våra etiketter, dogmer och religiösa organisationer. Han ser dem inte, hans blick drar sig direkt till våra hjärtan och våra hjärtan talar inte i former av trosbekännelser och teologiska satser. Andens språk har inte rum för sådana oväsentligheter utan talar bara med kärlekens termer. Gud älskar Abel, Kain kan han stå ut med, men hans offer är honom inte till glädje eller fröjd utan det är bara Abels kvalitéer som kan bli välsignade.
Jag är rädd för att ortodoxin är tämligen svag för att ta sig an Kains* mentalitet. Genom att ha en sådan obefläckad teologi och trostradition så är det en naturlig reflex att bli förnärmad när man märker att Gud inte bryr sig om den gyllene kalv stolta troende bygger åt sig själva när vi slår oss för bröstet om hur förträffligt rent vi tror. Att höra sucken från Gud när han väntar på att se hur mycket av kärlek vi förvärvat och hur mycket av kärlekens frukt vi bär i våra liv måste smärta hos dessa ortodoxins fariséer.
Jag säger inte heller att ortodoxin ska överge fädernas tro eller kompromissa med det de är satta att förvalta, det vore inte kärleksfullt utan enbart ovist och dåraktigt, men i de stunder de har tillfällen att sätta kärleken över ens trosnit och renlärighet så finns det ingen tvekan om vad som är rätt att göra, vill jag mena. Då är också ortodoxin kallade att se Kristus i den sårade, felande människan och böja knä för den enda sanna Guden. Jag är inte vis nog att här deklarera exempel på tillfällen när detta bör göras i praktiken, men varje gång ortodoxin har möjlighet att offra sin renlärighet till Gud för att älska sin samtid och sin nästa så är det till välsignelse, så mycket vet jag. Om de vägrar eller inte förmår sig att göra det så har "fädernas tro" och deras tros"fullhet" tyvärr blivit till en avgud. En avgud som förr eller senare kommer att slås sönder och gå under.
P.S
Måste säga det, att jag kan inte klandra ortodoxin och de ortodoxa i de fall de har denna avgud, jag kastar inte någon sten med denna text. Jag vet alltför väl hur svårt det är att inte prioritera bort Gud och hans kärlek med alla möjliga förevändningar, vi alla gör det, konstant. Den här texten är mer ett uttryck för min inställning när jag närmar mig ortodoxin. Jag förstår varför ortodoxin älskar sin teologi så mycket, den är verkligen tilltalande och vacker, men jag vill aldrig någonsin älska den så mycket att jag försakar kärleken till Gud, min nästa och mig själv. De Gud har kallat oss att älska, medan han ingenstans säger åt oss att älska våra trossatser eller teologiska föreställningar. Kain är god när han ödmjukar sig inför Abel, när Kain kräver att få komma först blir han enbart en skamlig brottsling. Ortodoxin är för värdefull för att befinna sig så lågt.
*Enligt Swedenborg så står Kain för religiös tro, med Abel står för religiös kärlek. Berättelsen om de två bröderna blir väldigt tilltalande i den läsningen.
I vår tid är det lätt att bli brydd över det här problemet.Vi har sedan länge gjort oss av med bildstoder och vidskepliga föreställningar om att värdsliga gudamakter kan göra någon reell påverkan på naturliga processer. I min frikyrkliga tradition såg man förvisso skeptiskt på de äldre kyrkornas bruk av ikoner, rökelse, reliker och annat som man tyckte gränsade till avgudapraxis, men ja, denna attityd pekar mer på att man inte förstår anledningen till att det första budordet lyder som det gör eller varför Israels historia fokuserade så mycket på en kamp mot alternativa religiösa seder.
Bibelns Gud är inte mot avgudadyrkan för att han har något särskilt emot statyer, olika sorters material eller alternativa former av religiösa ritualer. Inte heller är han emot avgudadyrkan för att gudarna nödvändigtvis är "falska". Han erkänner deras existens i viss mån, brottet är att sätta dem före honom. Bibelns Gud, den ende guden värd att tillbe, ska sättas först och allt annat komma i andra hand.
Det är lätt att läsa detta som ett utslag av gammaltestamentligt maktbegär. Vi har på andra ställen på denna blogg noterat att Bibelns Gud lätt hemfaller till ett... starkt... känsloläge och han erkänner själv att han är intensivt svartsjuk efter oss. Budet mot avgudadyrkan är uppenbarligen till för att hotfullt avråda våghalsiga individer att glömma bort honom. "Stanna hos mig eller du kommer ångra dig", typ. Eller?
Nej, det är inte fullt så enkelt. Vi har också sett i bibelstudiet hur Bibelns berättelse fortsätter att skildra hur Gud formerar en hierarki av de värden som judarna ser hos honom. Han låter profeterna urskilja det i Lagen som Gud verkligen bryr sig om, och i Jesus så blir det utan tvivel uppenbart vilka egenskaper Gud sätter främst hos sig själv: Kärleken, kärlek till självförnekelsens gräns. Bibelns Gud gör dessa anspråk, ställer dessa krav på att han ska komma först för att han identifierar sig - och demonstrerar hur den ska se ut i handling - med kärleken själv. "gudar" är inte personligheter, bildstoder eller diverse seder, de är olika manifestationer av specifika värden och så fort vi sätter något värde, någon egenskap, någon princip i världen över den gudomliga kärleken så har vi gjort oss skyldiga till avgudadyrkan. Det är det första budet för att det är så oerhört lätt att göra detta - vi med bristfällig kärlek gör det nästan jämt - men just därför måste vi minnas vad som är tänkt att styra våra liv - allt vad vi tänker, säger och gör. Ingen avgud är acceptabel, ingen annan princip är värd att se som tyngre för våra liv.
Ortodoxin har mycket av sin identitet i att de genom historien har lyckats bevara "fädernas tro", de har "trons fullhet" och det är naturligt att känna en glädje inför detta och även en stolthet i viss mån. Det är en rik gåva att få motta från Gud och ortodoxin är också ett fascinerande andligt landskap, med fantastiska skatter och djupa källor. Det märks att de har något visst, det märks att "trons fullhet" betyder någonting - det är inte bara en slogan bland andra.
Mitt problem uppstår när jag tar del av hur ortodoxin ser på andra troende och när jag anar en blindhet för att även om "trons fullhet" må vara fantastisk så är det i sin teologi ändå en fyrkant, en låda att placera Gud i och Gud får inte plats i fyrkanter, han slår alltid, alltid sönder dem. Den konservativa ortodoxin ser tämligen oblitt på sin icke-ortodoxa omvärld. Även andra kristna är föga mer än heretiker och den sanna kyrkan kan bara finnas inom ortodoxin. Alla som gör tillägg eller tar bort från fädernas tro avlägsnar sig från Guds ande och kan inte längre vara sanna kristna eller till fullo agera tillsammans med Gud. Låter det som.
Jag vill inte här göra några påståenden om var Guds sanna kyrka egentligen ligger, eller vem Gud kan eller inte kan använda och jag tror att jag aldrig vill ha några bestämda åsikter om detta. Gud gör alltid som han vill. Jag har om och om igen lärt mig att Gud bryr sig ytterst lite om våra etiketter, dogmer och religiösa organisationer. Han ser dem inte, hans blick drar sig direkt till våra hjärtan och våra hjärtan talar inte i former av trosbekännelser och teologiska satser. Andens språk har inte rum för sådana oväsentligheter utan talar bara med kärlekens termer. Gud älskar Abel, Kain kan han stå ut med, men hans offer är honom inte till glädje eller fröjd utan det är bara Abels kvalitéer som kan bli välsignade.
Jag är rädd för att ortodoxin är tämligen svag för att ta sig an Kains* mentalitet. Genom att ha en sådan obefläckad teologi och trostradition så är det en naturlig reflex att bli förnärmad när man märker att Gud inte bryr sig om den gyllene kalv stolta troende bygger åt sig själva när vi slår oss för bröstet om hur förträffligt rent vi tror. Att höra sucken från Gud när han väntar på att se hur mycket av kärlek vi förvärvat och hur mycket av kärlekens frukt vi bär i våra liv måste smärta hos dessa ortodoxins fariséer.
Jag säger inte heller att ortodoxin ska överge fädernas tro eller kompromissa med det de är satta att förvalta, det vore inte kärleksfullt utan enbart ovist och dåraktigt, men i de stunder de har tillfällen att sätta kärleken över ens trosnit och renlärighet så finns det ingen tvekan om vad som är rätt att göra, vill jag mena. Då är också ortodoxin kallade att se Kristus i den sårade, felande människan och böja knä för den enda sanna Guden. Jag är inte vis nog att här deklarera exempel på tillfällen när detta bör göras i praktiken, men varje gång ortodoxin har möjlighet att offra sin renlärighet till Gud för att älska sin samtid och sin nästa så är det till välsignelse, så mycket vet jag. Om de vägrar eller inte förmår sig att göra det så har "fädernas tro" och deras tros"fullhet" tyvärr blivit till en avgud. En avgud som förr eller senare kommer att slås sönder och gå under.
P.S
Måste säga det, att jag kan inte klandra ortodoxin och de ortodoxa i de fall de har denna avgud, jag kastar inte någon sten med denna text. Jag vet alltför väl hur svårt det är att inte prioritera bort Gud och hans kärlek med alla möjliga förevändningar, vi alla gör det, konstant. Den här texten är mer ett uttryck för min inställning när jag närmar mig ortodoxin. Jag förstår varför ortodoxin älskar sin teologi så mycket, den är verkligen tilltalande och vacker, men jag vill aldrig någonsin älska den så mycket att jag försakar kärleken till Gud, min nästa och mig själv. De Gud har kallat oss att älska, medan han ingenstans säger åt oss att älska våra trossatser eller teologiska föreställningar. Kain är god när han ödmjukar sig inför Abel, när Kain kräver att få komma först blir han enbart en skamlig brottsling. Ortodoxin är för värdefull för att befinna sig så lågt.
*Enligt Swedenborg så står Kain för religiös tro, med Abel står för religiös kärlek. Berättelsen om de två bröderna blir väldigt tilltalande i den läsningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)